Toxic // Dante Lindhe

T J U G O Å T T A

Onsdag 2 Maj 2018

Vad var det jag precis läst?

"Kan ni förklara vad fan detta är för något!" Skriker jag med gråten i halsen, går med arga steg in i vardagsrummet och kastar brevet på dem. Dem ryggar tillbaka över min höga stämma dem troligtvis inte var beredda på.

"Alida, lugna ner dig." Försöker Noel med men jag blir bara mer och mer irriterad över det han säger.

"Vad fan tror du din jävla idiot. Tror ni att jag på riktigt kan vara lugn efter att ha läst ett brev från fucking mamma och pappa, för sist jag kollade så var dem döda!!" Utbrister jag argt och känner hur mina tårar bara forsar ner längs mina kinder. Jag drar in ett djupt & hackigt andetag och lägger frustrerat mina händer över ansiktet.

"Jag förstår verkligen ingenting, förutspådde dem deras död eller? Det här är ju helt sinnessjukt!!" Säger jag högt och snyftar till efter nästan varje ord jag yttrar. Jag är helt mållös.

"Har ni vetat om detta hela tiden och aldrig sagt något till mig?!" Jag skriker frustrerat till och känner hur jag börjar gråta precis som man gjorde när man var mindre och blev tvingad in på sitt sovrum efter att man gjort något dumt.

"Alida, snälla lugna ner dig så att vi kan få prata med dig." Mumlar Noel, går fram till mig och lägger armarna om mig.

"Noel vad händer?" Gråter jag i hans famn och griper tag om hans tröja. Jag hör hur han lågt suckar till innan han för med mig bort mot soffan. Han låter mig sätta mig ner och går därefter tillbaka till sin plats han innan suttit vid. Nikko rätar på sin kropp innan han försiktigt letar med blicken efter min ögonkontakt.

"Du ska veta att vi var minst lika chockade när vi fick se brevet själva. Jag personligen trodde först att det var ett skämt men sen insåg jag snabbt att det inte var någon annans handstil än mammas." Börjar Nikko försiktigt och jag låter han möta min blick i några sekunder innan jag viker av igen. Jag är chockad. Jag bara känner hur mina tårar fortsätter rinna längs mina kinder men låter han fortsätta prata.

"Jag vet inte hur breven kommit hit, jag vet inte vem det är som har haft dem men det jag vet är att orden i brevet är deras. Du ska veta Alida att vi mer än allt annat hade velat berätta allt för dig men det är inte vad mamma och pappa ville. Det är därför som du måste vänta tills dagen kommer, dagen då du kommer att få reda på allt. Detta är oerhört svårt för oss också men vi har förstått vad allt har lett till och har valt att acceptera det, för dem. För deras skull." Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte hur jag ska tänka och jag vet absolut inte hur jag ska reagera. Detta jag sitter och lyssnar på låter helt sinnessjukt att jag faktiskt börjar tvivla på ifall jag verkligen är frisk.

"Det här är helt sinnessjukt." Säger jag frustrerat, reser mig upp och börjar gå ut mot hallen. Noel reser på sig men jag ger honom en menande blick som får honom att sätta sig ner igen.

"Jag går ut och kom inte efter mig." Är det ända jag yttrar innan jag går ut till hallen, trär på mig skorna och Dantes hoodie som hänger bland alla våra jackor. Han hade väll glömt den här för ett tag sedan och just nu var jag oerhört tacksam att den var kvar här. Jag öppnar upp ytterdörren, går ut från huset och smäller igen dörren efter mig.

Jag ville egentligen mer än allt annat åka hem till Dante och få tröst hos honom men jag ville inte var flickvännen som lägger allt på pojkvännen som dessutom har sina egna problem att ta hand om. Det var därför jag valde att bara gå en runda och få drunkna i mina egna tankar.