Inte min typ

Kapitel 22. Hur man haffar.

Kapitel 22

(Wills perspektiv)

"Så du vill börja med att se till att inte ge honom någon uppmärksamhet överhuvudtaget, först då kommer han inse hur mycket han saknar den. Ungefär som du precis gjort, hur länge var det sen ni snackade senast?" Frågar jag Astrid som sitter i passagerarsätet, fortfarande på några plastpåsar för blodets skull. Hon borde egentligen fått det inlindat men på grund av bristen på bandage i vårt simpla hushåll får hon bli utan.

"Drygt två veckor."

"Två veckor av tystnad från dig psykade honon så hårt att han bara var tvungen att ringa. Du har honom på kroken." Blinkar jag mot henne och hon nickar tankspridd till svar.

"Så vad nu? Jag la ju bara på mitt i samtalet. Måste jag vänta två veckor till?" Jag skrockar roat åt hennes oro, inte hade jag trott att få se Astrid så här grubblande över en kille.

"Beror på, vad pratade ni om?"

"Han frågade om jag hade fått några vänner på ett nedlåtande sätt som påminde mig om hur han lekt med mina känslor i alla dessa år." Morrar hon bittert.

"Var det allt?" Undrar jag med ett kort skratt och förväntar mig att hon ska fortsätta eller säga att hon skojar men hon ser lika seriös och surtant-aktig som alltid. "Jaha, jaja, du och dina osäkerheter. I vilket fall så kommer det väcka hans intresse och han lär ringa vilken dag som helst nu och då..."

Astrid sitter som uppslukad och väntar i tystnad på att jag ska avsluta meningen men jag låter henne hållas ett tag för att verkligen bygga upp spänningen.

"Vadå?" Utbrister hon till slut.

"Då är det dags för steg två, omvandlingen!" Jag förväntade mig inte direkt ett hurrarop utan jag får nöja mig med att hon förvirrat rynkar ögonbrynen och lägger huvudet på sned.

"Som en makeover?" Jag suckar tungt över hennes simpla sätt att tänk.

"Ja typ, men en ny frisyr kommer inte direkt få Hannes-"

"Harvey." Avbryter hon.

"Harvey." Rättar jag mig och himlar irriterat med ögonen. "Det krävs mer för att Harvey ska se på dig på ett helt nytt sätt."

Astrid nickar tyst och jag ser i ögonvrån hur hon betraktar mig. Jag sneglar snabbt på henne och hon kollar snabbt fram på vägen istället. Eftersom hon inte avbryter mig så antar jag att hon är villig att lyssna vidare på mina råd.

''Sen är det dags för steg tre. Då gäller det att-''

''Vi är framme.'' Avbryter hon mig mitt i meningen och pekar längre fram på vägen mot ett vitt hus. När vi cyklade hem ifrån festen släppte jag av henne i början av gatan så det här är första gången jag ser vart hon bor. Det är en fin, gammalmodig villa som verkar mysig men fortfarande lite väl stor för bara två personer. I mitt familjehem bor det dock bara tre personer för tillfället och det är bra mycket större än det här. 

Av någon anledning blir jag besviken att vi inte får avsluta vårt, enligt mig, väldigt lärorika samtal. Inte för att jag bryr mig om hennes små kärleksproblem med någon Harald kille där hemma men det är väll det minsta jag kan göra då jag faktiskt körde på henne. Men det är småsaker som tillhör det förflutna som vi nu lagt bakom oss. Man kan kalla det en tjänst från en vän till en annan. Ja, jag deklarerar att vi från och med denna stund är vänner, så det känns inte mer än rätt att jag reder ut hennes patetiska kärleksliv.

Jag parkerar bilen på vägen utanför hennes hus och innan hon ens hinner knäppa upp säkerhetsbältet har jag knyckt mobilen från hennes hand. Hon protesterar inte ens och sekunden senare inser jag att den är låst, typiskt.

''Astrid, som din vän och förebild så tar jag på mig uppdraget att hjälpa dig få den där Hasse.'' Säger jag i en rofylld röst och lägger en försäkrande hand på hennes axel. Astrids ansikte fylls först av förvirring och sedan av irriteration samtidigt som hon skakar av sig min hand.

''Först och främst, sen när blev vi 'vänner'? Ursäkta, men en förebild måste faktiskt vara någon jag eftersträvar att bli. Och han heter Harvey!'' Utbrister hon och sträcker sig frustrerat efter sin mobil som jag envist håller så långt bort som den lilla bilen tillåter.

''Astrid, om du ska vara min lärling måste du lära dig att lita på mig. Nu, ge mig din kod.'' Skrockar jag belåtet vilket förtjänar ett hårt slag över mitt lår från fröken surtant.

Hon ger till slut upp och blänger bara på mig istället med sina iskalla, stora, bruna ögon som om faktiskt skulle skrämma mig. Jag kanske måste komma med en kompromiss dock, tjejen är envis, det har jag redan insett.

''Vad tänker du göra?

''Ge dig något tyvärr för många tjejer redan har.'' Flinar jag och blinkar menande med ena ögat.

''Könssjukdomar?'' Inte en så oförutsebar gissning från Astrid men jag skrattar ändå.

''Mitt nummer, faktiskt, men om du hade hoppats på lite oskyddat samlag måste jag tyvärr göra dig besviken.'' Småler jag och rycker på axlarna bekymmerslöst. ''Jag är ren.''

Efter en stunds tystnad räcker hon stilla ut handen och med ett järngrepp om mobilen låter jag henne skriva in koden och låsa upp mobilen åt mig. Därefter gör jag en kontakt åt mig själv, knäpper en snabb selfie och lämnar mitt nummer i hennes händer.

''Sitt bara inte uppe för länge i väntan på att jag ska ringa.'' Tillägger hon sarkastiskt innan hon kliver ur bilen. Min blick dröjer sig kvar på hennes lår med det otäcka skrapsåret som får det att krypa i mig av obehag. Kan detta vara hur ånger känns? Jag gillar det inte.

''Oroa dig inte för mig, raring.'' Flinar jag och rivstartar därifrån så fort hon slängt igen dörren.