Å T T I O S J U

2.2K 80 39
                                    

Söndag 5 Augusti 2018

Xander

Det ända jag ser av henne efter att orden lämnat hennes välformade läppar är hennes ryggtavla som för varje steg hon tar blir mindre och mindre. Jag vill springa efter henne men något inom mig tar inte initiativet. Hon försvinner ut från fiket och det är då jag inser att jag förlorat henne. Jag har förlorat min bästa vän tack vare en person. Tack vare Teo Ledin. Han är min vän, men det är Alida också och det kommer hon alltid att förbli. Alida är bättre än Teo, I screwed up.

Vad har jag egentligen gjort? Jag valde Teo före Alida. Eller jag valde aldrig bort Alida, hon valde bort mig men jag kan fortfarande inte förstå att jag precis förlorat en av de bästa personerna i mitt liv. Jag förlorade en bra person och har blivit kvar med en som är sjuk i huvudet. För det är precis det Teo är. Det värsta av allt är att jag vet vad Teo tänker göra, men jag fick aldrig orden ur mig. Så hemligheten, Teos planer är fortfarande en hemlighet.

Det är inte fören nu, när jag står här ensam som jag kan ta in hennes ord. Alida är gravid med Dante Lindhes barn. Alida och Dante ska bli föräldrar och Teo planerar på att döda dem. Jag måste göra något, för oavsett hur mycket jag ogillar Dante kan jag inte låta det här hända. Det bara går inte. Alida är min bästa vän, som är gravid och Teo planerar att döda henne. Dör Alida, dör barnet i hennes mage. Dör Dante kommer Alidas värld rasa samman. Dör dem båda två finns ingen av dem längre kvar här med oss. Dör dem, kommer detta krig aldrig att ta slut fören ingen av oss längre finns här. Jag måste stoppa dem, jag måste stoppa Teo.

Jag måste lösa det här, annars slutar det inte bra för någon av oss.

Alida

Skulle verkligen vår vänskap sluta såhär? Vår vänskap som pågått i flera år kastades bort tack vare en enda person. Tack vare Teo. Jag visste att det inte behövde bli såhär men jag är så rädd för vad Teo skulle kunna göra ifall han fick reda på att jag var gravid. Jag litar på att Xander inte pratar om mig med Teo, att vi känner varandra men samtidigt försöker jag inte bara skydda mig själv. Jag försöker skydda honom också.

Avslutade jag vår vänskap nu behövde inte Xander ljuga ifall sanningen kom fram, för vi är ju inte vänner. Inte längre. Jag torkar mina tårar innan jag för telefonen mot örat. Direkt jag kommit utanför fiket hade jag plockat upp min telefon ur bakfickan och slagit in Dantes nummer. Signalerna gick och jag lät några snabba andetag lämna mina läppar.

"Har det hänt något?"

"Kan du komma och hämta mig?"

"Alida har han gjort något?"

"Dante kan du bara komma och hämta mig?"

Jag kliar mig i bakhuvudet samtidigt som jag går längre och längre bort från sergelstorg.

"Jag kommer så snabbt jag kan."

Svarar Dante kort och jag nickar automatiskt. Ännu en gång torkar jag bort tårarna från mina kinder.

"Jag går lite avlägset, du hittar mig via telefonen."

Så småningom lämnar jag de befolkade gatorna fyllda med Stockholmsbor och besökare från varsom. Jag hamnar tillslut vid en liten avlägsen gata där knappt några människor befinner sig. Efter att ha sagt hejdå till Dante slår jag mig ner på en tom bänk. Trettio långsamma minuter senare ser jag hur han kör in på gatan och stannar bilen nästintill framför mig. Jag gör inget för att resa mig upp, utan jag väntar på att han ska hoppa ut från bilen. Vilket han gör.

När jag tittar in i hans ögon väller tårarna över och börjar dem ännu en gång falla ner för mina torra kinder. Jag ställer mig upp och letar mig in i hans varma och trygga famn. Dantes armar slingrar sig om min kropp och han börjar mjukt stryka mitt bakhuvud samtidigt som han vaggar oss från sida till sida.

"Älskling vad hände?"

Säger han lågt och jag för huvudet upp så att jag tittar in i hans ögon. Han ser orolig ut och hans ögon söker något i min blick samtidigt som han biter sig i läppen.

"Jag ville inte riskera att något händer barnet när Xander är med Teo, så jag..."

Jag andas snabbt och hulkar svagt till. Dante torkar försiktigt bort mina tårar och kysser mig på pannan.

"Jag sa upp vår vänskap Dante."

22:45

Jag hade mått dåligt hela kvällen men jag är ganska säker på att Dante inte kunde klandra mig. En vänskap som varat i mer än tre år tog idag slut. Jag älskade Xander som min bästa vän, men barnet i min mage betydde mer. Vad väljer man före det andra? En vänskap eller ett liv som inte ens påbörjats? I detta fall fick det bli mitt barns liv. Om det låter hemskt får ni själva avgöra.

"Vill du gå och lägga dig?"

Jag ligger i Dantes knä och han stryker mig försiktigt över håret. Jag tittar upp på honom och nickar svagt. Han reser sig upp, stänger av teven och vänder sig mot mig. Dante sträcker fram sina händer mot mig och med ett svagt leende tar jag tag i dem och han drar upp mig från soffan. Vi går tillsammans in till badrummet där vi borstar våra tänder. Jag sköljer av mitt ansikte och sedan går vi tillsammans in i sovrummet. Sovrummet är nedsläckt och ingen av oss tar initiativet att tända. Dante stänger dörren efter oss och jag börjar trä av mig de kläder jag hade på mig. Dante slingrar armarna om min kropp nu endast täckt i underkläder. Han lutar hakan mot min ena axel och kysser mig fjäderlätt på kinden.

"Jag kan inte fatta att det växer till sig en liten filur i din mage. Ett barn som vi skapat tillsammans. Hud mot hud. Jag vet att vi inte planerade på att skaffa barn och jag vill ännu en gång be om ursäkt för att jag var så oansvarig."

Jag vänder mig om och automatiskt flyttar han sitt huvud bort från min axel. Jag lägger mina armar om hans midja och söker efter hans ögon i mörkret.

"Snälla be inte om ursäkt, detta kan troligtvis vara det bästa vi någonsin skapat och vi får hoppas innerligt att allt går bra."

Vi sjunker båda ner i sängen under det svala och sköna täcket. Som vanligt håller Dante om mig och denna gången vilar hans hand på min mage. Jag ler svagt och vrider huvudet och kysser honom på läpparna. Ett godnatt lämnar våra läppar och snart faller vi båda in i en djup sömn.

Jag förlorade en vän idag men det var för det bästa. Jag älskar dig Xander och jag hoppas du aldrig glömmer det.

_________
Rösta och kommentera
Kapitlen blir sämre och sämre min nu väntar vi bara i några kapitel till och vi närmar oss slutet ännu mer för varje kapitel som passerar.

Jag ber om ursäkt för att dessa kapitel är så keffa men alltså det är inte så kul att skriva dem när man vill att saker ska hända. Aja.
Hade.

Xoxo dantexlindhe

Toxic // Dante LindheOnde histórias criam vida. Descubra agora