Inte min typ

Kapitel 15. Gräva ner stridsyxan.

Kapitel 15

(Astrids perspektiv)

Efter vad som kändes som ett väldigt långt samtal andas jag ut och låter handen falla till min sida. Hennes pappa måste ha frågat iallafall hundra frågor i minuten. Slutade inte ens länge nog för att ta ett andetag eller faktiskt lyssna på mina svar utan babblade bara på men är i vilket fall som helst påväg hit nu.

Jag börjar dra mig tillbaka till Elise och dem men av någon anledning får jag för mig att vänta runt hörnet där jag precis hör vad dem säger. Wills röst är lugn men Ylwas är spänd. Ett bråk skulle jag tro, hoppas bara det inte har något med mig och göra. Vi pratade bara till han var tvungen att trycka upp sitt ansikte i mitt. Jag hade just tänkt och skalla honom när hon slog upp dörren som om hon hade tagit oss på bar gärning eller något.

"Du menar min öl, Will." Hör jag Ylwa säga innan hennes fotsteg hörs gå in i huset igen. Bråkar dem om öl eller vad händer?

Några sekunder senare smyger jag mig ut från huskanten och får det att se ut som jag precis lagt på och inte tjuvlyssnat på ett ord av vad dem sagt. Ska jag vissla nonchalant också eller är det för mycket?

"Oj, är du kvar?" Säger jag med överspelad förvåning. Oscar värdigt skådespel.

"Så länge var du inte borta." Muttrar Will med en mycket mer irriterad röst än han brukar, trodde inte det var möjligt.

"Dem är påväg iallafall." Säger jag och sätter mig ner på ett lagom avstånd bredvid honom. "Du kan gå in igen om du vill." Jag är fortfarande förvånad över att han väntat med mig så här länge. Han brukar ju vara festens röjare, enligt rykten iallafall.

"Blev plötsligt på väldigt ofestligt humör." Muttrar han och drar fingrarna igenom sitt hår. "Åker du med henne eller?" Har jag fel eller låter det som om han vill att jag ska stanna. Nej, han vill säkert slippa se mig mer ikväll men så lätt ger jag mig inte.

"Natten är fortfarande ung." Flinar jag och lutar mig fram för att lätt skaka om Elise som muttrar dovt till svar. Hon är vid medvetande iallafall. "Varför den ännu surare minen?" Will suckar tungt som om jag precis bett honom rabbla upp tians gångertabell eller dela hela hans livshistoria. Han är en sådan där person som bara får en att känna en så liten, som om man inte gjort sig förtjänt av hans värdefulla tid, drygt fan.

I några sekunder sitter jag tyst väntandes innan jag fattar att han inte kommer säga något. Jag har inget mer heller att säga direkt så jag bara låter det vara fridfullt tyst. Inte direkt såhär jag föreställt mig festen skulle bli men men. Ingen reser sig upp för att gå, ingen säger något mer och så sitter vi i några minuter tills Elises pappa ringer och ber mig släpa ut henne till vägen. Will sitter såklart kvar och ser bara tyst på medan jag försöker skaka liv i Elise och åter igen när jag i stort sätt får bära ut henne på min axel. Vilken gentleman.

Elises pappa är inte alls lika frågvis som förut utan är nu mest trött och irriterad på sin dotters upptåg. Detta var nog heller inte hur Elise föreställt sig festen, eller kanske? Jag känner henne fortfarande inte direkt, och Ylwa verkade knappt orolig. Troligtvis försökte hon väll imponera på Will men kan nog med säkerhet säga att det gick förbisett. 

Will sitter inte kvar när jag kommer tillbaka och jag har ingen större anledning till att hänga kvar här ute så jag går in igen. Det är min första fest på den här skolan och hittills har jag inte gjort något större intryck på någon förutom Will och Ylwa. Och ingen av dem var särskilt positiva eller minnesvärda skulle jag tro.

Inne i huset är allt som jag lämnat det, fast en aning dämpat och alla möjliga sittplatser har blivit tagna. Folk som är på g  och som nervöst jagat varandra under kvällen sitter lite varstans och hånglar eller hittat något ledig sovrum om dem har tur. Tiden för dricklekarna och ölpongen är nu över, nu sippar man bara på sin drink och tar varannan vatten för att förbereda inför morgondagens baksmälla. Då och då reser sig ett sällskap upp för att gå ut och ta en cigg och självklart är det några sena partygäster som fortfarande dansar bekymmerslöst och har allsång med en typisk fest låt alla kan texten till.

Utan Elise kommer jag på mig själv att stå helt ensam utan några vänner att gå till. Visserligen känner jag några i Ylwas gäng men efter incidenten där ute gör jag nog rätt i att hålla avstånd från dem resten av kvällen.

"Hur står det till, lilla damen?" Viskar någon intill mitt öra. På reflex stöter jag armbågen i magen på personen som viker sig dubbel. Jag vänder mig om och ser en inte så pjåkig kille med lockig, kolsvart hår hämta andan. Snyggt jobbat, Astrid, första intryck var det ja.

"Oj, förlåt, förlåt! Du skrämde mig." Ursäktar jag mig förskräckt och lägger en hand på hans arm. "Men smyg dig på mig sådär."

"Förlåt, du såg bara helt borta ut så kunde inte låta bli." Skrattar han och sträcker på sig. Han har ett bländande leende och bruna, snälla ögon.

"Du visste du vad du gav dig in på." Flinar jag och slänger tillgjort med håret.

"Jacob heter jag förresten." Säger han och räcker formellt fram sin hand.

"Astrid." Svarar jag och skakar hans hand.

"Men här ska du inte stå själv, följ med till sällskapet mitt." Utan att släppa min hand drar han iväg mig över rummet. Jag låter honom eftersom han verkar schysst men också för att jag ser möjligheten att träffa nya vänner. Ätligt talat vet jag inte vad jag tycker om mitt nuvarande  kompisgäng, särskilt inte nu när Ylwa, den vanligtvis glada och söta tjejen, såg på mig som fienden bara för att jag så lite som konverserade med 'hennes' kille.

Han leder mig till en hörna med många av skolans höga profiler, dem flesta ett år över mig. Jag känner igen några av tjejerna som hälsar på mig men när jag skannar igenom killarna känner jag bara igen en och han hälsar defenetivt inte, Will.

"Men herregud!" Utbrister han i ett kort, glädjelöst skratt. Som vanligt ser min plötsliga närvaro ut att suga livet rakt ur honom.

"Du har väll inte legat med henne också?" Frågar Jacob honom irriterat som om jag inte ens var där.

"Nej, absolut inte, skulle aldrig hända." Skyndar Will sig med att säga och glor avsmakligt på mig. Aldrig känt mig vackrare.

"Vi har bara slumpvis sprungit in i varandra vilket oftast lett till mindre bra saker." Informerar jag Jacob som ser lättad ut. Det är säkert sällan han stöter på tjejer som Will inte legat med, så mycket som han horar runt.

"En underdrift, det var hon som fick mig sparkad." Säger Will tjurigt och blänger på mig. Vad kommer all denna ilskan ifrån? Där ute verkade allt ganska lugnt, till en början.

"Med jösses låt oss gräva ner stridsyxan nu en gång för alla." Stönar jag trött och slår mig ner i en fåtölj och Jacob sätter sig i soffan bredvid Will.

Will rycker stingsligt på axlarna men låter ämnet vara tills vidare. Om jag ändå visste vad som orsakade hans plötsliga humörsvängningar. Inte för att jag bryr mig.