Toxic // Dante Lindhe

S J U T T I O T R E

Måndag 18 Juni 2018

"Vad fan menar du med det där din idiot?"

Fräser jag irriterat åt honom och går fram de stegen som skiljer oss åt. Jag står nu tätt intill Dante, jag lägger armarna i kors och spänner min blick i honom. Han bildar en rynka mellan ögonbrynen och lägger sina egna armar i kors över bröstet. Jag vet absolut inte vart hans attityd kom ifrån.

"Ja men vad fan tror du? Du kan inte vara här Alida!" Morrar han argt som svar.

Jag särar på läpparna men stänger dem någon sekund senare. Min käke hade nästan kunnat knäckas så hårt som jag spänner den just nu, så eftersom att jag äcklas av tanken på en knäckt käke slappnar jag av.

"Åhh men det ska ju personen som sa till mig att han skulle sluta, att det inte skulle bli några fler uppdrag säga. Fy fan vad du ljuger för mig din lilla fitta."

Dante höjer sina ögonbryn en aning och tittar ner på mig ilska i ögonen. Varför är han ens arg? Det är jag som borde vara arg, inte han. Det var han som sa att han skulle sluta, inte jag. Dante är alltså arg trotts att det var han som ljög, och inte jag. Skrattretande.

"Du är så fucking patetisk." Spottar jag fram och knuffar mig förbi honom för att komma längre in i lokalen.

Jag låter min blick titta mig om i den rätt så mörka lokalen. Trotts att det ser lite dystert ut finner jag detta ställe ändå rätt hemtrevligt. Dem har satt upp tavlor, bord och stolar, några soffor och har dessutom ett kök som ser väldigt modernt ut. Det är ganska öppet och finns knappt något som skiljer de olika delarna av rummet från varandra. Blickarna som jag kände låg på mig tillhörde inte bara Noel, Dante och Valter utan tillhörde även runt femton andra killar som satt lite här och var i lokalen. Jag ignorerade dem dock. Jag hade aldrig varit här innan, men det var alltså såhär deras hk såg ut. Men alltså jag menar, vem säger ens fortfarande hk?

"Vad är det som händer? Varför hör jag arga röster?"

Min reaktion var inte så värst påverkad av den plötsliga maskulina och dova rösten som nådde mina öron. Jag känner dock igen den från någonstans. Med långsamma rörelser vänder jag mig om och inser snabbt vem rösten tillhör. Elias, som jag träffade på kvällen under min födelsedag. Deras ledare, deras vän.

"Alida? Vad gör du här?"

Han låter en aning chockad men jag förstår varför. Han var väll inte beredd på att jag skulle befinna mig här. Dessutom så har vi inte träffats sedan min födelsedag, som dessutom var första gången vi träffades.

"Min pojkvän ljuger för mig och jag är här för att sätta honom på plats. Vilket jag gjorde." Säger jag, lägger mina armar om honom och får kramen besvarad. Den varar dock knappt i några sekunder fören jag känner hur ett par starka armar drar bort mig från hans famn. Dante.

"Varför känner ni varandra?"

Jag tittar uttråkat på min pojkvän då jag känner en väldigt stark känsla av avundsjuka runt honom, som en slags aura. Det passar honom inte och jag förstår verkligen inte vart allt detta kommer ifrån. Min blick återgår till Elias som inte verkar förstå varför Dante beter sig som han gör.

"Det var ju längesedan sist." Ler jag, han besvarar mitt leende och nickar.

"Baby sluta fucking ignorera mig."

"Kalla mig inte baby när du har den där attityden. Håll käften, jag pratar inte med dig." Snäser jag.

"Jag pratar med dig och då ska du fan svara mig."