Inte min typ

Kapitel 29. Rumskompisar

Kapitel 29

(Astrids perspektiv)

Med en perfekt rak näsa, en hy i stort sätt helt fri från skavanker förutom några få bedårande fräknar, smilgropar att dö för, en aning buskiga med perfekt formade ögonbryn och med vass käklinje är Will troligtvis en av dem mest attraktiva männen jag någonsin stött på. Jag förstår nästan varför Ylwa är upp över öronen kär i den här otroligt irriterande varelsen. Mina ögon vandrar neråt till hans bara överkropp som halvt är täckt av ett täcke med kattungar på som jag lånade honom. Han har inte direkt ett uthugget 8-pack men ändå väldigt vältränad för någon som hellre spenderar sina sista pengar på världens fetaste hamburgare och ett flak öl än ett gymkort, men vem skulle inte det.

När min hand på egen hand börjar röra sig mot täcket för att dra av den måste jag vända mig åt andra håller för det här börjar bli läskigt. Eller alltså jag har stirrat på honom sovande som besatt  i säkert 10 minuter nu så det har varit läskigt ett tag men så länge han inte vet om det är allt lugnt. Det är mitt golv han sover på så jag glor hur mycket jag vill, det är min rättighet. 

När min väckarklocka tjuter några minuter senare flyger jag upp ur sängen och snubblar ograciöst över Wills kropp. Han stönar över den milda sparken i magen och över morgonljuset som strålar genom det kala fönstret.

''Jag börjar inte förens två timmar.'' Grymtar han efter att sömnigt kollat mobilen. 

''Samma som jag då.'' Säger jag och sträcker gäspande på mig som om jag inte alls legat vaken dem senaste 20 minuterna. 

''Så vad gör vi uppe?'' Irriterat kastar han en kudde på mig som jag fångar och kastar tillbaka dubbelt så hårt. 

''Gör oss redo för dagen. Mitt hus, mina regler, capish?'' Med det letar jag fram kläder att ha på mig i byron medan Will fortfarande försöker gnugga sömnen ur ögonen. När jag vänder mig mot honom igen sitter han upp och betraktar mig stilla. Morgonljuset träffar honom perfekt igenom fönstret och hans hår är sådär mysigt ruffsigt och fluffigt. Med ett djupt andetag tvingar jag mig själv att titta bort. ''Kan du gå och ta en dusch eller något? Du stinker.''

''Tänker du byta om?''

''Ja?''

''Då kan det vänta.'' Flinar han och blinkar flörtigt mot mig. När jag inte bryter en min, med ansträngning, knegar han sin väg ut ur mitt rum. 

Utan ett lås på dörren byter jag om i racerfart ifall det att han plötsligt skulle komma tillbaka. Fast jag antar att det inte skulle vara det värsta om han såg mig utan kläder, jag antastade i och för sig honom med mina ögon för bara en stund sedan så det vore väll inte mer än rättvist. 

När jag sminkat mig lätt vänder jag mig mot dörren för att börja förbereda frukosten när den plötsligt slängs upp av en nyduschad Will iklädd inget annat än en handduk. Jag tvingar mig själv att möta hans blick, hur mycket jag än vill låta min blick vandra, och för ett kort ögonblick står vi bara så. Vi står nära, alltså, väldigt nära! Vänta, är det där min...

''Använde du min bodywash?'' Frågar jag stött och ställer mig på tå för att lukta närmare på honom. ''Och mitt balsam?''

''Nej?'' Svarar han tveksamt vilket bekräftar det.

''Will, dem är svindyra! Inte ens mamma får lov att använda dem och med tanke på hur skinande och starkt luktande ditt hår är använde du säkert halva flaskan.'' Utbrister jag klagande och petar honom med kraft i bröstet. Är det så här det kommer vara att bo tillsammans med honom? Han skäl mina hårdvårds produkter och kommer in näst intill naken i mitt rum. Det är svårt nog att sova i samma rum som honom!

''Vad fin du är idag.'' Han skänker mig ett stort leende och smyger sig sedan förbi mig till sin väska. ''Om du ursäktar.'' Säger han med en blick över axeln och jag tvingar undan blicken från hans breda, vältränade ryggtavla och stänger dörren efter mig när jag går ut. Jösses.

När Will kommer ner i köket har jag redan satt på kaffe och brett en macka åt mig själv. Utan tvekan går han raka vägen fram till kylen och, liksom ljuset inuti, lyser hans ansikte upp.

"Åh, en full kyl, det var ett tag sedan." Säger han förtjust och börjar roffa åt sig.

"Med en sådan attityd lär dina föräldrar säkert ta dig tillbaka en dag." Flinar jag. Will tar en paus från frukostlagandet för att spänna ögonen i mig en kort stund.

"Hålla där! Inga slag under bältet nu va." Han räcker ut tungan åt mig men sällskapar mig därefter med tre till synes utsökta mackor på tallriken och en kopp svart kaffe.

"Jösses, du kommer tömma kylen på mindre än ett dygn." Säger jag med himlande ögon men sträcker mig efter en macka för att provsmaka. Han slår possessivt bort min hand. "Ursäkta, det där är min mat från mitt kylskåp du äter." Motvilligt låter han mig ta ett bett.

"Kan satsa på att din morsa har betalt för allt det här. Vart håller Annika hus förresten?" Undrar han och tar en klunk av sitt kaffe.

"Nytt jobb, du vet, måste vara där innan chefen för att göra ett gott intryck." Svarar jag och rycker på axlarna.

"Ni har ju ändå varit här några veckor nu och du har fortfarande inte gjort ett vidare bra intryck på mig." Flinar han retsamt vilket tjänar honom ett löst slag på armen.

"Käften, du dyrkar mig."

"Sant. Heil, fürer Astrid!" Jag försöker att inte skratta men misslyckas miserabelt.

"Sluta!"

"Nein!"

Han skrattar också och när han gör det känns det som en våg av fjärilar sköljer över mig, fjäderlätta vingslag som kittlar och retas. Irriterat gnuggar jag mina armar för att bli av med gåshusen och undviker att se på honom. Kommer jag någonsin vänja mig vid hans närvaro? Och finns det en möjlighet att han kanske känner något liknande? Inte för att det spelar någon roll. Jag må vara attraherad av honom på mer än ett sätt men vi skulle bara inte bli ett bra par. Vi är för olika helt enkelt. Inte varandras typ.