Inte min typ

Kapitel 26. En vän i nöd

Kapitel 26

(Wills perspektiv)

Förvirrat ser jag efter Astrid när hon försvinner ut ur matsalen. Än en gång får jag lust att följa efter henne men bestämmer mig för att sitta kvar. Antar att den där kramen inte var så uppskattad. Varför gjorde jag det ens? Känns bara naturligt att snacka, skämta och ja, röra vid henne. Trots sin surtantiga attityd känns hon fortfarande kramgo på något sätt och jag kunde inte låta bli.

"Så, Will, när blev ni två så flörtiga?" Frågar en polare Andreas mig över bordet.

"Jag vet inte vad du pratar om." Svarar jag och rycker obekymrat på axlarna.

"Verkligen? För här om veckan såg du äcklad ut över att bara behöva dela cykel med henne. Är hon din rebound från Ylwa eller?" Flinar han retsamt och höjer menande på ögonbrynen.

Ha! En rebound efter Ylwa? För tjejens skull så hade jag inte vågat mig på något sådant. Jag är Ylwas, vare sig jag vill det eller inte.

"Inte min typ. Har jag berättat att hon fick mig sparkad?"

"Ja, typ tusen gången!" Stönar alla i mun på varandra. Kommer tydligen aldrig över det, trots att jag körde på henne kommer hon alltid vara den som fick mig sparkad. Långsint av mig. 

Senare samma dag sitter jag och spelar FIFA i lägenheten med Jacob, Jon och Ludde. Det är ett gött häng men jag kan inte riktigt slappna av. Varje gång jag hör någon i trappuppgången rycker jag till och sneglar nervöst mot hallen. Har undvikit Magnus så gott det går och inget av de jobben jag sökte har hört av sig än, det är förvisso fortfarande tidigt men behöver en försäkran om en inkomst typ nu. Magnus har fått nog och min tid för att betala mina skulder är väl förbi.

"Jacob, några nyheter om jobbsökandet?" Frågar jag och försöker dölja desperationen i rösten.

"Inget, du?"

"Niente." Muttrar jag uppgivet.

I samma stund klampar Magnus in igenom dörren och jag skriker vettskrämd med kontrollen framför ansiktet i ett försök att gömma mig. Domedagen är här. Jag är numera hemlös och jag trodde att jag skulle klara mig längre än ett år åtminstone.

"Will!" Donar Magnus röst igenom lägenheten och dem andra killarna ger mig sympatiska blickar. Alla andra har varit duktiga och betalat sin hyra i tid så dem har fan inte ett problem i världen.

"Ja, pappa?" Svarar jag i en hes röst.

"Vet du vad du ska göra nu?" Frågar han retoriskt men jag svarar ändå.

"Ge dig en kram?" Försöker jag skämta men får en mordisk blick som svar.

"Nu ska du ta bilen, masa dig hem till dina föräldrar, böna och be om pengar, komma tillbaka hit och betala mig den absurda skulden du är skyldig mig!"

Motvilligt lägger jag ner kontrollen och reser mig ur soffan. Magnus kastar mig bilnyckeln och alla stirrar på mig som hökar när jag dramatiskt sakta lunkar mot dörren. Det här är sista möjliga utvägen och jag hatar det men vet att mina chanser är slut. Det är dags att underkasta mig mina föräldrars vansinne.

"Jag älskar er." Utropar jag dramatiskt innan dörren stängs bakom mig. Må jag komma hem levande.

Under vägen dit är jag nära att göra en U-sväng varje kilometer närmare jag kommer. Det blir bara svårare och svårare att hålla modet uppe och jag önskar nu mer än någonsin att någon hade följt med mig och faktiskt ser till att jag igenomför det här. Men jag är i stort sätt vuxen nu och borde klara av att möta mina föräldrar rak i ryggen utan att någon håller mig i handen.

När jag får syn på gatan Astrid bor på ser jag det som ett tecken. Känner vi varandra bra? Nej. Är vi vänner? Nja. Men är hon snabbt på tal och duktig alltsammans? Ja! Är jag desperat? Ja för fan!

Det är all övertalning jag behöver för att köra in på gatan och stanna utanför hennes hus. Jag överväger att bara ringa men stora delar av min övertalningsmetod kräver att hon ser mitt vackra ansikte och heta kropp. Funkar nio av tio gånger. Med utstrålade självsäkerhet marcherar jag upp till dörren och knackar på.

När Astrid till sist öppnar dörren ser hon ut som om hon precis sett ett spöke. Färgen försvinner från hennes ansikte och ögonen ser ut att vara nära att ploppa ut. Nu, jag förväntade mig inte att hon skulle hoppa upp i min famn av lycka men nu får jag ungefär samma reaktion jag förväntar mig få av mina föräldrar om en stund. Efter några sekunders tystnad tar jag till orda då Astrid ser ut att ha tappat all talförmåga.

"Wow, vilket välkomnande." Försöker jag skämta men det går över huvudet hennes. "Hur som helst, du och jag ska på ett äventyr." Till slut reagerar Astrid men hennes blick är fortfarande tom men något förvirrad.

"Men... jag fick precis min pizza." Säger hon hjälplöst.

"Skit i den, du ska träffa mina föräldrar." Än en gång står hon bara och stirrar tyst på mig. Det finns ingen tid för förklaringar, det börjar bli sent och jag känner på mig att mina föräldrar inte kommer ge sig i första taget.

Barskt tar jag mig förbi henne in i huset och får syn på en ångande varm pizza kartong väntandes på köksbänken. Astrid inser direkt vad mina planer är och kastar sig efter pizzan men jag hinner före. Efter det slänger hon sig efter mig men jag är redan påväg mot dörren.

"Din jävla, pizza knyckande skitstövel!" Svär hon efter mig som om jag precis kidnappat hennes barn. Pizza har den effekten på folk antar jag.

Med Astrid hack i häl flyr jag med pizzan i hand in i bilen. Hon stannar upp och överväger hur långt hon är villig att gå för en ynka pizza. Väldigt långt är svaret för ett ögonblick senare sitter hon i passagerarsätet med pizzan i knät.

"Varför ska just jag, av alla människor, träffa dina föräldrar?" Klagar hon med munnen full.

"Du bodde på vägen, jag är desperat och ärligt talat så är du ganska rapp i käften och har alltid svar på tal vilket verkligen kan behövas i den här situationen." Astrid ser fortfarande inte övertalad ut men det är svårt att utge då hon fortfarande stoppar munnen full med pizza.

"Det lilla du sagt om dina föräldrar, det med försäkringen, ger mig intrycket att dem är väldigt läskiga."

"Det är dem."

"Du får bara ta tjuren vid hornen."

"Eller kasta ut dig framför." Hon himlar med ögonen med ett litet leende lekande på läpparna. Jag sträcker mig fram för att ta en pizza bit men då slår hon bort min hand och morrar som ett vildsint djur. "Förlåt, jag trodde vår vänskap var stark nog." Ursäktar jag mig och Astrid skrattar till så en bit flyger ut ur hennes mun.

Attraktivt.