Inte min typ

Kapitel 18. Snacket

Kapitel 18

(Wills perspektiv)

Att sitta och äta frukost klockan två dagen efter en fest är i stort sett en tradition hemma hos oss nu för tiden och den är lika familjär även denna dag. Konversationen spirar väll inte direkt men vad gör det när baksmällan sitter fint. Jacob är inte på bäst humör så jag borde väll inte nämna att jag cyklade hem hans påstådda själsfrände tidigt imorse.

Plötsligt börjar min min mobil surra på bordet och Ludde lutar sig nyfiket fram för att se vem det är som ringer. Hans ansikte lyser upp och han svarar som om det vore hans mobil. Jag orkar inte ens säga emot utan låter honom göra som han vill. Inte förens jag hör en ljus, irriterad röst i den andra ändan kommer jag ihåg att jag skulle träffa Ylwa idag och snacka om vem vet vad. Jag gör en sovande gest i hopp om att Ludde ska fatta vinken men som det nöt han är skrattar han bara och räcker mig mobilen. 

''Hej, babe.'' Fnittrar hon och jag sänker omedelbart volymen men ser hur Ludde och Jacob flinar roat retsamt mot mig. Jag blänger hotfullt på dem innan jag reser mig upp och sätter mig i soffan istället. 

''Tjena.'' Gäspar jag.

''Kom precis från gymmet, är påväg till dig nu bara så du vet.'' 

''Då vet jag.'' Svarar jag ointresserat. ''Vi hörs snart.'' När jag lagt på återgår jag bara till frukosten utan vidare förberedelser inför hennes ankomst. 

10 minuter senare knackar det på dörren men jag sitter kvar i vetskap om att hon kommer komma in själv i vilket fall. Mycket riktigt öppnar hon dörren två millisekunder senare och snubblar som vanligt över våra skor som ligger utspridda över hela hallen. Jag sitter envist kvar vid matbordet tills hon bokstavligen får dra iväg mig därifrån. Hon har aldrig varit bekväm runt mina rumskompisar utan ler bara spänt mot dem som hälsning. 

"Älskling, jag vet inte vad som har hänt med dig på sistone. Du är så frånvarande men jag vet inte vad jag har gjort för fel." Hon lägger sina händer på mina kinder och försöker låsa fast min blick.

"För det första, ta det inte personligt men jag kommer aldrig vara din eller någon annans älskling, det är bara så jag är." Börjar jag och tar långsamt bort hennes händer från min ansikte. "För det andra, mitt liv är kaosartat och jag måste skaffa ett jobb pronto så att jag inte blir utslängd härifrån."

"Kom och bo hos mig, eller flytta in hos dina föräldrar igen." Förslår Ylwa än en gång vilket bara får mig att sucka tungt och dunsa ner på sängen. Såklart ignorerar hon poängen och hon hör bara det hon vill höra. Hur kan hon tolka 'Jag kommer aldrig vara din eller någon annans älskling' till 'Jag vill flytta in hos dig' ?

"Hörde du inte vad jag sa? Jag är inte din älskling! Och du vet att mina föräldrar inte är alternativ." Stönar jag och masserar trött min tinning.

Super kåta Ylwa verkar se min kontakt med sängen som en inbjudning och kryper upp bakom mig. Hon börjar massera mig och så småningom kyssa min nacke bara sådär som Ylwa gör. För en sekund tänker jag över det, det hade varit så skönt att bara glömma allt för en stund, men det kommer få konsekvenser och jag kan inte gå vidare med mitt liv om jag har Ylwa fast på mig som en blodigel. Som Astrid sa, det är inte rättvist mot Ylwa heller. 

"Det är nog dags för dig att gå." Säger jag vilket leder till masseradet slutar tvärt.

"Är du seriös?" Jag reser mig upp och Ylwa sitter häpet kvar.

"Det är jag allt, upp och hoppa." Ylwa reser sig och börjar upprört gå mot dörren men stannar upp och vänder sig sakta om mot mig igen.

"Har detta något att göra med Astrid?" Av någon anledning reagerar jag mer över den frågan än jag borde. Jag känner mig skyldig vilket jag inte är, iallafall inte när det kommer till Ylwa.

"Nej?" Svaret kommer ut raspigt och osäkert vilket Ylwa såklart plockar upp men inte säger något om. Får känslan av att Astrid kommer få lida av dessa konsekvenser minst lika mycket som jag trots att hon inte gjort något denna gången heller. Måste verkligen sluta ge henne ett dåligt rykte.

Hon nickar tankfullt och lämnar till slut rummet och jag känner mig lättad över att få den tyngden av mina axlar. Men ändå känner jag att detta inte är över riktigt ännu.