Inte min typ

Kapitel 35. Känslor suger balle.

Kapitel 35

(Astrids perspektiv)

Det första jag reagerar på när jag vaknar är min värkande kropp. Mitt huvud pulserar av smärta, min nacke är stel och jag måste fallit på baken några gånger under kvällen för även den blir obekväm att lägga för mycket vikt på. Min mun är torr så en brustablett i ett glas vatten hade inte suttit fel nu. Sakta öppnar jag ögonen bara för att kisa i några sekunder tills mina ögon vant sig vid ljuset.

Försiktigt sätter jag mig upp och vänder blicken till väckarklockan på nattduksbordet, hon är nästan halv tolv och till min förvåning vaknar jag först också. På golvet sover fortfarande Will och han kan nog lugnt sova vidare i ytterligare några timmar om jag inte väcker honom. Jag vill inte prata med honom så det kanske är bäst att låta honom sova tills det att han ska träffa sina föräldrar, själv denna gång. Jag står emot frestelsen att sparka till honom där han sover så fridfullt och går istället över honom till garderoben. Det är kallt idag så jag drar första bästa hoodie jag kommer över över huvudet.

''Godmorgon, solstråle.'' Hör jag Wills morgon röst mumla bakom mig.

''Godmorgon.'' Muttrar jag till och sätter upp håret i en slarvig knut. I spegeln märker jag att jag ser ut som döden men vem gör inte det under bakfyllan.

''Astrid, är du fortfarande sur?'' Frågar han mjukt och sätter sig upp på sin madrass. Med ett ansträngt leende vänder jag mig om och rycker obekymrat på axlarna.

''Varför skulle jag vara sur?''

''För att... du vet.'' Tveksamt reser han sig upp och verkar osäker om han vågar sig på att komma närmre. Det är på egen risk.

''Nej, jag vet inte.'' Biter jag tillbaka och spänner ögonen i honom. Jag må ha varit lite utom mig igårkväll men jag kommer ihåg att vi inte skulle diskutera detta någonsin igen. Jag kan inte göra det ogjort men jag kan ignorera ämnet.

''Astrid, om vi hade genomfört det hade du hatat mig för alltid och ångrat det dagen efter. Det suger men jag gjorde det faktiskt för din skull och det var inte min mening att såra dig.'' Han tar en djärvt steg fram och sträcker sig efter min axel men jag backar hastigt bakåt.

Plötsligt bubblar ilskan upp igen och jag får problem med att kontrollera den. Aldrig har jag velat slå till honom över ansiktet lika mycket som jag vill nu. För min skull? Såra mig? Detta är Harvey situationen om igen men den här gången gör det tusen gånger ondare än det någonsin gjort med Harvey. Vare sig jag vill det eller inte så kan jag inte längre fly från sanningen.

Jag har känslor för Will och det suger balle.

''Ut ur mitt hus!'' Spottar jag och möter skarpt hans blick. Skamset vikar han undan men står kvar.

''Du kan inte vara så arg om du har på dig min tröja.'' Småler han och nickar menande mot tröjan jag har på mig och som jag inte ens insåg var hans. Irriterat drar jag den över huvudet och trycker ilsket den i hans händer. ''Du var söt i den.'' Han räcker tröjan mot mig igen men jag stirrar bara äcklat på den.

''Ut. Ur. Mitt. Hus.'' Upprepar jag med en betoning på varje ord.

''Det menar du inte.'' Han lägger huvudet på sned och ser ner på mig med stora oskyldiga ögon som om han aldrig gjort ett fel här i världen.

Uppenbarligen tar han mig inte seriöst, som vanligt är allt ett skämt för honom. Frustrerat blundar jag och drar fingrarna genom håret och om jag inte misstar mig börjar det faktiskt bränna bakom ögonlocken. Va? Nej. Nej. Nej! Varför skulle jag ens börja gråta nu? Herregud, kontrollera dina känslor, kvinna! Kanske är det bara frustration eftersom jag inte får den här idioten ur mitt hem. Sakta öppnar jag ögonen och försöker stadigt möta hans blick och såklart märker Will direkt att något är fel.

''Gråter du nu också?''

''Nej!'' Ryter jag. ''Jag är bara förkyld.''

''Det verkar nästan som om du är kär i mig eller något?'' Det är en retsamt kommentar men hans tonläge låter väldigt seriös. Skeptiskt ser jag upp på honom och han ler varmt tillbaka.

''I dina drömmar.'' Snäser jag och lämnar rummet. Till min lättnad stannar han kvar där och packar förhoppningsvis när jag går ner till köket.

Cirka en kvart senare kommer Will ner med sin väska slängd över axeln. Själv står jag i köket och lagar pasta och tomatsås för endast EN person och har inga som helst avsikter att dela med mig. Till min besvikelse går inte Will raka vägen till dörren utan hoppar upp på diskbänken och betraktar mig en stund i tystnad. Ointresserad i ett samtal ignorerar jag hans blickar och fortsätter att tjurigt hälla över vattnet och lägga upp min portion med ett ton riven parmesan ost ovanpå.

''Snälla säg vad jag ska göra för att fixa det här?'' Vädjar han och låter faktiskt uppriktigt ångerfull.

''Stick härifrån.'' Muttrar jag och går ut till vardagsrummet för att äta i soffan framför tvn, Will följer självfallet efter.

''Om jag gör det, förlåter du mig då och vi blir sams?''

''Det finns inget att förlåta.'' Suckar jag bara tanklöst och slår mig ned i soffan med maten framför mig på soffbordet. Will ser ut att ha problem att svara på det och låter blicken vandra över rummet så länge. När han inte säger något på en stund sätter jag på tvn och börjar i lugn och ro äta mina pasta.

''Jo, men... varför är du då sur?''

''För att-'' Jag avbryter mig själv för att jag inser att jag precis tänkte bekänna mina känslor för honom. En kärleksförklaring från mig kommer Will aldrig få höra för sedan igårkväll har han gjort det ganska klart hur han känner för mig och det är inte ömsesidigt. ''Jag är inte arg på dig. Igår ringde Harvey och i mitt berusade tillstånd berättade jag hur jag känt alla dessa år.'' En snygg manöver men jag är inte så glad i att dela den här situationen med just Will.

''Jaha, vad svarade han?'' Frågar Will mig lite mer tillbakadraget.

Just då inser jag att jag fortfarande inte kollat mobilen så det är fortfarande okänt vad Harvey svarat men om jag fick gissa är det en mild avvisning, inte för att det gör mig något nu. Efter att Will nekat mig känns Harveys som ett ynka myggbett. Vad jag måste göra nu är att få Will att tro att kyssen inte betydde något för mig, att det var ett misstag från min sida.

''Han ser mig bara som en vän och det sårade mig ganska djupt. Så egentligen borde väl jag be dig om ursäkt, för att jag använde dig till själviska skäl och som tröst. För en gångs skull ville jag bara glömma Harvey och du råkade bara vara här.'' Säger jag skarpt och ser honom kallt i ögonen.

Will sväljer och viker undan med blicken. För ett ögonblick tycks jag se ett sargat uttryck skölja över hans ansikte men i samma sekund som det kom är det borta igen och utbytt mot ett hånleendet som vanligt. Han reser sig från soffan och står tveksamt kvar en stund som om han egentligen vill sätta sig igen, men efter några sekunder börjar han dra sig mot dörren.

''Tråkigt att höra men kanske är för det bästa. Finns här för dig på alla sätt jag kan. Vi hörs väll på måndag då.'' Säger han och backar ut till köket. Jag mumlar något ohörbart till svar och hör sedan ytterdörren öppnas och stängas.

Jag släpper ut ett djupt andetag jag inte visste att jag höll. Trots att jag inte vill vara runt Will just nu känner jag mig skyldig över att han tvingas träffa sina föräldrar själv när jag hade sagt att jag skulle finnas där vid hans sida. Förhoppningsvis klarar han sig själv. Förhoppningsvis klarar jag mig själv.