Inte min typ

Kapitel 36. Snyltande pojk-vän.

Kapitel 36

(Wills perspektiv)

Med svetten rinnande ner längs min ryggrad ser jag mitt familjehem torna upp sig framför mig, ståtlig och skrämmande som vanligt. Mammas bil står på uppfarten är hemma så någon är hemma, hade hellre handskats med farsgubben ärligt talat men inget går över mammas huvud i vilket fall.

Ensam går jag in på tomten med hjärtat i halsgropen. Mer än någonsin önskar jag att Astrid vore vid min sida hur nervös och hopplös hon än blir runt mina föräldrar. Förra gången lyckades hon rädda situationen dock men framförallt så lugnade hon mina nerver med hennes hysteriska, påstådda alter ego som min vän, flickvän och kassörska på Ica. Hon får mig alltid att le när jag minst anar det och jag tror inte ens hon inser hur stor inverkan hon har på mig. Kanske inte ens jag inser det. Allt jag vet är att när hon sa att hon bara använda mig som tröst för Harvey avvisande så gjorde det mycket ondare än jag kunnat tro. Jag var hennes rebound helt enkelt.

Jag segar mig upp för trappstegen upp till dörren men innan jag ens hinner knacka på öppnas dörren av min solstråle till mamma. Hon ler välkomnade men det finns ingen värme i hennes blick och tvivlar på att det finns någon i min.

''Var hälsad, skapare.'' Flinar jag och bjuder in mig själv.

''Äntligen, avkomma.'' Svarar hon med ett kort, glädjelöst skratt.

Ganska mycket har förändrats sedan jag flyttade men jag ser heller inga stora förändringar, om det låter vettigt. Det känns större, kalare och mer uppordnat sen sist men kanske tycker jag bara så efter att ha levt i en trång lägenhet med fyra, inte så hygieniska, grabbar. Mamma brukade alltid klaga på röran jag alltid lämnade efter mig men enligt mig gör lite stök bara det mer hemtrevligt. Nu är detta bara ett kliniskt familjehem som jag inte alls känner mig fäst vid.

''Är Sammy här?'' Undrar jag och lägger en hand på den stora spiraltrappan direkt vid ingången vars räcken jag och min syster brukade glida ner för i farlig hastighet.

Sammy, Samantha, är min 15åriga syster som jag ser allt för sällan nuförtiden. Hon är såklart föräldrarnas favorit men har alltid varit, även innan flytten, på grund av hennes lättköpta kärlek. Ge henne en ny teddybjörn så behöver ingen stoppa om henne på kvällen eller ge henne en kram när livet blir tufft. Skulle nästan påstå att hon är läskigt lik min mamma men hon är inte lika trångsynt och ser faktiskt, oavsett våra olikheter, upp till mig som sin super coola storebror.

''Hon är ute med några vänner men om jag meddelar henne lär hon vara här på ett ögonblick.'' Svarar mamma med blicken låst i sin mobil.

Än så länge går ju det här prima. Mamma är på någorlunda bra humör med näsan i mobilen som vanligt och Sammy kanske är påväg hit snart för att lätta upp den kommande stämningen. Det kanske finns en chans att jag får mina pengar trots allt, det måste jag för tvivlar på att Astrid kommer ta emot mig med öppna armar.

''Du har inte flickvännen med dig idag?'' Kommenterar mamma spydigt och höjer ögonbrynen, fortfarande med blicken fäst på mobilen.

''Upptagen.'' Svarar jag kort.

''Hur länge har ni varit tillsammans? Om jag ska vara ärlig så kan jag föreställa mig att du skulle stadga dig.'' Fortsätter hon och går ut till köket.

''I några månader nu. Mycket har förändrats det senaste året.'' Muttrar jag och följer efter henne och sätter mig på en barstol vid köksön.

''Du borda bjuda över henne på middag, vi fick inte direkt chansen att lära känna henne förra gången.'' Föreslår mamma och lägger till slut ner mobilen. Vetskapen om mitt 'seriösa' förhållande verkar konstigt nog imponera på mamma som om hon inte visste att jag var kapabel till något sådant, det är jag självklart inte heller men om lögnen gör mig mer trovärdig så för all del.

''Vad får er att tro att jag vill spendera mer tid med er än jag behöver.'' Snäser jag irriterat vilket får mamma att spänna blicken i mig, ungefär som Astrid gjorde imorse.

''Ursäkta, tror du att vi bara tänker överföra dig massa oförtjänta pengar utan att du ens försöker vara en del av familjen igen. Antingen är du en Andersen eller så är du ute ur leken.'' Säger hon och tar ett bestämt steg framåt. Rättvist, antar jag. ''Så jag tycker att en bra början hade varit om du kom hit på middag någon kväll med din flickvän som tack för att hon låter dig stanna hos henne ett tag till.''

''Så jag får inga pengar? Jag tror inte Astrids mamma uppskattar att behöva försörja ännu en person, speciellt när den person är jag.'' Utbrister jag klagande. ''Du vet att jag inte direkt har någon stoppknapp när det kommer till mat.''

Det rycker i mammas mungipa men hon behåller envist sin bistra min. Jag har inga fler ursäkter till varför jag inte kan bo hos henne i några nätter till. Som jag sa hade vi visst varit ihop i 'några månader' så enligt dem är ju inte tanken bisarr men för Astrid och hennes mamma är det helt enkelt opassande och onödigt. Hennes mamma tror ju redan att hon har en dum pojkvän så jag kan inte använda den ursäkten på henne.

''Det är upp till dig hur mycket du är villig att engagera dig för att enas med familjen igen och få ett lån. Var bara inte en snyltare, förvänta dig inte att dem ska servera allt på silverfat och försök att ge tillbaka så gott det går. Gör lite sysslor vet ja om pengarna inte räcker till.'' Suckar hon och sorterar lite papper på matbordet. För första gången i mitt liv tror jag faktiskt att min mor har givit mig ett hjälpsamt råd.

''Will!'' Hör jag en ljust, välbekant röst tjuta genom huset. Två sekunder senare rusar Samantha in i köket och hennes ögon lyser av extas. ''Du är här!''

Hon kastar sig i min famn och jag lyfter henne från marken och snurrar runt i cirklar. Trots att hon inte är ett barn längre skrattar hon förtjust i mitt öra. Till sist sätter jag ner henne på marken igen och gnuggar broderligt hennes ljusa hår som når henne till axlarna. I ögonvrån tycks jag se mamma skaka på huvudet med ett litet, reserverat leende på läpparna.

''Fan va härligt att ha dig här!'' Utbrister hon knuffar mig lekfullt i sidan.

''Svär inte, Samantha.'' Uppmanar mamma strängt innan hon tar upp sina papper och lämnar rummet.

''Snälla säg att du är här för att stanna. Jag orkar inte med att vara ensambarn längre, det tar kol på mig. Nu när dem inte längre har dig att bråka med pekar dem ut alla mina misstag och ska alltid provocera mig, särskilt mamma.'' Säger Samantha med händerna på höfterna så fort mamma är utom höravstånd.

''Tyvärr, Sammy Davis, jag kom bara hit för att tigga pengar och bli påtvingad familjeaktiviteter. Vi kommer på middag någon kväll snart dock och då måste du vara närvarande.'' Säger jag strängt för jag vet att Samantha flyr lika ofta till sina vänner som jag när det kommer till familjemiddagar.

''Självklart, men vilka är 'vi' om jag får fråga?''

''Jag och min låtsas flickvän Astrid, vi är inte ett trovärdigt par så därför behöver jag dina distraktioner som ett förkläde när vi tabbar oss eller får en svår fråga." Informerar jag henne snabbt och hon rynkar skeptiskt på ögonbrynen.

"Kunde du inte få en riktig eller?" Flinar hon retsamt och försöker nypa mig i kinden men jag vänder irriterat på huvudet.

"Inte på så kort varsel." Gnäller jag plågat när hon istället får tag i mitt öra. Jag lägger min handflata mot henne ansikte och trycker borta henne och först då släpper hon mitt nu illröda öra.

"Det är lugnt, brorsan, jag har dig. Vart ska du ta vägen nudå?" Jag suckar ängsligt över den kommande frågan som jag även ställer mig själv

"Vart jag än är välkommen..."