Inte min typ

Kapitel 28. Ful du är

Kapitel 28

(Wills perspektiv) 

"Du ska göra vadå?!" Vrålar Jacob chockat under tiden som jag skyfflar in det mest nödvändiga jag behöver ha med mig i en sliten sportbag.

Killarna tog såklart nyheten hårt och  kalabalik utspred sig i lägenheten. De försöker försäkra mig om att Magnus bara skrämdes lite, vilket jag också tror, men så här kan det inte pågå. Magnus har inte råd att betala för både sin egen och min hyra, mina skulder går ut över honom med. Nej, jag måste betala honom tillbaka innan jag kan flytta tillbaka. Tills dess får jag hoppa runt och börja med att bo hos Astrid.

"Mina föräldrar behöver betänketid så tills i övermorgon sover jag hos Astrid." Förklarar jag vardagligt och häver upp väskan över axeln.

"Men varför Astrid av alla människor? Sen när blev ni så oerhört nära?"

"Det är vi inte. Hon bara förstår min situation och är så lätt att prata med och fanns där idag och..." Jag tystnar tvärt när jag kommer på mig själv stå och svamla om allt bra med Astrid som en kärlekssjuk pojke. Jacob höjer en ögonbrynet misstänksamt och jag harklar mig nonchalant. "Hon är cool, liksom, hon erbjöd sig."

"Vi får väll se om du ens vill flytta tillbaka." Blinkar han men jag himlar bara med ögonen.

Han får retas hur mycket han vill. Hon är inte min typ.

Lite senare på kvällen lämnar Jacob av mig framför Astrids hus. Förhoppningsvis har hennes mamma smällt nyheten för annars vet jag inte vart jag ska ta vägen så här sent. Det är mörkt här ute men det lyser iallafall varmt på insidan.

Med ett djupt andetag knackar jag på dörren och ber för glatta livet att det är Astrid som öppnar. Det är det såklart inte.

"Hej, du måste vara Wille?" Hälsar en medelålders kvinna jag känner igen från macken innan jag blev sparkad. Hon låter mycket mer välkomnande än jag vågat hoppas på. Jag tänker knappt på att hon sa mitt namn fel.

"Ja, hej, det är jag det." Nickar jag och försöker se bakom henne om Astrid hade tänkt dyka upp.

"Annika. Astrid förklarade lite kort din situation och du är så välkommen. Känn dig som hemma." Ler hon varmt och bjuder in mig i huset.

Det är varmt och behagligt och jag känner mig redan hemmastadd. Jag undrar bara hur mycket Astrid berättat om min situation och vår relation. Hon måste ha överdrivit för sin mamma hur bra vi faktiskt känner varandra.

"Redo för pjamasparty?" Hör jag Astrid säga samtidigt som hon kommer ner för trappen. Utan smink, med blött hår, iklädd korta shorts och för stor t-shirt så kan jag plötsligt inte ta ögonen ifrån henne. Inte förens hennes mamma tar till orda igen minns jag att hon också står kvar i rummet.

"Astrid, sa att du var kassör på Ica för tillfället." Irriterat blänger jag nu istället på Astrid som hånler stort.

"Ja, det är många som jobbar där för tiden." Svarar jag med blicken spänd på Astrid som försöker hålla sig för skratt.

"Ja, jag går upp och lägger mig. Godnatt, Astrid. Godnatt, Wille." Med det försvinner Annika upp för trappen.

När jag hör en dörr stängas igen följer jag hennes fotsteg uppför trappen utan att vänta på Astrid som står kvar där nere.

"Vad tror du att du håller på med?" Ifrågasätter hon kaxigt men följer nervöst efter.

"Mitt rum." Svarar jag kort och öppnar första bästa dörr. Jag känner igen några få föremål som kännetecknar att det är hennes rum. "Hitta det!" Utropar jag och slänger mina grejer på den breda sängen

Rummet är lite kalt utan någon tapet på väggarna eller gardiner för fönstren. Det är ganska kallt men ändå lite hemtrevligt och charmigt. Skulle faktiskt säga att det representerar hennes personlighet ganska väl.

"Vem sa att du skulle sova här?" Fnyser hon.

"Du, vill jag minnas. Sover du på golvet eller?" Flinar jag retsamt och faller ner på sängen med armarna i kors bakom huvudet.

"Hur fräck får man vara!" Tjuter hon och planterar ett förvånansvärt hårt slag i min mage. Jag grymtar till och rullar besegrat av sängen. "Här kommer man och erbjuder ett tak över huvudet och ytterligaste gästfrihet men du är allt en bortskämd liten snorunge hur lite pengar du än har, inte sant?" Skäller hon halvt seriöst och greppar ett hotfullt tag om mina kinder. Ett hårt slag i magen och ännu en mot min självkänsla. Tuff kärlek.

"Jadå, fröken surtant, jag skojar bara med dig. Tack så hjärtligt för att ni välkomnar mig så varmt i ert enkla hem." Säger jag och nyper henne i kinderna för att hon ska släppa mina. "Men säg mig, Astrid, vad berättade du för din mamma att hon skulle 'förstå min situation'?"

Astrid suckar fundersamt och sätter sig på sängen. Som på impuls går jag in för att lägga mig ner bredvid och säkert lägga in ett klyschigt move på henne men stoppar mig själv mitt i rörelsen. Detta är inte vilken tjej som helst. Det här är Astrid, vi är vänner. Istället står jag stelt kvar mitt i rummet med händerna i fickan på min stora hoodie.

"Jag tänkte först säga att du var min pojkvän, som vi sa till dina föräldrar, men..." Hon ser generat ner i golvet. "Sen kom jag ihåg att jag redan ljugit om att Harvey är min pojkvän." Efter några sekunders tystnad skrattar jag hysteriskt rakt ut. Så högt skrattar jag att Astrid slår mig irriterat på bröstet och i magen för att få tyst på mig.

"Åh nej! Mamma får ju inte veta att du är otrogen med din låtsas pojkvän med din andra låtsas-pojkvän." Får jag ur mig mellan skrattsavlorna och torkar mina tårfyllda ögon.

Nu blänger hon bara på mig med blossande kinder och verkar ha givit upp på att få slut på skrattattackerna.

"Har du några andra låtsas-pojkvänner jag borde veta om?" Fortsätter jag i ett försök att låta uppriktigt svartsjuk men lyckas inte hålla minen.

Efter cirka 5 minuter ligger jag fortfarande fnissande på sängen och ser på när Astrid konkar runt madrasser och täcken åt mig på golvet. Fler rum finns men dem är inte beboeliga på grund av renoveringen så golvet bredvid hennes säng får helt enkelt duga. Egentligen borde jag väll bädda själv men hon kommer bara avbryta och säga att jag sätter på örngottet fel hur det nu ens är möjligt.

"Säker på att du inte vill byta, den där madrassen ser mycket bekvämare ut." Gäspar jag och kryper ner under täcket i hennes utomordentligt mysiga säng.

"Lika säkert som att jag heter Astrid och du är en idiot." Flinar hon och slår sig ner i sängen med sina ben slängda över mina.

"Hur går det med låtsas-pojkvännen föresten? Kommer han bli en riktig pojkvän snart?" Frågar jag när jag ser att hon tar upp mobilen.

"Bra." Svarar hon kort med en ny irritation i rösten. "Hur går det med din påstådda ex-flickvän? Det såg inte ut så häromdagen iallafall." Varför låter hon så bitter? Hon måste verkligen ogilla Ylwa.

"Ett ögonblick av svaghet." Svarar jag kort och rycker obekymrat på axlarna. "Händer även den bäste men kommer inte hända igen." Astrid nickar uppskattande eller nästan lättat vilket får mig att undra, men inte nog för att fråga.

Vi fastnar med blicken på varandra och det känns bara såpass bekvämt och naturligt att jag inte inser hur länge vi bara suttit tysta och stirrat på varandra förens det börjar rycka i hennes mungipa. Plötsligt får jag en genomträngande känsla i bröstet och luften blir förvånadsvärt tunn. Jag måste göra något åt det här. Få den här svindlande känslan att försvinna.

"Ful du är." Får jag ur mig. Förolämpat ryggar hon tillbaka, förståeligt. Herregud, är jag fem eller?

"Du är ful." Kontrar hon. "Ner på golvet, jycke."

Med en spark rullar jag ner på madrassen. Puh, det var nära ögat. Fast vad hade hänt om jag inte stoppat det? Eller vad stoppade jag ens? Jag kan inte ha sådana tankar om Astrid! Vänta, vad för tankar? Åh, jag är så förvirrad!

"Godnatt, Wille." Muttrar Astrid och släcker ljuset.

"Godnatt." Mumlar jag mot kudden men känner på mig att jag inte kommer somna på ännu några timmar, inte med alla tankar virvlande i huvudet.