Toxic // Dante Lindhe

F Y R T I O Å T T A

Söndag 27 Maj 2018

"Alida varför?" Mumlar Dante lågt när vi dragit ifrån kyssen. Han har tagit ett försiktigt tag om min vänstra handled och syftar på mina sår. De sår jag gjort då jag trodde att jag förlorat honom för alltid.

"Förlåt, men jag trodde att jag hade förlorat dig." Viskar jag och tittar ner i madrassen. Jag skäms nästan, för jag vet att jag lovat honom att aldrig göra det igen.

"Du ska inte säga förlåt älskling, jag vill bara inte att du ska skada dig själv." Dantes röst är mjuk och han tittar på mig med glansiga ögon. Jag älskar att han bryr sig så mycket om mig.

Jag tittar ner på våra händer som omfamnar varandras och jag får syn på min ring jag fått av honom på min födelsedag. Jag ler nätt och tittar in i hans ögon.

"Du är det bästa som någonsin hänt mig." Han brer ut ett vackert leende och kysser mig på läpparna ännu en gång. Jag ler genom kyssen och drar ifrån efter ytterligare några sekunder.

"Jag menar det verkligen Dante. Jag känner mig levande med dig och det är något jag inte har känt på en evighet. Jag vet att jag säger det rätt mycket men jag älskar dig verkligen så jävla mycket. Vi har varit tillsammans i lite mer än en månad men du ska veta att den kärleken vi upplevt under denna månad har jag aldrig känt förut." Det kändes som att jag sa en hel bibel till honom men det gjorde jag egentligen inte. Hade jag dock velat förklara all min kärlek till honom så skulle det ta mycket längre tid och innehålla mycket fler meningar.

"Det bästa som någonsin hänt mig." Viskar han och kysser mig på handen.

"Är dem andra kvar där ute? Du kan skicka in dem." Jag suckar lågt, jag vill helst vara själv med honom men jag kan inte vara så egoistisk.

"Okej." Säger jag och reser på mig. Jag är beredd att gå men Dante drar försiktigt tillbaka mig igen med sin hand i min.

"Vi har all tid i världen Alida." Ler han, jag nickar och låter min hand långsamt släppa hans när jag styr mina steg mot dörren igen. Jag öppnar upp den och ler mot honom innan jag går ut från hans rum. Noel står fortfarande kvar, jag får snabbt hans uppmärksamhet och han verkar förstå att dem ska komma för han säger något till resten av gänget.

Inne på Dantes rum igen kramar han om alla innan de flesta av oss sätter sig ner. Det är bara jag och Valter som står upp, resten sitter ner. Jag står intill Dantes säng och har min hand i hans. Jag lutar mig lite mot väggen som är strax bakom mig.

"Hur länge var jag borta?" Frågar Dante och flackar med blicken mellan oss. Jag biter mig lite i läppen och tittar ner på honom.

"I mer än två veckor." Dante tittar upp på Noel som svarat honom. Han spärrar upp ögon och klämmer lite hårdare om min hand.

"Två veckor." Det kommer ut som en viskning, jag nickar och snuddar försiktigt mina läppar mot hans hårbotten.

"De värsta två veckorna i mitt liv." Han viskar fortfarande. En tystnad lägger sig över rummet, en tystnad jag inte riktigt är så bekväm med. Det är dörren till rummet som får alla att röra på sig, in genom dörren kommer en sjuksköterska som direkt går fram till Dante.

"Hej, jag tänkte bara informera dig, er lite om hur det ligger till och jag tänkte även ge dig lite smärtstillande." Jag slår mig ner på stolen intill Dantes säng och låter min hand fortfarande ligga placerad i hans.

"Vi har under natten opererat Dante för att fixa de skador han blivit drabbad av, du kommer att bli okej och tillfriskna men vi vill ha kvar dig här i några dagar till för observation så att inget går fel." Vi alla lyssnar tydligt på vad hon säger och nickar förstående.