Toxic // Dante Lindhe

Utan dig finns inget jag. - alternativt slut

Onsdag 22 augusti 2018

Trots de tårar som skymmer min syn kan jag tydligt urskilja hur hans kropp tungt faller till marken. Jag andas tungt ut och slänger mig i Dantes trygga armar. Rädslan jag haft inom mig släpper jag nu ut och bara låter tårarna forsa ner längs mina kinder utan slut. De hackiga andetagen blir till hulkningar. Jag gråter inte av rädsla, jag gråter inte av förtvivlan. Jag gråter av ren otrolig lättnad. Dantes trygga armar tar ett fast grepp om min kropp och jag andas ännu en gång hackigt ut. Det känns overkligt att han inte längre kommer att vara ett problem för oss, att det hela är över. Jag greppar tag i hans tröja, vägrar släppa honom. Dante begraver sitt ansikte i min hals och jag tydligt hör hur hans andning är lika hackig och skakig som min. Han gråter, precis som jag.

Mina händer omfamnar hans blöta kinder och vi tittar nu in i varandras ögon för första gången. Våra huvuden är bara några centimeter ifrån varandra. Jag slickar mig svagt om mina läppar och torkar försiktigt bort hans tårar. Dante slickar sig likt mig om sina läppar innan han hårt pressar sina läppar mot mina. Jag besvarar hårt kyssen tillbaka, det smakar salt men det är något jag i detta nuet absolut inte bryr mig om. Hur länge vi står med våra läppar pressade mot varandras är oklart, men det känns som en evighet.

"Alida."

Jag vrider på mig och slänger mig direkt i Ludwigs famn. Hans starka och varma armar omfamnar min kropp och jag hör direkt att även han inte kan hålla inne sina tårar.

"Jag var så rädd att vi kom försent."

Jag lägger mina händer om hans käkar och tittar in i hans vattenfyllda, glittriga blå ögon. Hans läppar skakar och jag drar in honom tätt intill mig igen.

"Jag vet inte vad jag hade gjort ifall ni inte kom nu, vad han hade gjort."

Mumlar jag skakigt, tacksam över att dem kom nu och inte någon minut senare. Ingen vet vad som strömmade i Teos tankar och vad han tänkte göra. Jag ger Ludwig ett tacksamt leende som han svagt besvarar.

"Alida det var inte jag som sköt Teo, det var Xander."

Jag backar ett steg, kollar till höger och har inte fören nu noterat vilka som faktiskt var här. Xander ger mig ett svagt, osäkert leende. Jag går fram till honom och lägger mina armar om hans midja.

"Tack."

Xander kramar mig mjukt tillbaka och kysser mig svagt på pannan.

"Alida jag skulle aldrig någonsin låta något ont hända dig, förlåt allt blev bara så fel innan."

"Det spelar inte längre någon roll, jag förlåter dig."

Dante ställer sig tätt intill mig och placerar sin hand på min mage. Jag låter min egna omfamna hans och tittar mig omkring på alla.

"Hur blir det nu."

Albin tar ett steg fram och tittar på oss alla innan hans ögon landar på mig och Dante.

"Vi tar hand om hans kropp och ser till så att inga spår kan leda tillbaka till er, eller oss överhuvudtaget."

Dante nickar kort och släpper mig lite innan han sträcker fram handen mot Albin som ganska snabbt tar tag i den med sin egna.

"Tack så mycket."

Han riktar sin uppmärksamhet mot Xander och deras händer tar ett fast grepp om varandras.

"Jag vet inte vad jag hade gjort ifall ni kommit en minut senare, eller vad Teo hade gjort. Om något skulle hända Alida hade jag aldrig kunnat leva med mig själv."