Inte min typ

Kapitel 3. Hemsökt med termiter.

Kapitel 3

(Astrids perspektiv)

"Vad är ditt problem?" Utbrister mamma uppenbart rosenrasande när dem stiger in i bilen. "Det här är säkert olagligt, du bara bjuder in en främmande man att köra upp parkeringen med? Vi kunde ha fått betala skadestånd om han inte hade varit en anställd."

Jag lyssnar bara halvt på min utskällning och kollar istället nyfiket på killen som står och pratar med sin chef. Det verkar inte gå bra för plötsligt går chefen in och lämnar kvar killen utanför. Han drar sig uppgivet i håret och jag mår faktiskt lite dåligt över att mitt plötsliga upptåg nog fick honom sparkad. Men ingen tvingande honom, det var bara ett halvt seriöst förslag från mig som han tackade ja till efter två sekunders betänketid.

"Astrid, lyssnar du ens? Varför fick ni för er att göra något sådant?" Skäller mamma och jag möter hennes blick i backspegeln.

"Jag kanske bara ville få en ny vän, du vet, jag har ganska dåligt om sådana för tillfället." Det är ett slag under bältet, jag vet, men man ser hur skuld sköljer över mammas ansikte och hon släpper det med en lång suck. 

Med den här taktiken kommer jag komma undan med vad som helst. Undrar hur länge det kommer funka dock? Efter några veckor lär hon bli immun och mindre sympatisk till min situation så om jag vill göra några andra upptåg får jag passa på nu. Om jag ändå inte vore en sådan regelföljare. 

"Men söt var inte han, eller hur, Astrid? Riktigt stilig." Skrockar Felicia och höjer ögonbrynen menande mot mig.

"Jag har redan en pojkvän." Muttrar jag vilket får mamma att överdrivet rycka till i sätet.

"Sen när? Vem?" Nu gäller det att lögnerna kommer ut naturligt.

"Lugna ner dig. Harvey. Två månader idag men vi har inte kunnat fira riktigt." Muttrar jag drygt och himlar tillgjort med ögonen. Harvey hade säkert inte uppskattat detta men det är bara en liten lögn som ytterligare en anledning att jag borde stannat hemma. Visst, det är en onödig lögn men allt för att åka på sympatitåget ännu lite längre och eftersom vi ändå inte kommer träffa någon som ens känner Harvey är det ganska vattentätt.

"Oj, det visste jag inte, vi hade kunnat stanna en dag till om du hade sagt något tidigare." Ursäktar sig mamma och jag får nästan skuldkänslor, nästan.

"Bara glöm det." Avslutar jag och resten av bilfärden förblir tyst.

Framme vid huset försöker moster Felicia höja stämningen med ett ändlöst prisande om hur lyxigt och vackert huset är. Det är verkligen inget speciellt, en kopia av alla andra hus i vårt område förutom den vita färgen och en smått annorlunda häck. Det kanske bara är jag men vårt hus ser mycket äldre ut men inte på ett charmigt sätt utan snarare på ett 'överfallet och hemsökt med termiter' sätt. Några grannar kommer ut för att prata men jag lämnar dem åt mamma och Felicia som glatt pratar på. Jag fortsätter med min barnsliga, tjuriga attityd och bär in våra grejer under tystnad vilket förtjänar några oroliga blickar från mamma.

Det finns få möbler och om man räknar med mammas ständiga uppskjutande lär det stå så i några månader, inte för att det gör mig något. Något säger mig att jag kommer spendera det mesta av min tid ensam på mitt rum och så länge det ser skapligt ut bryr jag mig inte vad mamma hittar på med resten. 

Om ändå havet var nära, jag nöjer mig inte med någon jävla sjö. En sjö kan man gå runt på en kvart men havet har inget slut. I havet kan jag gå ner med min kajak och bara paddla tills mina armar värker och jag inte längre kan se land. En sjö är instängd utan stora sandstränder att grilla på med sina vänner... eller, alltså man kan ju grilla men... alltså det är inte samma sak. Jag är missnöjd över situationen!

I samma stund får jag ett sms från ingen annan än Harvey, fem jävla timmar efter mitt senaste sms, drygt.

Från: Harveyy
Vi borde komma och hälsa på någon gång. Finns det mycket att göra där du bor nu?

Först fylls min mage med fjärilar och jag kan inte låta bli att le. Men halvvägs i mitt mess tillbaka kommer jag ihåg lögnen jag precis berättat för mamma. Tänk så skulle hon nämna något om vårt 'förhållande', jag menar, det vore ju bara naturligt. Skulle han förstå om jag förklarade? Skulle han tycka jag var läskig och det skulle förstöra mina chanser att det en dag skulle bli oss två? Nej, det är inte värt det. För i helvete, varför måste jag vara en sådan patologisk lögnare?

Till: Harveyy
Jo asså jag vet inte så mycket än men kanske. Måste vänja mig vara ifrån er lite först.

Harvey svarar, denna gång inte fem timmar senare, applåder. 

Från Harveyy
Jaha okej men det förstår jag. Behöver du en vän finns jag alltid här.

Ouch! Det sista man vill höra från sin förälskelse. Att inte bjuda hit honom var nog ändå rätt beslut, det hade gjort saker för stelt mellan oss och hellre vänner än ingenting. Samtidigt är det just det som jag har intalat mig själv sen vi var barn och ärligt talat är jag inte nöjd med 'bara vänner'.