Toxic // Dante Lindhe

F E M T I O Å T T A

Fredag 1 Juni 2018

Jag känner hur hans hand mjukt kramar om min, jag tittar ner på våra händer och kramar hans hand tillbaka. Sakta men säkert för jag min blick från våra händer och upp till hans ögon som redan tittar på mig. Dante ger mig ett leende där hans fina tänder blir synliga och jag sträcker mina läppar efter hans kind. Efter ett tag låter jag mina läppar lämna kinden, jag besvarar hans leende och riktar min uppmärksamhet framåt.

"Kan vi inte skita i det här? Jag vill bara hem." Jag stannar upp vilket får Dante att automatiskt också stanna upp. Han ställer sig framför mig, låter sina läppar snudda vid min panna och lägger sin fria hand om mitt bakhuvud.

"Jo det är klart att vi kan göra det, låt mig bara ta mina saker så sticker vi." Jag nickar med ett leende och låter hans hand släppa min. Jag väljer att stanna utanför eftersom att jag ändå tidigare inte varit närvarande på lektionen.

Det tar knappt två minuter för Dante att komma tillbaka och jag börjar gå före honom tillbaka mot mitt skåp för att ta ut min jacka. Med en hög smäll stänger jag igen skåpet efter mig och börjar gå tillsammans med Dante ut från byggnaden.

Vi sa inte så värst mycket till varandra på hela bilfärden hem och jag tyckte inte riktigt att det behövdes för just nu så ville jag bara få njuta av att ha honom bredvid mig igen. Visst hade det inte gått så värst många timmar sedan incidenten men på bara denna korta tid har jag saknat hans närhet så otroligt mycket.

Han låter mig gå in först i lägenheten, så det är vad jag gör. Jag kastar av mig skorna och hänger upp jackan på en av krokarna innan jag går in till vardagsrummet. Det kändes på riktigt som att jag inte hade varit här hemma på flera dagar, när det i själva verket inte ens hade gått 24 timmar.

Med mjuka rörelser sätter jag mig ner i den väldigt bekväma soffan som enligt mig var det bästa köpet jag någonsin gjort. Jag lägger mina ben bekvämt i soffan innan Dante kommer in i vardagsrummet och slår sig ner försiktigt bredvid mig. Han verkar inte osäker, men samtidigt får jag känslan av att han tycker detta är jobbigt. Vilket självklart är förståeligt.

"Jag har saknat dig." Viskar han och lägger sin hand på mitt lår. Jag biter mig svagt i läppen och nickar innan jag lägger båda mina händer om hans hand.

"Jag har saknat dig med."

"Förlåt för att jag reagerade som jag gjorde, jag blev bara så chockad och rädd." Mumlar jag skamset. I ögonvrån kan jag se hur han långsamt nickar på huvudet, jag tittar upp på honom och känner hur han drar mig intill sig. Med hjälp av sin ena hand lägger han mina ben tvärs över hans egna och med sin vänstra arm håller han om mig. Jag lutar mitt huvud mot hans bröstkorg och ler svagt när jag känner hur hans kroppsvärme gör min kropp varm.

"Förlåt för att jag var så oansvarig."

"Nej nej nej snälla skyll inte på dig själv Dante, det är mitt ansvar också och inte bara ditt. Jag är så ledsen över att jag fick det att låta som att det bara var ditt fel." Mumlar jag och låter min vänstra hand läggas mot hans högra kind. Jag får honom att titta ner på mig och jag brer ut ett litet leende som han besvarar.

"Vad fan ska vi göra ifall jag lyckas bli gravid?" Jag grimaserar svagt och känner hur min mage direkt börjar bli orolig.

"Älskling ska jag vara helt ärlig så vet jag inte, men vi listar ut det tillsammans." Jag stänger igen ögonen och känner hur Dante placerar en kyss på min hjässa.

"Jag skulle aldrig kunna göra abort, men jag vill inte ha barn. Inte nu." Jag känner hur Dante tar ett djupt andetag och lutar sin haka mot mitt huvud.