Toxic // Dante Lindhe

S J U T T I O S J U

Lördag 30 Juni 2018

"Hur känns det att vara här, utan honom?"

Bara av att höra Ludwig säga det där får mina ögon att tåras upp. Jag mår inte bra av tanken på att han inte är vid min sida just nu. Det var inte vilken dag som helst, det var dagen jag skulle få reda på ifall jag var gravid eller inte och jag skulle göra allt för att han skulle befinna sig i sätet bredvid mig. Men istället fick det bli min bästa vän. Det var absolut inte så att jag inte ville ha Ludwig här, men för några veckor sedan var det jag och Dante som pratade om denna dagen. Inte jag och Ludwig. Jag låter min panna lämna den kyliga fönsterrutan för att vrida blicken mot Ludwig som precis stängt av bilen.

"Det känns inte alls bra Ludwig. Jag trodde han skulle försöka be om ursäkt men han har fucking inte ens gjort något för att försöka ta kontakt med mig." Jag tar ett hackigt andetag.

"Ludwig jag är helt förstörd utan honom men jag vill inte vara den som kryper tillbaka till min pojkvän när han har kallat mig hora. Det var inte jag som gjorde misstaget att såra honom, det var han som sårade mig."

Min röst spricker mot slutet och tårarna börjar välla över. Jag låter mina händer läggas för mitt ansikte, jag vill inte gråta men det går inte att undvika. Det kräver ansträngning för att tårarna ska sluta rinna och jag gör allt för att dem ska sluta men misslyckas.

"Ludwig jag vill inte gråta." Viskar jag så lågt att det knappt ens är hörbart.

I bakgrunden kan jag höra hur han knäpper upp sitt bälte, öppnar sin bildörr och sekunder senare öppnas bildörren på min sidan. Jag kan känna hur hans kroppsvärme förs över till min kropp när hans armar slingrar sig om mig.

"Jag vet." Viskar han stöttande och hans ena hand stryker mig försiktigt över håret. Jag kramar honom tillbaka och lutar min kind mot hans axel. Med en låg suck drar jag mig ur kramen och tittar med ett snett leende upp på Ludwig. Jag knäpper upp mitt bälte och hoppar ut från bilen.

"Kom."

Ludwig sträcker ut sin hand mot mig och med ett leende lägger jag min hand i hans och vi börjar gå in mot entrén till mödravårdcentralen. När man väl kommer in i entrén är det ett väntrum till vänster och toaletter till höger och en korridor som leder till andra korridorer rakt fram. Stället är inte så stort men inte för litet. Receptionen som är placerad vid vänstra sidan i början av entrén är dit jag och Ludwig styr våra steg.

"Hej, Alida Jolin."

Börjar jag med att säga, den lite äldre kvinnan bakom den inglasade receptionen knappar in något på datorn och ber om min legitimation. Jag tar fram det lilla kortet ur fickan och räcker det vänligt till henne. Hon tar emot det och börjar läsa samt skriva in, antagligen mitt personnummer.

"Jag ska bara skriva ut ett formulär som du kommer att få, ge det sedan till din barnmorska så fyller hon i den och skulle detta leda till något så finns det här som start på graviditeten. Men iallafall, här får du och så är det bara att sitta i väntrummet tills ditt namn blir uppropat."

Hon räcker mig pappret med ett vänligt leende, jag tar emot det och går tillsammans med Ludwig till två lediga stolar. Mina ögon granskar det lilla väntrummet som består av något litet bord med tidningar och ett flertal hyfsat bekväma stolar. De flesta som befinner sig härinne verkar vara i 24+ åldern vilket betyder att jag automatiskt är den yngsta av oss. Tiden går och jag känner hur jag bara börjar må illa och hur min mage slår knutor. Jag tittar upp på Ludwig och han tittar direkt ner på mig.

"Ludwig jag är rädd." Viskar jag och låter mitt pekfinger torka bort den ensamma tåren som trillat över. Min mungipa börjar automatiskt skaka så som den gör när man är påväg att börja gråta. Hans ena arm lägger sig om mina axlar och jag låter mitt huvud luta mot hans axel.