Inte min typ

Kapitel 48. Hjälpa en vän

Kapitel 48

(Wills perspektiv)

''Stick och brinn, Will.'' Sluddrar hon.

Genom sömniga, ofokuserade ögon lyckas hon ändå ge mig en mordisk blick vilket självklart var det minsta jag förväntande mig när jag bestämde mig för att komma fram till henne. Hon har suttit här ute ett tag nu och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte skrämdes varje gång jag ser hennes huvud falla åt ena sidan för att det är för tungt vid det här laget för henne att hålla upprätt. Hennes hår är ruffsigt och en av hennes skor saknas, en dyngrak röra helt enkelt. Trots att hon säkert avskyr min sympati kan jag inte låta bli att känna för henne. Måste även erkänna att jag saknar henne för mycket för att gå därifrån.

Jag sätter mig ner framför henne på solstolen och betraktar henne tyst en stund samtidigt som hon envist undviker min blick. När hon till sist ser upp på mig igen är det så intensivt att jag kommer på mig själv med att själv väja med blicken. Om hon hade varit nykter skulle hon säkert överösa mig i slag just nu.

''Vad ska det ta för dig att förlåta mig?'' Undrar jag med ett litet leende och låter min hand sakta krypa sig närmare hennes ben. 

''Du har inte pratat med mig på två veckor.'' Utbrister hon plötsligt högljutt med en allvarsam blick. "Du har inte gjort ett skvatt för att jag ska förlåta dig."

''Förlåt, tänkte att du inte vill ha något med mig och göra, hade ingen aning om att du ville det?'' Säger jag och höjer frågande på ögonbrynen. 

Kanske finns det hopp för oss ändå.

''Det vill jag inte, menade att du kommer och pratar nu helt plötsligt.'' Säger hon sluddrigt och låter blicken slött vandra över trädgården.

''Kan inte låta dig sitta här själv.'' Flinar jag och för min hand upp för hennes smalben till knäna som hon har uppdragna till hakan. 

I ett tag stirrar hon bara på min hand som jag låter vila på hennes knä, men när realisationen kickar in knuffar hon aggressivt bort mig med förvånansvärt mycket kraft för ett fyllo. Hastigt grabbar jag tag i hennes handled istället men hon lyckas vrida sig ur mitt grepp även då. Jag kan inte låta henne gå redan, så bra som hon undviker mig lär jag inte få en sådan här chans igen, så jag greppar hennes arm ännu en gång när hon vingligt reser sig upp. 

''Låt mig gå, Will.'' Befaller hon strängt men hennes röst spricker när hon säger mitt namn.

''Snälla, gå inte.'' Ber jag henne uppriktigt och genuint, vilket jag hoppas att hon lägger märke till.

För ett ögonblick slappnar hon av i mitt grepp. Utan att slita sin blick från min sväljer hon som om hon funderar på saken vilket är hoppfullt. Sakta lossar jag mitt grepp lite, i förtroende att hon kommer stanna kvar, men i samma stund skakar hon av min hand och går bestämt fast ostadigt in i huset igen och rollerna är plötsligt ombytta med mig sittandes ensam kvar på solstolen. 

Kan hon inte bara låta mig sona för mina synder? Jag visste ärligt talat inte att hon skulle bli såpass sårad på grund av jag inte ville vara hennes lilla, dumma pojkvän. För det vill jag inte! Dock har jag betett mig ganska svinigt på sistone och må ha tryckt upp hennes obesvarade känslor i ansiktet på henne. Fan, man gör inte så med folk man bryr sig om. För jag bryr faktiskt men betyder det att vi måste gifta oss med detsamma eller något? Kvinnor! Kan inte leva med dem, kan inte leva utan dem.

"Will!" Hör jag en gäll röst ropa bakom och jag ser mig slött om.

Det är Elise som kommer travade, hon ser oroligt åt det håll Astrid försvann.

"Kan du vara snäll och sluta störa henne, Will?" Snäser hon i en barskare ton än vad jag är van vid. "Vet du, jag trodde att ert avslut skulle vara tillfredställande men istället känner jag bara för Astrid och det fick mig verkligen att inse vilken bedrövlig person du är som inte är värd min tid."

Tillbaka tagen stirrar jag häpet på henne, jag visste inte ens att hon slösat någon tid på mig från första början.

"Men som du vet behöver jag din hjälp så kan vi återgå till vår tidigare konversation." Fortsätter hon och lägger armarna bestämt i kors.

"Som jag sa tidigare; gå bara fram och prata med honom, det är fest för fan." Muttrar jag och drar trött fingrarna genom håret.

Elise att trakasserat mig under hela festen i hopp om att jag ska introducera henne till ingen annan än Jacob men jag känner mig verkligen inte på humör för det. Ioförsig har hon aldrig ens sagt en ord till Jacob och har bara den senaste veckan utvecklat starka känslor. Hon får det att låta som om jag är skyldig henne något men jag har bara pratat med henne två gånger förr kanske.

"Det är inte så enkelt, han litar på ditt omdöme och om du presenterar oss kanske jag har en chans." Vädjar hon och sätter sig ner bredvid mig.

Jag ska precis avslå henne än en gång när jag får en idé. Astrid litar inte på mig och som det ser ut nu kan inte bara jag övertala henne, men om hennes vän är med på det kanske hon tänker om. Nu måste jag bara göra upp en plan som involverar Elise och som visar Astrid hur mycket jag faktiskt bryr mig, jag hatar till och med att erkänna det för mig själv.

"Jag tror vi kan nå en överenskommelse, du och jag." Säger jag tillbakalutat och ler lömskt. Hennes blick blir först frågande innan realisationen slår in vilket ger henne ett tvivelaktigt ansiktsuttryck.

"Det är annorlunda. Du krossade henne." Suckar Elise men jag ser att hon tänker över det.

"Vill hon inte ha mig så visst, men med din hjälp får jag iallafall en ärlig chans att försöka och tycker du inte att jag är värd iallafall det? Jag vet numera vad jag vill."

"Kan du lova att inte såra henne?" Säger Elise och möter min blick. Jag visste inte att hon brydde sig såpass mycket om Astrid så hennes överbeskyddande beteende förvånar mig.

"Det är omöjligt för mig att svära på men jag tänker göra mitt bästa." Viskar jag nästan och betraktar henne stilla när hon tänker.

"Okej, jag hjälper dig." Säger hon till slut med ett litet leende.

Åh, Astrid, du som trodde du blivit kvitt mig...

HEJ! Tänkte även nämna att detta är näst sista kapitlet i denna alltför långa berättelse så gör er redo för avslutet som kommer nästa vecka eller så.

/Pia <3