Inte min typ

Kapitel 20. Hysterisk bilolycka.

Kapitel 20

(Wills perspektiv)

''Trevligt att träffas, Will. Vi kommer höra av oss inom två till tre veckor.'' Jag skakar hennes hand och ler inställsamt som jag har gjort under hela intervjun. Först när jag stängt dörren efter mig till hennes kontor kan jag pusta ut och knäppa upp dem översta knapparna på min vardagliga skjorta. Detta blir då min fjärde intervju bara denna veckan men det är fortfarande lika nervöst, jag kan dock vara väldigt karismatisk när jag vill vilket förhoppningsvis tjänat mig några poäng i jobbsökande. Ett personlighets drag som jag dragit nytta av i många situationer.

Jacob möter upp mig utanför och kastar mig bilnycklarna till Magnus bil, Silver Blixten, som han så generöst lånat ut till oss eftersom vi faktiskt gör något produktivt med våra enstöriga liv för en gångs skull, hans ord inte mina. Silver Blixten är inte på långa vägar den finaste kärran jag kört i mina dagar men fan den duger att ta sig runt med. Under det senaste året har min livstandard och mina krav verkligen sänkts men fri känner jag mig allt, med ekonomiska begränsningar såklart.

"Hur gick det för dig då?" Frågar jag Jacob när vi sätter hos i bilen och jag startar motorn.

"Helt okej men i stunder som dessa önskar jag att jag hade lite mer av din pojkaktiga charm." Muttrar Jacob och börjar hålla på med mobilen.

"Jag tror inte min charm hade funkat lika bra på en man i medelåldern." Skrockar jag och kör ut från parkeringen. Jag fick då turen i att få en kvinnlig intervjuare som må kanske vara en aning svagare för mitt sätt att tala med inblick och min flörtiga jargong. Trots att hon inte låtsades om det så tror jag inte det var en olyckshändelse att våra fötter snuddade under bordet ett dussintals gånger.

"Nämnde du att du känner Ylwa, du vet, vars pappa i stort sätt äger en andel av företaget." Flinar Jacob i samma stund som han skrollar förbi en av Ylwas bilder på instagram. Jag får bara en snabb skymt av den men känner igen hennes kläder från festen i fredags. Hon ville lägga upp en par bild på oss men det tillät jag självfallet inte.

''Såklart jag inte gjorde.'' Muttrar jag bara till svar. Trots fördelarna Ylwa förde med sig med eller utan sin närvaro så var jag färdig med allt det där snål åkandet.

Jacob släpper jag av hos hans föräldrar då han ska på en mysig familjefika. Trots att han flytta ut har han fortfarande en sådan god relation med sina familj att det känns som han kommer flytta tillbaka vilken dag som helst om det skulle komma tuffare tider. Jag avundas det då jag inte längre har en familj en falla tillbaka på på samma sätt.

På hemvägen tar jag en extra omväg bara för att det är gött och köra bil för en gångs skull. Blastar musik igenom dem redan sprängda högtalarna, allsång med mig själv och ovarsamt körande i takt med musiken. Nä nu mår jag bra, riktigt bra. 

Bara för att jag tänker tanken väljer en idiotisk joggare att springa ut i vägen i samma stund som jag kommer runt ett hörn. Genast tvärbromsar jag och den skräckslagna, kvinnliga joggaren kastar sig tillbaka på gräset vid sidan av vägen i säkerhet. Irriterat rullar jag ner fönstret på höger sidan för att ryta på henne men i samma sekund som hon vänder sig emot mig tappar jag all talförmåga för en minut.

Astrid.

''Men för i helvete!'' Astrid är den första som säger något efter några sekunders förväntansfull tystnad. "Du körde fan nästan ihjäl mig, ditt peck!"

''Inte du igen.'' Stönar jag plågsamt för att matcha hennes ton.

''Det här ska inte bli en grej.'' Hon borstar av sina korta shorts och jag vinkar fram henne innan hon börjar i lugn takt gå över gatan. 

Med en lurigt flin på läpparna släpper jag bromsen och bilen bultar hastigt men kortvarigt framåt. Den åker bara fram någon meter men det räcker för att Astrid skräckslaget ska ramlar bakåt tillbaka i gräset. Hennes reaktion får mig att börja skratta hysteriskt och när hon börjar svära och kasta grästuvor på bilen är jag säker på att jag faktiskt fäller en tår. 

När skrattanfallet nästan lagt sig och Astrid har tagit sig upp på fötter igen vinkar jag över henne igen men än en gång har jag samma avsikter. Varje gång hon tar ett steg ut i gatan trampar jag dock på gasen för att skrämmas. Hennes reaktion är bäst och jag fortsätter gärna den här leken ett tag till. Hon blir dock allt mer skeptiskt och försöker vinka fram mig först. 

Efter ett tag av att båda försöker vinka fram varandra går hon ut i gatan och utan en andra tanke kör jag fram igen men den här gången fortsätter hon beslutsamt över vägen vilket jag inte hade förväntat mig. Jag reagerar för långsamt och hon kolliderar med bilen med en läskig smäll och kollapsar framför innan jag hinner tvärbromsa. 

I några sekunder stirrar jag bara mållöst framför mig. Jag körde på henne! Jag dödade fröken surtant!

''Astrid! Astrid, är du okej?'' Frågar jag febrilt och slänger mig ur bilen.  

''Du körde på mig!'' Tjuter Astrid, fortfarande liggandes framför bilen. Kvidande håller hon sig om huvudet och försöker sätta sig upp.

''Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt!'' Upprepar jag om och om igen och kastar mig ner bredvid henne för att hålla henne hårt i min famn som att det skulle göra saken bättre på något vis. ''Är du okej? Astrid, förlåt!'' Trots att jag precis körde på henne och hon kan faktiskt vara seriöst skadad så kan jag inte låta bli att se det roliga i situationen. Hur hon bara ramlade ihop framför bilen såg så komiskt ut och det bara fortsätter spelas upp på repeat i mitt huvud. För att hindra mig själv från skratta trycker jag min mun mot hennes hår men hon känner mig säkert le.

''Du körde på mig!'' Utbrister hon igen och försöker knuffa bort mig men jag håller henne envist kvar i min famn.

''Snälla, stäm mig inte.'' Ber jag och släpper greppet om henne så hon kan vända huvudet och se äcklat på mig. Kanske inte det mest moraliskt passande i den här situationen, speciellt när det bokstavligt talat hände för två minuter sedan.

Hon ser fullkomligt chockad ut över att det är det enda jag tänker på men sen ser jag hur det drar i hennes mungipa och ögonblicket efter skrattar hysteriskt hon. Hon börjar skratta så mycket att det inte ens kommer något ljud och hon fortsätter bara upprepa det faktum att jag precis körde på henne.

''Är du okej? Är du arg?'' Skrattar jag också nu och håller henne på avstånd för att bättre kunna leta efter andra täcken på skador. Allt ser bra ut förutom ett enormt skrapmärke över hela hennes lår som också blöder lite. 

''Jag är okej och jag är arg.'' Försöker hon säga allvarligt men rösten är fortfarande tjock av skratt. 

Jag reser mig upp hjälper sedan henne. Hon gnyr lite när hon sträcker på sig och mer blod börjar rinna från låret. Jag leder henne till bilen och hjälper henne in i passagerarsätet.

Ännu en gång för mig att rädda en dam jag satt i nöd.