Inte min typ

Kapitel 27. Kassörskan från ica

Kapitel 27

(Astrids perspektiv)

Inte förens Will ber mig att stänga munnen inser jag att jag suttit och gapat som ett fån framför huset sen vi körde in på gården. Det är gigantiskt och oerhört vacker. En stor grusgång leder upp till den vita herrgården med enorma fönster vilket ger den en snygg, modern stil samtidigt som vissa delar av huset ser mer gammalmodiga ut. Trädgården är fylld med vackert formade buskar och träd. Framför huset står det parkerade flera lyxiga bilar så jag antar att Wills föräldrar har minst lika besökare för tillfället.

"Det kanske inte är så passande nu." Sväljer Will nervöst och drar sina svettiga händer över byxbenen. Detta är anledning till varför jag tvingades med på det här.

"Gäster eller inte, du ska göra det här, Will." Han nickar motvilligt och drar ut nyckeln. "Och när du är klar så sitter jag här i bilen och väntar på dig."

"Skulle inte tro det, du följer med." Beordrar han mig strängt men jag lägger armarna tjurigt i kors. Will stiger ur bilen och kommer runt på min sida för att öppna dörren åt mig när jag inte stiger ut självmant.

''Du har inte gett mig någon bakgrunds historia. Jag har ingen aning om vad jag förväntar mig där inne.'' Envist sitter jag kvar i bilen och Will suckar och gnuggar sig irriterat i ögonen.

''Okej, mina föräldrar är dömande, känslokalla människor och det lär du märka direkt. Min lillasyster bor fortfarande här men när vi har besök brukar hon fly fältet, liksom jag. Inget av detta är viktigt, var bara charmig.'' Sammanfattar han snabbt och fortsätter gestikulera åt mig att går ur bilen.

"Och säga vadå? Vem ska jag presentera mig som? Hela den här situationen känns olämplig." Fortsätter jag klaga men stiger ut ändå och han stänger och låser efter mig.

"Min kompis, flickvän, en kassörska på Ica, jag vet inte. Tror verkligen inte att dem bryr sig." Som tur är Wills ögon låsta på huset så han ser inte hur jag rycker till när han föreslår 'flickvän'.

Kom igen, Astrid! Ignorera det. Han menande att du skulle låtsats vara han flickvän om dem skulle undra. Sluta rodna, det betydde ingenting, din hormoniska tonårsslampa! Låtsas betyder 'inte på riktigt'!

"Nä, jo, såklart. Vem bryr sig, liksom?" Fnittrar jag nervöst och vill samtidigt ge mig själv en rejäl örfil. Sen när är jag någon som fnittrar?

Han leder vägen mot den maffiga porten och tvekar i några sekunder innan han ringer på. Från insidan hör man ett par klackar närma sig och ett ögonblick senare öppnas dörren och en kvinna runt 50 kanske öppnar elegant den tunga porten. Hon bär en formell byxdress med en blazer och får mig omedelbart att känna mig sjaskigt klädd i mina trasiga jeans och svarta, stickade tröja med tandkrämsfläckar på.

Först ler hon välkomnade men när hon lägger ögonen på Will dör leende tvärt.

"Will?" Säger hon med uppspärrade ögon och tar ett steg ut.

"Du känner igen mig!" Utbrister Will sarkastiskt och ler uppspelt.

"Det är väll klart, trodde bara inte jag skulle få se dig här på våran trapp igen. Låt mig gissa, är pengarna slut?" Frågar hon skeptiskt med ett höjt ögonbryn. Jag ser hur Will får bita sin tunga för att inte spotta ut en förolämpning och spola sina chanser om ett lån.

"Du tror rätt, Elisabet." Säger han i en lugn röst och sväljer sin irritation. "Kalla på farsan, är du så snäll."

"Sven!" Ropar hon in i huset och vänder sig sedan till mig. "Vem har vi här då?" Med hennes blick spänd i mig glömmer jag bort allt, till och med mitt namn för en kort stund.