Toxic // Dante Lindhe

S E X T I O

Söndag 3 Juni 2018

"Alida, hej."

"Ludde hej." Jag vet inte varför jag känner mig så osäker, det är ju bara Ludwig jag snackar med. LUDWIG!

"Förlåt men det chockade mig lite, att du ringer." Jo men tack, jag får ju bara mer skuldkänslor nu.

"Säg inte sådär Ludwig, snälla." Mumlar jag skamset.

"Förlåt, men det var ett tag sedan Alida. Ett tag sedan jag fick höra din röst via telefon." Han låter lika osäker och nere som jag känner mig just nu.

"Kan vara anledningen till att jag ringer, jag vill träffa dig Ludwig. Typ idag, så att vi kanske kan umgås igen. Bara du och jag."

"Är Dante okej med det?" Varför skulle han inte vara det?

"Jag förstår inte varför han skulle ha något problem med det och om han har det så får han fan leva med det." Säger jag och låter en suck lämna mina läppar.

"Ja, förlåt."

"Sluta säga förlåt hela tiden, det finns ingen anledning till det." Säger jag med en snäll ton och ler lite för mig själv vetandes att han inte kan se mig, men ändå.

"Ja, förl-. Ja, men jag kan hämta upp dig." Jag nickar med ett tacksamt leende, fortfarande vetandes att han faktiskt inte kan se mig.

"Tack så mycket, när är du här ungefär?" Frågar jag och börjar så småningom resa på mig från soffan. Klockan är halv ett och jag har fortfarande inga kläder på mig.

"Om tjugo ungefär." Jag anländer in till sovrummet där Dante ligger, jag möter hans ögon och går fram till min garderob.

"Perfekt, jag är där nere då." Svarar jag enkelt och öppnar upp dörrarna.

"Perfekt, vi ses då."

"Det gör vi, älskar dig." Ler jag och känner på mig att Ludwig också ler.

"Jag älskar dig med." Sedan läggs samtalet på. Jag slänger fram en outfit på sängen och vänder mig om mot sängen igen efter att jag stängt garderobsdörrarna. Dante har satt sig upp och har armarna i kors med ett snett leende på läpparna.

"Vem var det?" Frågar han och möter min blick. Jag rycker på axlarna med ett leende och börjar trä på mig kläderna.

"Ludwig." Svarar jag enkelt medan jag trär tröjan över huvudet.

"Aha, kommer han och hämtar dig?" Jag nickar och kryper över sängen för att placera en kyss på hans läppar.

"Det känns som att vi glidit isär och det känns inte bra, så jag vill träffa honom. Snacka om allt jag inte berättat för honom, för innan berättade vi liksom allt för varandra." Säger jag, lägger huvudet på sne och ler mot honom.

"Jag förstår det." Besvarar han och låter sin vänstra hand strykas över min arm. Jag sätter mig gränsle över honom och lägger mina armar om hans nacke.

"Dante, har du funderat något över att kanske snacka med din mamma? Det var ett tag sedan vi snackade om det och är det inte dags nu? Innan det kanske är försent?" Jag säger det tyst, men tillräckligt högt för honom att höra. Han biter sig i läppen och avbryter vår ögonkontakt.

"Nej men jag har så myck-." Jag lägger handen för hans mun vilket får honom att tystna.

"Nej, du ska göra det. Imorgon." Han spärrar upp ögonen och skakar på huvudet, jag tar bort min hand från hans mun och nickar.