Inte min typ

Kapitel 25. En jävla röra.

Kapitel 25

(Astrids perspektiv)

Jag skyndar mig in på toaletten och står ett tag framför spegeln och bara flåsar. Mina kinder är röda och det känns som jag precis sprintat igenom ett maraton. I och för sig tog jag mig hit snabbt som fan men min plötsliga utmattning kommer ifrån svårigheten att le och skoja runt med Will. Det har alltid varit så naturligt lätt men idag var det nästintill omöjligt att hålla uppe minen.

Nu måste jag ta tag i en grej.

När jag rundade hörnet, efter att ha lämnat min lektion för att gå på toa, så la jag direkt märke till Will och Ylwa stå och snacka lite längre bort. Som vanligt såg Will uttråkad ut och jag kom på mig själv att småle åt Ylwas tappra försök att få tillbaka sin påstådda ex-pojkvän. Men när hon kommer in närmre och lutar sig mot honom och han till och med besvarar hennes beröring, så hugger det oväntat till i hjärtat. Med detsamma får jag panik över dem överväldigande känslorna som bullrar upp.

Paralyserad står jag kvar och då vänder han på huvudet och hans blick möter min. På reflex hånler jag åt honom och skakar på huvudet. På det mest nedlåtande sätt försöker jag få honom att inse att han väljer fel, att han ska släppa den där bimbon med detsamma för annars vet jag inte vad jag gör.

Jo, det vet jag. Jag går.

Innan jag hinner samla mina tankar och känslor är Will, till min stora förvåning, ikapp mig och börjar konversera som vanligt. Det är nästan så att jag hör dem ropa upp mitt namn på Oscars galan för aldrig i historien har någon lagt fram ett bättre skådespel än vad jag gjorde dem korta minuterna innan jag fegt flydde fältet.

"-Hur går det med älsklingspojken då? Tog du mitt råd? Funkade det?" Hade han sagt med uppriktig extas i rösten vilket även det högg till i hjärtat.

Hur kan han vara så stöttande i min och Harveys relation när jag samtidigt inte ens står ut med att se honom med någon annan? Jag har blivit fullständigt galen.

Jag sköljer ansiktet med kallt vatten men inser med detsamma att jag har smink på mig. Med rinnande mascara och utsmetat läppstift ser jag mig själv i spegeln igen. Nu matchar åtminstone utsidan insidan. En jävla röra.

Under lunchen sitter jag vid ett stort bord där jag känner några från festen. Jag gillar dem och de verkar ha accepterat mig som en i gänget. De flesta är ett år äldre så delar inga lektioner med någon av dem men det finns alltid någon att sitta med på lunchen iallafall. Dessvärre är detta det gäng Will kan synas med när han väl är i skolan. Visst, jag kan låtsas som om jag inte alls har ett känslosamt sammanbrott men jag skulle föredra om jag bara kunde undvika honom tills jag förstår varför jag får dem här känslorna.

"Will, det är ovanligt mycket man ser dig i matsalen nu på sistone." Utropar någon kille. Med ett ryck reser jag mig upp vilket får bordets sorl att tystna lite och alla kollar frågande på mig.

Var normal för i helvete!

Med ett nervöst skratt sätter jag mig ner i igen men nu står plötsligt Will tätt inpå mig.

"Ja, snart är ju skiten slut i vilket fall så får väll passa på och träffa er, goa människor." Flinar han inställsamt och tränger sig in vid bordet bredvid mig. I hans röst finns så mycket värme men samtidigt dominans som får hela sällskapets lystra och de följer uppmärksamt hans minsta rörelse. Hela hans uppseende gör det omöjligt att ogilla honom vilket han är väl medveten om.

"Du, din charmör, sista veckorna nu är ju ändå bara fest typ."

Jag får svårigheter att hänga med i samtalet med Wills sida tryckt mot mig. Det är trångt vid bordet så hur jag än vrider och vänder så har jag ändå alltid någon kroppskontakt med honom. Hastigt slänger jag en blick bakåt mot Ylwa, Elise och dem andra tjejernas bord. För en sekund får jag ögonkontakt med Ylwa men hon blänger bara irriterat mot mig. Antar att jag fortfarande är bannad. Synd, för idag hade jag verkligen hellre suttit där.

"Blir det inte det, Astrid?" Hör jag Wills röst intill mig och jag vänder uppmärksamheten tillbaka till vårt bord.

"Va?" Svara jag hest och undviker att se honom i ögonen.

"Blir det inte ensamt här när nästan alla vi går ut nu? Du kommer väll sakna oss?"

"Inte dig iallafall." Snäser jag lite stingsligare än menat. Jag ler snabbt för att mildra förolämpningen och bordet småskrattar. Will skrattar också men rynkar ögonbrynen lite förvirrat.

"Säg inte så." Innan jag vet ordet av lyfter han upp mig i luften i en bamsekram och försöker få upp mig i hans knä. Hela jag stelnar till och jag kastar ännu en snabb blick bakåt för att se Ylwa stirra rasande på oss. Okej, jag är inte redo för det här, hur harmlöst det än må vara.

"Släpp mig." Väser jag lågt och hotfullt i hans öra. Han ser frågande på mig men släpper ner mig igen. Resten av folket skrattar så jag stämmer in en kort stund innan jag reser mig och lämnar matsalen.

Inte nog med att jag plötsligt inte längre kan bete mig normalt runt Will men nu har jag en rasande Ylwa efter mig. Jösses.