Inte min typ

Kapitel 45. Jag litar inte på dig...

Kapitel 45

(Astrids perspektiv)

Hejdlöst nervös vankar jag av och an i mitt rum med lätta fotsteg då mamma upprepade gånger kommit upp och ifrågasatt det här är mitt sätt att motionera utan att behöva gå ut. Till svar muttrar jag bara något sarkastiskt för jag kan inte lika gärna säga att jag tänker försöka mig på att brotta ner Will på marken, låsa hans armar bakom ryggen och sedan snällt be honom bli min pojkvän. Just precis, jag sa det, Will ska bli min pojkvän och jag förväntar mig inte glädjeskutt.

Är det för tidigt att ha ''pratet''? Ja. Är han omogen och rädd för seriösa förhållanden? Ja. Riskerar jag att få mitt hjärta krossat när han tids nog kommer lämna mig? Tyvärr ja. Men om jag känner Will rätt, vilket jag inte kan påstå att jag gör, så kommer ingen tid i världen göra honom ''redo'' att stadga sig för han problem sitter djupare än så. Jag gör det inte heller för att göra anspråk på honom på något sätt och stoltsera omkring med den snyggaste killen i skolan på mig arm. Det kan vara hemligt om han så vill det men jag måste ha någon slags intyg på att han har verkliga känslor för mig och att han inte går bakom min rygg med argumentet ''Det är inte som om vi är ihop eller något.'' 

Jag behöver någon slags verifiering på att det är vi två och jag tänker inte tillåta mig själv att bli mer och mer investerad bara för att få hjärtat krossat i tusen bitar. Att avsluta vår ''grej'' här och nu är ett enklare alternativ, om det nu måste komma till det.

Några timmar senare knackar det på dörren och jag hinner inte ens resa mig upp förens en vild, exalterad mamma öppnat dörren. På den lilla tid hon känt Will har hon blivit mer betuttad än jag. Han har den effekten på folk vilket bara är ännu en anledning varför vi behöver struktur. 

Tålmodigt väntar jag på att mamma ska få sin stund med honom och sedan skicka honom vidare till mitt rum men flera minuter går förbi och inte ens steg uppför trappan hörs, istället kommer det slamrande från köket. Han har väll inte gått igen? Jag hoppar upp från sängen och joggar ner för trappan för att upptäcka att både mamma och Will står skrattande i köket med varsitt glas vin samtidigt som de lagar mat. Det här var ju ett smått annorlunda scenario jag inte hade väntat. 

''Åh, Astrid!'' Utropar mamma glatt när hon upptäcker min närvaro. ''Will kom på besök.'' 

''Det gjorde han allt.'' Svarar jag misstänksamt och lutar mig mot diskbänken. 

Will kollar upp på mig och ler sitt vanliga, bedårande leende. Han hackar grönsaker men stannar upp för att smutta från sitt vinglas som han sedan räcker över till mig. Mamma bjuder aldrig mig på vin.

''Vilket svärmorsdröm du är.'' Viskar jag retsamt och smakar trevande på vinet. Delikat.

''Som James Matthew Barrie sa, om du har charm, behöver du inte ha något annat, och har du inte charm kan det kvitta vad du har.'' Flinar han och blinkar mot mig. ''Det vet ju du om någon.''

''Sant, din största och enda attribut.'' Fortsätter jag och petar honom retsamt i sidan.

Will envisas med att fortsätta hjälpa till i köket och helt ärligt har vi ganska kul. Jag sitter ohjälpsamt uppkrupen på diskbänken och låter mamma och Will flänga omkring. Med mitt eget glas vin sitter jag och ger kritiska kommentarer på deras matlagning vilket får dem att irriterat muttra svordomar lika ofta som det får dem att skratta. En kille som kommer överens med ens familj är allt en flicka drömmer om.

Efter en lika underhållande middag så lyckas jag slutligen dra upp honom till mitt rum. Det är redan sent och vi har inte fått någon tid för oss själva hitills.