Inte min typ

Kapitel 24. Nära ögat

Kapitel 24

(Wills perspektiv)

42 minuter försenad promenerar jag, som vanligt, nonchalant in på lektionen. Min lärare suckar uppgivet och nickar bara trött mot en tom plats i mitten som jag lika lugnt slår mig ned vid.

Efter några minuter sitter jag uttråkad och lyssnar halvt på läraren när jag i ögonvrån ser ett bekant ansikte dyka upp i fönstret ut mot korridoren. Solbränt med ett stort, vågigt fluff runt sig. Ylwa.

När jag vägrar reagera börjar så småningom andra i klassen informera mig om det uppenbara faktum att hon stirrar just på mig men jag låtsas som jag inte hör. Först när till och med läraren ber mig gå ut för att det tydligen 'distraherar dem andra eleverna', så ger jag henne en trött blick men reser mig motvilligt. Aldrig har jag varit så otaggad på att komma ut från en lektion.

"Hej." Ler hon och drar fingrarna i spelad nervositet igenom håret. Det är ljusare än senast och växt cirka två decimeter (ja, jag fattar att det är löshår). Typiskt Ylwa ändå. Går man igenom något dramatiskt så hittar man alltid tröst i en omvandling, som hon brukar säga. Vill inte ens veta hur mycket hon shoppat dem senaste dagarna men är iallafall glad att jag inte behöver vara där och bära hennes kassar.

"Tjenare." Svarar jag frånvarande.

Vi står tysta en stund och Ylwa stirrar grubblande ner i golvet. Hon försöker helt klart skuldbelägga mig och det fungerar. Obekvämt skruvar jag på mig och väntar på att hon ska ta upp något samtalsämne.

"Will, jag saknar dig. Förlåt att jag överreagerade över det där med Astrid. Lyckades helt glömma att hon har pojkvän, du visste ju det, eller hur?" Ler Ylwa och ger mig en menande blick.

"Harvey? Ja, hon är jätte kär i honom och hon bad om min hjälp i att få honom att känna likadant. Är hennes vapendragare eller vad man säger." Flinar jag och hoppas att jag inte råkar sabba något för Astrid... igen. Har hon verkligen gått runt och sagt att Harvey är hennes pojkvän? Patetiskt.

"Jaha?" Säger Ylwa en aning förvånat och ser tankfullt ner i golvet. "Hur som helst tycker jag vi lägger det bakom oss och börjar om på nytt." Hon smeker possesivt min arm och kommer närmre.

"Nej, Ylwa." Suckar jag trött och ser mig omkring efter andra i korridoren.

"Jag saknar dig." Andas hon intill min hals och lossar mina korsade armar för att komma in ännu närmre. ''Och jag vet att du saknar mig.''

Hon är ju trots allt min svaghet så därför kommer jag på mig själv att inte längre försöka komma undan hennes beröring. Jag är fullt nykter men hennes andetag och smekningar får mig att känna mig berusad men på ett adrealingivande och ångestfyllt sätt. Det är fel och jag vet att mina känslor för Ylwa är ytliga och endast fysiska; ändå är det så svårt att dra sig.

"Om vi ska göra det här så ska du inte förvänta dig mer av mig." Mumlar jag i hennes öra och hon för upp sina händer över min magen och bröstkorg till min nacke.

"Jag vet vad jag ger mig in på." Viskar hon och blinkar långsamt och förföriskt. "Säg bara ordet så går vi."

Jag vänder på huvudet en sista gång för att se om vi har några åskådare och det visar sig att vi faktiskt har en. Astrid. Hon står lutad mot ett skåp lite längre bort och betraktar oss med ett retsamt leende på läpparna. När vi får ögonkontakt skakar hon, fortfarande med ett hånleende, på huvudet. Sedan vänder hon tvärt och försvinner bakom ett hörn. Det känns som jag nyktrar till för plötsligt blir jag högst medveten om vilket stort misstag jag håller på att begå.

"Ursäkta mig." Istället för att gå tillbaka till klassrummet ger jag mig iväg längs korridoren efter Astrid. Ylwa står stumt kvar en stund men innan jag rundar hörnet hinner jag se henne börja gå i motsatt riktning. Det där vara nära ögat.

Snart hinner jag ikapp Astrid och hon ser genuint överraskad ut över att se mig komma upp bredvid henne. En millisekund senare är dock det där hånleende tillbaka på hennes rödmålade läppar.

"Verkar som du valde att tänka med huvudet för en gångs skull." Skrockar hon roat.

"Ha ha, jätte kul. Förresten vet Harvey att han är din pojkvän?" Svarar jag skarpt och hon spänner blicken i mig. I brist av en comeback och med rodnaden stigande över kinderna knuffar hon mig bara vilket jag skrattar högljutt åt.

"Håll käften, jag bara drog till med något. Snackade du och Ylwa om det eller?"

"Hon nämnde det, ja. Hur går det med älsklingspojken då? Tog du mitt råd? Funkade det?" Fortsätter jag nyfiket.

För en sekund uppfattar jag att hon himlar med ögonen uppgivet och blicken faller men när hon ser upp på mig igen har hon ett spänt leende på läpparna. Enligt bara den reaktionen förstår jag att hon inte har glada nyheter.

"Tror han föll för tricket men det återstår fortfarande att se. Hur som helst måste jag iväg nu. Hörs!" Med det avslutar hon samtalet tvärt och dundrar ner längs korridoren innan jag ens hinner svara.

Jag kommer på mig själv med att vilja följa efter men har inget mer och säga. Vi kan knappt kvalificeras som vänner utan bara nybekanta som råkar stöta in i varandra omgående. Med en sista blick över axeln, går jag motvilligt tillbaka till klassrummet.