Toxic // Dante Lindhe

T R E T T I O F Y R A

Onsdag 9 Maj 2018

Ludwig

Att höra Dante yttra orden hon skar sig själv fick hela min kropp att bli tom. Eftersom att Alida betyder så oerhört mycket för mig gör det ont i mig att höra vad hon har utsatt sig själv för.

Jag är kär i henne och jag vet mycket väl att jag sa att jag skulle glömma vad jag kände för henne, men lätt är absolut inte det rätta ordet. Jag är kär i min bästa vän, men hon är kär i någon annan och det är något jag måste lära mig att leva med.

Efter att vi pratat ut gick vi tillbaka till klassrummet. Att nu lägga mina ögon på Alida och inte tänka på vad hon har gjort går bara inte. Jag måste snacka med henne så fort som möjligt.

"Vad snackade ni om?" Frågar Alida försiktigt och jag kan se hur hon har tårar i ögonen. Jag stödjer mina händer mot bordet och tittar ner på henne.

"Kan jag få prata med dig?" Frågar jag istället för att svara på hennes fråga och hon nickar försiktigt. Hon reser på sig och jag ger Dante en snabb nick innan vi går ut från klassrummet. Jag går tillsammans med Alida vid min sida till samma plats där jag och Dante precis stått vid.

"Alida hur mår du egentligen?" Frågar jag försiktigt och försöker möta hennes blick, men hon vägrar.

"Jag mår bra." Mumlar hon lågt, jag tar försiktigt tag i hennes vänstra hand vilket får henne att stelt titta upp på mig. Hon drar åt sig handen och håller om den.

"Är du säker på det?" Säger jag lite mer bestämt och nu möter hon min blick.

"Nej, nej det är jag inte." Snyftar hon och jag ser hur hon sakta tappar balansen. Jag hinner fånga henne i mina armar innan hon hunnit slå i marken och jag hjälper henne bort mot en ledig fåtölj där hon sätter sig ner.

"Ludwig jag vet inte vad jag ska ta mig till." Gråter hon och lägger händerna för sitt ansikte. Jag sätter mig ner på huk framför henne och placerar försiktigt mina händer på hennes knäskålar.

"Alida du kan berätta allt för mig." Säger jag lågt och sväljer hårt då jag känner hur en klump i halsen börjar bildas för varje sekund som passerar.

"Ludwig mina föräldrar," Börjar hon sakta.

"Dem dog för vår skull." Säger hon och börjar gråta hysteriskt. Jag kan själv inte längre hålla inne mina tårar och låter dem falla längs mina kinder. Jag lägger mina armar om hennes kropp och drar in henne mot mig.

"Vad är det du säger Alida?" Mumlar jag, en aning oförstående över vad hon menar. Jag känner hur min tröja blir fuktig av hennes tårar men bryr mig inte. Hon tittar försiktigt upp på mig och avfyrar en djup suck.

"Ludwig mina föräldrar visste att dem skulle dö." Jag känner hur hela jag fryser till när hon säger ordet visste. Menar Alida att hennes föräldrar alltså visste vad som väntade dem?

"Wow." Mumlar jag lågt och vet inte riktigt vad jag mer ska säga. Hennes föräldrar har alltid varit väldigt nära med min familj och att nu få reda på att dem visste att dem kunde dö är bara helt stört.

"Det känns inte alls bra Ludwig." Snyftar hon och lägger sina händer mot min bröstkorg. Jag känner hur hon begraver sitt ansikte i min hals vilket får en varm känsla att sprida sig över hela min kropp. Hennes närhet, wow jag har alltid älskat hennes närhet.

"Alida det kommer att bli bra." Mumlar jag lågt och låter min högra hand försiktigt dras upp & ner längs hennes rygg. När hennes läppar försiktigt placeras mot min kind fylls hela min kropp med värme.

"Tack Ludwig, tack för att du finns här för mig." Viskar hon och tittar försiktigt in i mina ögon. Jag nickar som en självklarhet. Jag kommer alltid att finnas här för henne.

"Jag kommer alltid att finnas här för dig Alida." Med ett försiktigt leende låter jag min blick stanna kvar i hennes. Hon lägger med ett svagt leende handen på mitt knä och nickar svagt.

"Jag vet."

"Alida, jag tycker verkligen att du ska prata med Dante om vad som har hänt. Han är så jävla orolig för dig." Hon avfyrar en låg suck men nickar innan hon försiktigt reser på sig. Hon torkar bort tårarna som nu slutat, hyfsat iallafall.

"Jag ska, det lovar jag." Säger hon, tar tag i min vänstra hand och jag reser mig upp för att följa med henne in i klassrummet igen.

Jag vet inte hur länge jag har varit kär i henne men tillräckligt länge för att det ska göra ont att se henne med min bästa vän. Jag vet och jag ser tydligt hur förälskade dem är i varandra. Det glädjer mig verkligen att se dem så lyckliga tillsammans, men samtidigt kan jag inte undvika att vilja vara den som gör henne lycklig.

Hon släpper försiktigt min hand när vi väl är framme vid bordet där Nicole och Dante sitter vid. Alida slår sig ner bredvid Dante igen och lutar sig mot hans bröstkorg. Dante tittar ner på sin flickvän och placerar försiktigt en kyss på hennes läppar. Jag vrider min uppmärksamhet mot Nicole som redan tittar på mig.

"Är du okej? Är hon okej?" Mimar hon och lägger försiktigt sin hand på min. Jag tittar in i hennes ögon och nickar svagt.

"Jag är okej, men Alida är oklar." Mimar jag diskret tillbaka. Hon nickar med ett snett leende på läpparna innan hon tittar bak på Dante och Alida som fortfarande håller om varandra.

Att dem har hittat varandra är faktiskt det finaste jag sätt på länge, oavsett hur ont det än gör att se Alida med någon annan är jag glad att det iallafall är min bästa vän. Hon gör honom till en bättre person vilket är något man inte upplevt sedan Olivia fanns i bilden.

Dem är perfekta för varandra och är något jag absolut inte kan neka. Men det kanske är dags för mig att gå vidare, ta nästa steg och hitta en tjej som kan älska mig lika mycket som jag älskar henne.

En tjej som kan få mig att känna mig älskad, tillräckligt älskad för att jag ska kunna glömma mina känslor för Alida.

____________
Rösta och kommemtera
Jag hoppas detta kapitel var okej, här fick ni en liten inblick av vad Ludwig känner osv.
Alidas perspektiv kommer att komma snart igen men jag har ett perspektiv kvar som jag vill få med. Dock kan det hända att det perspektivet inte kommer fören om något kapitel vi får se.

Vet inte ifall jag tyckte om detta så värst mycket men det är tillräckligt okej för att jag ska kunna lägga upp det.

Puss & hej!!

Xoxo dantexlindhe