Toxic // Dante Lindhe

T R E T T I O Å T T A

Torsdag 10 Maj 2018

Jag hade absolut ingen aning om hur länge jag slocknade till, men ett tag måste det ha varit för det lilla ljuset som kom ifrån fönstret som är placerat högt upp i det nästintill tomma rummet är inte längre dagsljus.

Det var inte en lång tid jag varit vaken, men tillräckligt länge för att inse att jag befinner mig i en källare, obviously. Det kalla betonggolvet jag styrt mina steg över och dem iskalla betongväggarna jag med hjälp av mina händer försökt leta efter en utväg med. Men inget visade resultat förutom en tjock dörr som dessutom var låst. Källaren består av endast en stol och en säng, av vad jag har känt eftersom att det är kolsvart här inne. Jag ser liksom knappt mina egna kroppsdelar.

Jag huttrar till av kylan som ligger i luften, nej ingen värme ihäller såklart. Det är när jag hör röster utanför dörren som jag reser på mig. Jag befinner mig i ett av de fyra hörnen i rummet då jag absolut inte hade tänkt tanken att röra sängen eller stolen. Stolen okej, men absolut inte sängen. Vem vet vad som har skett i den.

Dörren ger ifrån sig ett klickljud och inte långt efter öppnas den. Ljuset lyser upp en stor del av rummet men inte tillräckligt för att dem ska få syn på mig direkt.

"Ahh, Jolin du är vaken. Äntligen, drogen tog hårt på dig." Jag himlar irriterat med ögonen och fäster min blick på de tre killarna som står vid dörröppningen.

"Ni drogade mig era jävla idioter." Muttrar jag irriterat. Jag stannar kvar på samma plats då jag inte finner glädje att gå fram till dem. Det är bara en av dem som jag känner igen, men inte vet namnet på. Han var med under min dejt med Dante men också den kvällen på festen.

"Vad vill ni mig?" Fräser jag när dem bara står med armarna i kors och studerar mig utan att yttra ett ända ord. Dem rycker lätt på axlarna och rätar på kroppen innan dem går ut från rummet. Dörren låter dem vara öppen, och jag antar att dem vill att jag ska följa med dem ut. Men det tänker jag inte göra.

Tiden går och jag blir helt plötsligt riktigt rastlös. Jag vet inte hur länge jag stannar kvar i rummet, då jag inte riktigt har en tidsuppfattning vid detta laget. Jag har ingen telefon, ingen klocka och jag var borta i flera timmar. Det lär därför förbli ett mysterium jag inte kan lösa förutom att chansa på att det är kväll eller natt.

Jag börjar smått styra mina steg mot dörröppningen till källaren. Ljuset får mig att kisa en aning då mina ögon precis upplevt total mörker i antagligen någon timme. Jag tar första steget ut i den betong fyllda lokalen, jag som trodde att det var en vanlig källare jag befann mig i men tydligen inte. Det här ser iallafall inte ut som ett vanligt hus.

Det är en väldigt öppen planyta och format som en rektangel. Soffor och bord lite överallt, ett kök, några enstaka möbler. Hemtrevligt men ändå inte. Detta var absolut inte något jag gillade, jag vill liksom bara hem just nu. Kanske till Dante, men jag är fortfarande sur på honom. Hellre Dante än här, hos Teo liksom.

Jag går längre ut och fäster min blick på killarna som sitter i sofforna bara några meter fram. Jag hade mer än allt velat smyga ut härifrån men är hundra procent säker på att jag bara skulle hamna i trubbel då. Så istället ställer jag mig med armarna i kors framför dem och harklar mig.

"Vad fan vill ni mig?" Frågar jag irriterat och dem tittar mot mig utan att röra några miner. Tystnaden gör mig riktigt frustrerad och i detta nuet känner jag mig så pass arg att jag inte är rädd för dem.

"Har ni blivit stumma eller?" Fräser jag vilket får en av killarna att skratta, av någon dum jävla anledning.

"Nej vi är inte stumma." Säger han som skrattade och reser på sig. Han går fram till mig och ställer sig bara några centimeter ifrån mig.

"Teo ljög inte, du är verkligen vacker." Om det inte var en hulkning jag precis fick, vet jag inte vad det var. En komplimang kändes det verkligen inte som iallafall. Det kändes mer, äckligt att höra honom säga det.

"Robin du borde nog backa innan Teo kommer tillbaka, annars kommer han mörda dig." Mumlar en av killarna som sitter i den vänstra soffan. Robin, som killen tydligen heter tittar bak på dem. Han vänder sig mot mig och hånler.

"En liten smakbit skadar väll inte." Hans hand är påväg att röra min kropp men jag slår ilsket till honom. Varför ska alla killar vara så otroligt jävla äckliga?

"Robin!" Teo kommer in i rummet och Robin backar direkt några steg bort från mig. Teo kastar något mot killarna i soffan som dem tar emot, droger. Såklart, vad skulle det annars vara?

"Vad vill ni mig?" Frågar jag när Teo nu står intill oss. Han riktar sin uppmärksamhet mot mig och flinar.

"Visst vill vi ha dig Alida Jolin men det är framförallt din hora till pojkvän som vi vill åt. Varför inte då använda dig som bete?" Jag höjer mitt ena ögonbryn och slår mig irriterat ner i fåtöljen.

"Jag kan tyvärr inte hjälpa er med det, jag har inte pratat med honom på ett tag och är arg honom." Säger jag och hånler nu mot dem.

"Oavsett vad fan ni har bråkat om skulle nog din pojkvän aldrig tveka på att rädda dig." Teo ger mig en blick jag inte riktigt kan tyda, men obehaglig är den.

"Vad-" Men mer hinner jag inte fören han avbryter mig.

"Vart är din telefon?" Jag skakar enbart på huvudet åt honom och undviker att titta honom i ögonen.

"Inte här iallafall," Börjar jag irriterat.

"Det är väll självklart att jag hade ringt till Dante och berättat vart jag är ifall jag haft min telefon. Den är hemma." Suckar jag och tittar bara rakt fram in mot den stora lokalen. Undviker att ens lägga mina ögon på någon av dem.

"Vem fan går ut utan sin telefon?" Muttrar han och jag kan i ögonvrån se hur han drar upp en telefon ur fickan. Han knappar in något vilket får mig att undra vad han tänkt göra med min telefon. Men jag förstår det väldigt snart för det tar inte lång tid innan jag hör rösten som alltid får mig lugn, rösten som tillhör en speciell kille, rösten som tillhör min pojkvän.

"Jah vem e det?" Jag vrider min uppmärksamhet mot Teo som gestikulerar med händerna och killarna har på bara några sekunder kommit fram till oss.

"Åhh Dante du vet nog mycket väl vem detta är." Hånler Teo. Visst kan jag inte se det, men jag känner på mig att Dante i detta nuet spänner kroppen.

"Vad har du gjort?" Morrar han med antagligen spända käkar. Teo tittar ner på mig med ett brett flin på läpparna och gestikulerar ännu en gång med händerna, vilket får två av killarna att ta ett fast grepp om mina handleder och lyfter upp mig från fåtöljen.

"Aj för fan det gör ont!!" Skriker jag, pågrund av smärtan som når mig när en av killarna rör vid min vänstra handled.

"Teo om ni så mycket som rör henne en liten smula ska jag se till så att ni aldrig kommer att få se morgondagen igen!!" Fräser han i andra sidan luren. Jag spänner irriterat kroppen när dem skrattar över det Dante sagt.

"Om det bara vore så lätt Dante Lindhe. Om det bara vore så lätt." Börjar han, lägger en blick på mig som känns betydligt obehagligare än vad hans blick annars alltid är.

"Nämen jag kom just på, hur fantastiskt vore det inte att berätta för Alida om den där kvällen. Den kvällen som förändrade allt."

__________
Rösta och kommentera
Hoppas ni tyckte om det, vi är påväg mot sanningen.
Puss!!!

Xoxo dantexlindhe