Toxic // Dante Lindhe

T R E T T I O E T T

Tisdag 8 Maj 2018

8 Maj. Fyra år sedan jag förlorade min mamma och pappa.

Jag vill egentligen inte, men det var ett halvår sedan jag besökte dem och det är något jag speciellt idag har ångest över. Jag vet inte varför jag inte besökt deras grav på så länge men det är bara så jobbigt och är därför anledningen till att Noel och Nikko har fått sköta om gravstenen.

Men idag är det fyra år sedan och jag måste gå dit. Jag vill inte till skolan idag, absolut inte. Så vad jag gör är att sjukanmäla mig via min telefon. Jag har fått på mig mina kläder och vill bara få det överstökat. Jag vet inte varför jag så plötsligt mår så dåligt över det här men jag har mina aningar, och det har med det där brevet att göra.

Ungefär en timme senare står jag vid ingången till kyrkogården mina föräldrar är begravda vid. Jag öppnar upp den gamla och gnisslande grinden och tar mitt första steg in på marken. Med hackiga andetag och tårar som redan börjat rinna ner längs mina kinder styr jag mina steg mot gravstenen.

Det tar inte lång tid att gå runt vid kyrkogårdens grusiga stig fören jag får syn på deras gravsten några meter fram. Med tårarna rinnandes ner längs mina kinder går jag fram till den och får syn på deras välkända namn.

Här vilar
Anna Jolin 1980 - 2014
Kristian Jolin 1979 - 2014
För alltid älskade men aldrig glömda.

Jag slår mig försiktigt ner framför gravstenen och placerar blombuketten precis framför stenen. Jag avfyrar ett milt leende och torkar frustrerat bort mina tårar.

"Hej mamma och pappa." Viskar jag lågt och studerar deras namn som är vackert inristade i gravstenen.

"Förlåt för att jag inte varit här på ett halvår men det har bara varit så jobbigt." Säger jag lågt och tänder sakta ljuset jag tagit med mig.

"Jag kan inte fatta att det idag är fyra år sedan ni lämnade oss." Mumlar jag, känner hur hela min kropp blir tyngre och hur mina tårar oavbrutet börjar rinna längs mina kinder. Visst hade jag innan gråtit men det var nu allt bara brast för mig.

"Jag saknar er så mycket att det gör ont. Jag trodde att jag klarat av läkningen men insåg att jag gömt det bakom den tuffa fasaden. Förlåt ifall jag gjort er besvikna, förlåt mig." Snyftar jag lågt och torkar bort mina tårar. Jag tittar mig om i omgivningen innan jag låter min blick gå vidare tillbaka till gravstenen.

"Jag är rädd för sanningen och förstår fortfarande inte vad det är som händer. Varför skrev ni det där brevet till mig? Varför visste ni att något kunde hända er, som kunde leda till er död? Jag förstår verkligen ingenting." Snyftar jag och lägger frustrerat händerna över mitt ansikte.

"Jag är så rädd." Snyftar jag vidare och tittar nu upp igen.

"Jag har träffat någon, en kille som får mig att glömma och en kille som får mig att må så himla bra. Hade ni träffat honom är jag säker på att ni hade älskar honom. Dante heter han." Säger jag och kan inte undgå att avfyra ett litet leende bara tanken utav honom.

"Han är det bästa som någonsin hänt mig och jag älskar han över allt annat. Han har gjort så mycket för mig, han hjälper mig och får mig på så bra humör. Men framförallt, med honom känner jag mig älskad." Fortsätter jag och drar in ett djupt andetag.