Inte min typ

Kapitel 6. Vi har besök.

Kapitel 6

(Wills perspektiv)

Jag vaknar motvilligt och alldeles för tidigt. Min mobil visar att klockan är halv 9 och någon går omkring och rotar runt i lägenheten. Magnus brukar nog gå ut och springa vid den här tiden men brukar oftast inte ens märka av honom. Efter en sen och ångestfylld kväll av jobbsökande samt vridande och vändande i sängen är jag inte glad av de få timmarna av sömn jag väl fick.

Plötsligt hör jag honom skratta dovt och säga något jag inte kan utmärka i mitt nyvakna stadie. En ljusare röst svarar då och sen hörs ännu mer rotande inne på hans rum. Jag kollar klockan igen för att försäkra mig om att den är halv 9. Varför i hela världen har Magnus bjudit med en tjej hem så här tidigt? Han bjuder aldrig med någon tjej hem när vi är ute och festar men folk som är ute halv 9 på morgonen är visst hans typ.

Nu när jag ändå är vaken och nyfiken kan jag lika gärna gå ut och kolla läget. Snabbt drar jag på ett par adidasbyxor och tänker att det lär väll räcka.

"Magnus, klockan är halv nio och jag behöver sova." Säger jag irriterat och öppnar dörren, låtsas som att jag inte hört av tjejen. "Om du bara kunde-"

Det är hon. Fröken surtant!

Tjejen som fick mig sparkad och som nu satte mig i en knivig situation. Hon och Magnus har båda på sig träningskläder. Hon har Magnus mobil pressad mot örat och ser förvirrat på mig, speglar säkert samma ansiktsuttryck som jag har just nu. Visste hon att jag bodde här? Vad är detta annars för galet sammanträffande? Vi stirrar bara dumt på varandra och ingen säger ett ord. Magnus verkar, förståeligt nog, förvirrad över den plötsliga stämningen.

"Hej, mamma." Jag rycker till innan jag fattar att hon pratar i telefon. "Jo, jag sprang vilse och fick låna någons mobil."

"Varför bjöd du med henne hit?" Väser jag till Magnus som obekymrat rycker på axlarna till svar.

"Finns det någon affär eller något i närheten?" Frågor hon Magnus men jag svarar i hans ställe.

"Ja, ett postkontor på andra sidan vägen." Hennes blick dröjer kvar på mig när hon upprepar vad jag precis sa.

"Okej, bra. Vi hörs." Hon lägger på och räcker mobilen till Magnus. "Tack så mycket för lånet." Ler hon ansträngt och sneglar nervöst åt mitt håll.

"Känner ni varandra eller?" Frågar Magnus roat och lutar sig mot väggen.

"Nej, inte riktigt." Svarar hon åt mig och pressar ihop läpparna i ett stelt leende. "Men jag borde dra mig nu. Tack igen." Hon börjar långsamt backa ut ur lägenheten vilket är en lättnad för min del.

"Men du." Fortsätter hon och vänder sig om i dörröppningen. "Förlåt för det där med bilen, trodde inte att du faktiskt skulle bli sparkad." Med dem där sista frätande ordet stänger hon dörren efter sig och jag känner Magnus brännande blick på mig. Den där ursäkten kunde inte ha kommit vid en sämre tidpunkt.

"Ja, det är fortfarande tidigt och jag tror jag ska... dra mig tillbaka... till sängs."Försöker jag och vänder mig tillbaka till mitt rum. Varför kom jag ens ut från första början?

"Will, hur hade du tänkt betala tillbaka?" Hör jag Magnus bestämda röst bakom mig.

"Som sagt; när jag får mina pengar får du dina." Flinar jag nervöst och kliar mig tveksamt i nacken.

"Och hur fan tänkte du få pengar? Du kan ju inte ens behålla ett jobb i två veckor!" Ryter han nu. Magnus är något kortare än mig och bara några år äldre men jag rycker ändå till som ett skrämt barn när han höjer rösten.

"Jag jobbar på det. Satt uppe sent igår och kom på alla möjliga slags lösningar på hur jag ska skrapa ihop tillräckligt att betala tillbaka mina skulder." Svamlar jag och håller upp händerna i luften i försvar. 

"Bara fixa det. Hur känner du föresten Astrid? Fick hon dig sparkad?" Astrid? Heter fröken surtant Astrid? Trodde hon skulle heta något som Agata eller Petronella.

"Jag fixade deras bil för att impa på min chef och hon ville att jag skulle prov köra. Hur som helst blev det en aning vårdslöst och strax därefter blev jag arbetslös, men inte länge till såklart." Säger jag tankspritt och rufsar om mitt hår lite sådär oskyldigt busigt.

"Fråga bara dina föräldrar, du tar studenten om två månader så tills dess är det väll bara rättvist om dem försörjer dig." Jag nyper med pekfingret och tummen mellan mina ögonbryn och blundar. Magnus kommer aldrig förstå relationen jag har till mina föräldrar.

"För sista gången jag vill inte ha deras pengar!" Utbrister jag och av någon anledning bränner det till under ögonlocken. Fan heller att jag ska börja grina nu, det finns ingen anledning till att grina.

"Bara lägg din stolthet åt sidan för du behöver pengar pronto." Snäser Magnus innan han joggar ut ur lägenheten.

"Jag fixar det." Mumlar jag till mig själv och bankar huvudet trött i väggen.