Inte min typ

Kapitel 40. Hypotetiskt talat...

Kapitel 40

(Wills perspektiv)

Med ett djupt andetag knackar jag bestämt på dörren. Jag blir frestad att hitta hennes sovrumsfönster och kasta en sten igenom det för fan vad lång tid det ska ta! Om inte hennes mamma vore hemma hade jag rusat in, kastat henne över axeln och utan hänsyn för hennes hälsa släpa ut henne till Magnus bil. Är en onödigt lång fika med sina väninnor verkligen värd mitt väldigt värdefulla, men ömtåliga, arv? När hon kommer ut ska hon allt då höra på ett och annat.

Frustrerat knackar jag bestämt på dörren en gång till men i samma stund öppnar hon och stiger ut. Med min näve fortfarande höjd i luften som ett fån stirrar jag knäpptyst på henne. Hon har en vit, tajt åtsittande klänning som når henne till knäna med håret spikrakt och som numera bara når henne till axlarna. Fan, så snygg tjej. Sakta sänker jag näven så någon granne tror att jag tänker slå henne. Jag harklar mig och försöker plastra på ett bistert ansiktsuttryck.

"Har du klippt dig?" Får jag fram och Astrid ler roat och lägger huvudet på sned.

"Ja. Men hallå, jag är så mycket mer uppklädd än dig." Klagar hon och börjar nästan vända tillbaka in i huset men jag snappar upp hennes nätta handled i min hand. Själv har jag på mig en enkel, blommig hipster-skjorta med svarta, rivna jeans

"Skulle inte tro det, stumpan. Du är mega, super, ultra sen och sådana människor får inte välja en ny outfit så in bilen." Hetsar jag och börjar stressat leda henne till bilen.

"Vi är inte ens så sena." Protesterar hon men hoppar jäktat in i framsätet.

"Jo, med tanke på hur trög du är lär jag få gå genom manuset åtminstone tre gånger." Muttrar jag.

När jag sätter mig bakom ratten stirrar Astrid stött på mig och ser frestad ut att slå mig. Jag ler ursäktande för att mildra förolämpningen och klappar henne uppmuntrande på knät.

"Har du gjort ett manus? Herregud, litar du inte alls på att jag inte kommer göra bort mig? Jag behöver inte den här skiten! Ser du hur snygg jag är i den här klänningen? Den är så in i helvete obekväm men jag gör det för din skull. Så håll käften, din lilla bitter-fitta!" Ryter Astrid och slänger uppgivet händerna i luften.

Jag sjunker förvirrat ned i sätet som en skamsen hundvalp, osäker på vad jag ska säga för att lugna hennes nerver. Vad kommer all den här ilskan ifrån? Var jag för hetsig eller har hon bara en dålig dag?

"Förlåt, men jag menade inte ett riktigt manus utan bara att vi går igenom vad vårt förhållandes historia är." Piper jag hjälplöst. "Om det är okej med dig då?" Tillägger jag för säkerhetens skull. "Sötaste, du."

Astrid slår mig irriterat på armen samtidigt som hon himlar med ögonen men jag ser hur det rycker i mungipan. Okej, bra, hon är inte sur på riktigt men det ligger allt något under ytan som jag inte riktigt vet om jag vågar leta djupare i. Så mycket vet jag. När hon ser ut att ha lugnat ner sig en smula försöker jag igen.

"Tänker du skrika på mig igen? Inte? Bra. Så vi har alltså varit ihop i ungefär fem månader och är lyckligare än någonsin så jag skulle rekommendera att du visar mig det där fina lilla leende.'' Säger jag och ler stort mot henne i hopp om att hon ska stämma in, vilket hon inte gör. ''Vi träffades i skolan genom gemensamma vänner och det var kärlek vid första ögonkastet. Vi bor i stort sätt hos varandra och planerar nästan att skaffa katt, den heter Pussymagnet och är redo att flytta ut om cirka två veckor så jag tycker verkligen vi borde ta den innan någon annan hinner före för den är urgullig!'' Utbrister jag exalterat och möter Astrids skeptiska blick. För mycket information?

''För det första; köp inte katten, Will, du är inte ansvarig nog att ta hand om den. För det andra så har den där historien flera hål, till exempel så bodde jag inte ens här för fem månader sedan.'' Fnyser Astrid tillräckligt lugnt för mig att våga starta bilen.

''Men det vet inte dem och jag har redan sagt att vi varit ihop i några månader.''

''Men det är ganska lätt att ta reda på. Låt mig sköta snacket för så här ska det gå, grabben. Vi träffades vid sjön där borta bara någon kilometer från vart jag bor, när jag var här och hälsade på mina släktingar. Vi höll kontakten och det var mest långdistans men vi hälsade även på varandra vilket resulterade i att vår relation bara blev starkare, så stark det hade en stor inverkan på varför vi ens valde att flytta hit."

Förvirrat stirrar jag på Astrid mållöst tills hon beordrar mig att titta på vägen för vår egen säkerhet. Verkar som om det är jag som behöver manus, inte hon.

"Du har tänkt igenom detta hör man. Jag blev så intresserad i vår kärlekshistoria att jag nästan vill veta hur den slutar." Säger jag menat på skoj men det kommer ut mer seriöst.

"Om ytterligare några månader börjar vi glida isär och du har så fullt upp med ditt jobb och dina problem att det helt enkelt inte funkar längre." Fortsätter hon dovt och jag ser i ögonvrån hur hon tittar på mig.

"Det kommer inte att bli så." Sväljer jag och möter hastigt hennes blick.

"Va?"

Vänta vad säger jag nu? Det bara slank ut.

"Alltså hypotetiskt talat så skulle jag aldrig sätta jobb framför en brud, eller jobb framför något." Hasplar jag ur mig i ett försök att rädda situationen.

Astrid nickar bara förundrat men säger inget mer och jag har gjort bort mig tillräckligt så jag håller också klaffen. Den resterande resan är kort men stel. Egentligen hade jag velat gå igenom fler saker för att maskera och säkerhets ställa vårt 'förhållande' men plötsligt så har jag lyckats glömma bort allt. Men när vi slutligen kommer fram och motvilligt släpar oss fram mot huset som om det vore vår domedag är jag tvungen att fortsätta med mina dumma frågor.

"Så hur gick det till när vi träffades? Vid sjön, alltså." Astrid ser först förvånat upp på mig men ler sedan busigt.

"Ja, så fort du såg mig över den tråkiga, leriga stranden kunde du inte slita blicken ifrån mig." Börjar hon måla upp bilden.

"Hur kan jag inte när du är spritt språngande naken för att din bikini försvann i vattnet." Flinar jag retsamt tillbaka vilket förtjänar mig ett slag över axeln.

"Lägg dig inte i min historia. Efter att ha trånat efter mig i flera timmar får du till sist upp modet för att gå fram och prata med mig. Enda fram till kvällen kan vi inte slita oss från varandra och när det till sist är dags för mig att gå hem kommer jag in närmre och tar din hand." Säger hon lågt och sammanflätar våra fingrar. "Sen smeker jag sakta din kind samtidigt som du för ditt ansikte närmare mitt." Hon placerar försiktigt sin hand på min kind och smeker sin tumme längs min käke. Hon ser mig djupt i ögonen och jag börjar instinktivt luta mig närmare, precis som hon sa. Precis innan våra läppar möts spjälar hon dock emot så vi bara står helt stilla i samma position. "Snipp snapp slut där tog sagan slut." Avslutar hon tvärt och klappar hårt till mig på armen innan hon fortsätter gå mot huset.

Vad-? Hur kan hon-? Jösses.

HEJ! Liten opinionsmätning bara för att jag är nyfiken: Vems perspektiv gillar ni mest? Wills eller Astrids.