Inte min typ

Kapitel 10. Sugarmama

Kapitel 10

(Wills perspektiv)

Våra blickar möts igen. Fan!

Direkt låtsas jag kolla på bordet bakom som om jag försöker få kontakt med någon annan. Hon skjuter dock ner blicken med en gång så hade inte spelat någon roll. I vanliga fall skulle jag inte sitta och leka blick-leken, om jag inte försöker ragga det vill säga, men den där Astrid tjejen gör mig obekväm och nyfiken på samma gång. Skulle inte påstå mig vara troende eller något sådant men det känns som vi kanske stöter in i varandra av en anledning. Eller, så förföljer hon mig bara, vem vet. 

"Will." Säger Jacob plötsligt lite högre än vanligt. Slött möter jag hans blick som om jag glömt att han ens satt där.

"Vad?"

"Kan du sluta stirra på vem det nu är du stirrar på och lyssna?" Med en suck vänder jag mig mot honom men måste snegla en sista gång på Astrid bara för att. Hon snackar med någon blond tjej vid, vad som ser ut som, Ylwas gängs bord. Hon möter inte min blick den här gången så jag vänder mig mot Jacob igen.

"Du har min fulla uppmärksamhet."

"Okej, bra." Suckar han. "Ölbryggeri, jag har själv sökt och tycker att du också borde." Nu spetsas mina öron.

"Fan, bra idé, Jacob! Hur visste du att det var mitt drömjobb?" Utbrister jag förtjust som en sprallig femåring.

"För du är en på gränsen alkoholist." Muttrar Jacob och ställer ett glas mjölk framför mig som om jag aldrig ens sett några andra vätskor.

"Ja, nu för tiden har jag inte råd att dricka och du överdriver, jag kan sluta när jag vill." Flinar jag och sveper mjölken som om det vore en shot.

"Så sluta."

"Jag vill inte." Skrockar jag och klappar Jacob lite väl hårt på axeln. "Fest på fredag ju. Magnus kan säkert köpa ut åt oss, ska du ha något?" Säger jag och ställer mig upp, redo att ringa Magnus för att böna och be.

"Med vilka pengar? Tänker fan inte dela ett flak med dig iallafall." Fnyser Jacob och jag sätter mig nedslaget igen.

"Men om inte du är med på det kommer han vägra." Muttrar jag och lägger ner mobilen igen. Magnus tillit till mig försvann bara några månader efter att jag flyttat in, jag klandrar honom inte. Med tanke på hur mycket jag är skyldig honom kommer jag aldrig få låna ens ett öre. Ekonomi har aldrig varit mitt bästa ämne och det visste tyvärr inte mina nu rumskompisar innan de lät flytta in. 

"Fråga din rika flickvän." Flinar Jacob retsamt.

"Jag har ingen flickvän." Fnyser jag irriterat och kör upp hakan i vädret. Jag vet att han menar Ylwa och dem andra killarna brukar alltid reta mig när hon smyger ut ur mitt rum tidigt på morgonen. Men varför tar han upp det nu? "Hurså?"

"Kolla klockan två." Jag vänder huvudet och kollar mot höger och där kommer ingen mindre än Ylwa studsande emot mig. Hon skulle bara våga komma och krama mig mitt framför alla.

"Hej, Ylwa." Hälsar jag kallt och ger henne en varnande blick. Hon saktar ner och lägger band på sig själv, tack och lov.

"Hur länge ska du låtsas som om vi knappt känner varandra?" Fnittrar hon och sätter sig mittemot oss. Såklart märker jag Jacobs retsamma leende i ögonvrån men jag väljer att ignorera det. 

"Det du. Men hörru, skulle du ha något emot att låna mig lite pengar?" För en sekund ändras någonting i Ylwa blick, hon ser nästan sårad och osäker ut. Inte bra, inte bra.

"Till vad?" Frågar hon, fortfarande leende, men blinkar lite snabbare än vanligt och lägger huvudet på sned.

"Till dricka, till festen imorgon." Ylwa nickar lite frånvarande och ser på mig som en tiggande hundvalp. Hon vet att jag vet vad hon vill att jag ska säga. "Okej, visst, vi kan åka dit tillsammans." Stönar jag till sist och Ylwa ser ur som hon ska explodera i ett moln av glitter och bubblor. En ganska tam belöning enligt mig iallafall men vad som än fungerar. Motvilligt låter jag henne grabba tag i min hand över bordet. 

"Ja, absolut! Du, oroa dig inte över drickan, jag bjuder!" Tjuter hon och  trycker till min hand en sista gång innan hon skuttar iväg till sina förväntansfulla vänner. Fan, nu kommer hon berätta allt och jag kommer inte längre kunna ragga upp andra. Inte för att det är något jag gör överdrivet ofta men jag gillar friheten.

"Fin sugarmama du har." Skrattar Jacob och jag ger honom en mordisk blick men det stoppar honom inte från att skratta ännu mer. ''Du är lyckligt lottad med en tjej som tar hand om dig så väl.'' 

Det värsta är att han typ har rätt. Hade jag fortfarande varit med Ylwa om hon inte hade något att erbjuda? Ja, jag är inte en så hemsk person. Det började ju trots allt bra och utan några förbindelser eller regler. Jag skulle aldrig tillåta Ylwa dra in mig i något slags förhållande om jag inte var absolut tvungen. Är jag tvungen?