Inte min typ

Kapitel 47. Inte mitt stoltaste ögonblick.

Kapitel 47

(Astrids perspektiv)

''Astrid, kan vi byta skor?'' Stönar Matilda plågat och dunsar utmattad ner på ett tom plats i soffan. 

Själv får jag stå och se på när hon lirkar av sina skyhöga klackar och släpper ut ett lättat andetag när henne fötter är friade från tortyrredskapen hon kallar skor. Sen vi kom till festen har hon beklagat sig över smärtan, och vi har bara varit här i nästan två timmar, så att hon äntligen håller käften är som musik för mina öron. 

''Har större skostorlek än dig, jag avstår.'' Fnyser jag och ser ner på mina betydligt bekvämare, svarta Converse. 

''Elises!'' Utbrister hon som om hon fått en snilleblixt. ''Elise har samma skostorlek som jag och det vet jag. Hitta henne, snälla?'' Sluddrar hon och kollar bedjande upp på mig med valp ögon som inte ens jag kan motstå.

''Visst.'' Suckar jag uppgivet och sträcker på mig för att få översikt av rummet, ingen Elise här inne iallafall.

Ärligt talat så har det varit lite spänt mellan oss i några veckor nu. Sedan hon blev upplyst om Wills eventuella känslor för mig och att jag i stort sätt ljög henne rakt upp i ansiktet på den där festen har vi knappt pratat, iallafall fram tills för någon vecka sedan när alla fick reda om vårt ''uppbrott'', och då var vi plötsligt bästa vänner. Hon kanske känner sig mer bekväm med vetskapen om att även jag blivit dissad av den obotliga hjärtekrossaren, hon har åtminstone varit väldigt stöttande.

Efter en kort vandring genom huset, med flera mindre stopp av fulla människor som vill småprata, hittar jag henne i hörnet av ett litet, smockfullt rum där det spelas biljard i mitten. Ointresserad av att kasta mig in i all turbulens ringer jag henne istället och väntar rastlöst med blicken låst på henne på att hon ska svara. Några signaler går fram innan hon reagerar och fiskar upp sin mobil ur plånboken. Jag lägger mobilen mot örat, beredd på att prata, när jag ser henne snabbt granska skärmen innan hon trycker bort samtalet för att sedan återgå till sin konversation. 

Irriterat, och en aning stött, börjar jag armbåga mig genom folkmassan för att nå fram till henne men när jag nästan är framme får jag även syn på vem hon pratar med. Will. Av alla människor på den här festen och hon snackar med Will OCH svarar inte när hon ser mig ringa. Om jag hade varit nyktrare hade jag nog kunnat se det hela från en resonlig vinkel och agera moget. Nykter är jag inte så gör därför inte något av det, istället fylls jag av panik av att se Will på så nära håll att jag sprintar klumpigt i motsatt riktning och tar mig kan en halv meter innan jag fallet huvudstupa ner i golvet. Snyggt, Astrid!

''Astrid?'' Säger någon bakom mig. 

I ett sådant här läge hade det varit bäst om jag bara spelade med för, fan, jag har uppenbarligen redan blivit ertappad så varför inte småprata och göra det bästa av situationen? Nej, igen, det är ännu ett nyktert beslut jag för tillfället inte är intresserad av att ta. Än en gång sprintar jag därifrån och den här gången med mer framgång. 

''Hittade du Elise?'' Undrar Matilda hoppfullt när jag flåsandes kommer tillbaka.

''Ja och jag hittade Will! Hur kan ni inte berätta att han är här?'' Ryter jag och ser mig samtidigt paranoidt omkring som om de skulle komma jagandes efter mig.

''Det har gått två veckor nu, Astrid, och du sa det själv; ni var aldrig ens ihop. Förlåt, men visste att du skulle vägra gå och trodde faktiskt inte ens att han skulle dyka upp så här tidigt.'' Säger Matilda med ett ursäktande leende och makar på sig så jag får plats i soffan.

Under dem senaste två veckorna har jag gjort allt i min makt för att inte springa in i Will och det har varit minst sagt utmanade då ödet alltid vill föra oss samman. Till min lättnad har jag dock lyckats rätt bra och bara sett glimtar av honom i skolan då och då, inget nära ännu en hjärtskärande konversation. Att försöka glömma honom är svårt, mycket svårare än vad mina vänner tycks tro. På tal om vänner, jag är fortfarande kokande över att se honom tillsammans med Elise eftersom jag vet hur hon känner för honom. Kanske var det så här hon och Ylwa kände när dem såg honom tillsammans med mig. Han har för mycket makt över oss alla.

''Jag behöver gå hem.'' Gnyr jag till slut.

''Jag tillåter det inte.'' Sätter sig Matilda emot.

''Då behöver jag en shot.'' Fortsätter jag i samma trumpna ton vilket Matilda verkar lite mer stöttande över.

''Och det ska du få, min sköna böna, kom.'' Fnissar hon och reser sig, nu barfota, från soffan och drar mig med sig. 

Med sin Jäger i hand häller hon upp två snapsglas åt oss båda och håller upp det ena i luften. Suckande tar jag det andra och luktar lätt på den mörkröda vätskan i glaset som ger mig nästintill kväljningar. 

''Hela går, sjung-'' 

''Jaja.'' Avbryter jag henne håglöst och lyfter glaset mot mina läppar och låter den brännande vätskan rinna ner i halsen. Matilda följer förvånat mitt exempel och ger ifrån sig ett gällt skrik samtidigt som hon bankar ner glaset i bordet. 

Varför mår jag inte bättre? Trots att jag vet att nubben inte kickat in än behöver jag desperat dämpa dem uppvällande känslorna. Hastigt grabbar jag tag i Matildas Jäger igenom och häller upp ännu en shot, hon ser kluvet på och ställer undan flaskan så fort jag hällt upp åt oss båda. 

''Jag börjar faktiskt redan känna mig ganska yr, tar den senare.'' Småskrattar hon osäkert. Detta tolkar jag såklart som att jag är välkommen att ta båda, så det gör jag såklart.

Cirka 30 minuter senare sitter jag i fosterställning i en solstol på det befolkade pooldäcket och försöker med all min styrka att hålla mig upprätt och framför allt vaken. Definitivt inte mitt stoltaste ögonblick. Mina vänner sprang jag ifrån, mogen som jag är, för ett tag sen och de har troligtvis gett upp vid det här laget att hålla mig i skick. Så här sitter jag ensam, stupfull på en ostabil solstol.

''Hur går det?'' Säger någon och jag lyfter sakta mitt huvud för att se upp igenom halvöppna ögon på personen som tilltalar mig. 

''Stick och brinn, Will.''