Goooodmorgon. Eller ska jag säga äcklig jävla piss morgon? Idag började då skolan. Neeeeej. Även om min bror är ful och dum så hade det varit lite skönt om han gick i samma klass eller åtminstone i samma byggnad. Men nej. Eftersom han är som han är. Går han sista året i gymnasiet. Och jag börjar, eller jag menar fortsätter i 9an. Det är liksom en jätte stor skola. Om någon frågade så är det från 7an till 3an på gymnasiet. Kul. Kuk.
"ZOE VAKNA" skriker mamma. Jag flyger upp av hur rädd jag blev. Liksom om man sover ska man väl ändå inte skrika? Eller hur! Tycker ni inte som mig?
"På vilket sätt tror du att du bara kan försvinna så där och inte komma tillbaka på 5 timmar?!?!" Ryter mamma. Oj. Hon brukar aldrig vara arg, mer besviken osv.
"Förlåt då men inte mitt fel att jag somnade" muttrar jag med min hemska raspiga morgonröst.
"Aja jag är bara väldigt besviken på dig unga dam" säger mamma och går sedan ut ur mitt rum. Och om jag inte sa det så var min säng in trollad i mitt pyttelilla Rum.
Såklart mamma är besviken på mig? Det skulle jag också vara om jag väntade i 9 månader på att sedan trycka ut MIG?!?! Fy.
Jag gick ner till köket och åt en flinga och gick sedan upp igen.
"Ät lite till snälla du!" Gnäller mamma. Nej tack. En flinga räcker gott och väl. Jag skakar bara på huvudet och snubblar nästan över den fula mattkanten. Men jag för en gångs skull faktiskt hinner ta emot mig innan jag ligger på golvet. Kuuul.
Jag sätter på mig en stor hoodie som jag snodde av ethan och han har inte märkt det. Och han använde den aldrig så det är okej.
Sen ett par tights.
Sen borstade jag tänderna och kammade mitt ljusbruna NATURLIGT lockiga hår. Även om jag ser helt död ut så sminkar jag mig inte. För jag är lat.
"ZOE ÄR DU KLAR?" Skriker ethan från nedervåningen. Varför används bara mitt namn i sammanhang där man skriker? Jag blir sur. Som jag alltid e men ändå. Fuck u. Skoja älskar dig.
Jag tar min väska och drar ut laddaren ur min mobil och går ner till Ethan. Han är världens bästa broder som kör mig till skolan för jag inte vet någonting. (HANS EXAKTA ORD)
Mamma hade skickat ett sms till mig om mitt skåp och mitt schema, sen skulle jag bara behöva gå till expeditionen och "checka in mig" för att de skulle kunna skriva in mig i systemet. Vilket jag tycker är knäppt för det borde dom väl ändå gjort innan jag började eller? Men men det är deras jobb och inte mitt.
"Hejdå!! Ring om det är något" ropar ethan innan jag rusar iväg från honom. Är man med honom för mycket så kan det hända att man börjar bete sig som honom. Något man inte vill.
Jag står framför skol dörrarna och ska precis öppna dom innan dom slås upp framför mig i en sån kraft att jag faller bakåt. Men inte ner till backen. Nej nej. Utan jag fastnar några decimeter över marken. Av ett par armar. Men jävligt mycket muskler. Ni vet såna där armar som alla visar upp och händer om ni kanske fattar vad jag menar.
"Ursäkta dig" muttrar jag och med hjälp av främlingens armar drar jag mig upp så jag står på marken.
"Alla måste sluta falla för mig" säger han. Jag kollar upp på den långa mannen. Eller killen. Eller kalla honom vad du vill. Men snygg är något alla måste kalla honom. Jävlarrrr.
"vänta det är ju du" säger killen och flinar. Jag glor förvånat på honom. Jag menar vem är jag?
"Huh?" Säger jag.
"Du som sov på gungan igår natt" säger han och flinar ännu mer. VÄNTA VA???
Ånej. Va jobbigt. Han kommer hålla på o blablabla. Neeej.
Men jag fattar inte jag såg ju inte honom. Hur kunde han se mig?
"Kanske" säger jag och flinar tillbaka.
"Ödet för oss tillsammans baby" säger han. Jag spyr lite i min mun. Inget mer med det.
"Ursäkta dig men jag måste gå till min lektion" säger jag.
"Du är ny va?!" Säger Nathan. Som det måste vara eftersom det va han som jag träffade men inte såg igår. Han lyssnade inte på vad jag sa.
"Hejdå" snäser jag och rycker mig loss från hans grepp och går in i skolan utan att ramla:)
"Hej du måste vara Ms Parker?!" Säger tanten i expeditionen överdrivet jävla glatt. Jag nickar stelt. Hon ler och börjar skriva massa på sin dator medans jag bara står där i några minuter ändå tills hon till slut säger:
"Jaha är du kvar, aa du kan gå nu till din lektion" säger hon. Jag himlar så grovt med ögonen att det nästan gör ont.
Min lektion skulle vara i sal 17. Så jag gick dit och kollade på klockan. Vi började 8.30 och klockan var nu 9.43. Hur i helvete kunde jag bli SÅHÄR SEN??
"Aha Ms Parker! Du är sen" sa min förmodligen lärare som hette någonting.
"Ja livet kommer ju emellan ibland" säger jag och flinar. Läraren kollar lite chockat på mig men vänder sig sedan till klassen och säger till mig (utan att kolla på mig).
"Ja du kan ta och sätta dig bredvid Melanie" säger läraren och suckar och pekar. Jag flinar och går till platsen hon pekar på.
Melanie är ett jävligt bitchigt namn. Bara så du vet.
"Melanie" viskar hon och sträcker fram sin hand. Jag skakar den utan att tänka på att jag skulle kanske säga mitt namn så vänder jag mig om. Och hon fick inte veta mitt namn.
Eftersom jag var 1 och en halvtimme sen typ kanske lite mer så var jag med på lektionen i 12 minuter. De längsta 12 minuterna i mitt liv. SUPER TRÅKIGT. Läraren babblade på om hur att det kommer vara en vårmusikal i april om två månader alltså. Det är alltså Februari.
Nej taaack. Fast om jag ska vara ärlig fock jag grova high school musical vibes. Ja tack till att Troy blir min pojkvän.
Efter lektionen gick jag till mitt skåp. Och la in en penna som jag hade fått av läraren.
"Tjena" säger en röst bakom mig.
"Tja" säger jag utan att vända mig om. Människan tar tag i min arm och gör så jag vänder mig om. Jag hatar att va liten. Det va han Nathan. IGEN. Ånej.
"Man kollar väl på folk när man pratar med dom eller?" Säger han och fnyser. Jag fnyser tillbaka åt honom men säger ingenting.
"Så sitt med oss på lunchen?" Säger han och ler. Inte flinar utan LER. Jag rycker på axlarna, jag menar ska jag sitta själv eller vara med dom. Då sitter jag konstigt nog heller med dom.
Vid lunchen. Gick jag förbi maten för det så äckligt ut. Ejuw.
"Hej" säger 5 killar+Nathan som satt vid bordet jag gick till och satte mig.
"Hej" säger jag tillbaka och flinar åt mig själv. Eftersom att alla såg ut som typiska fuck boy killar. Du vet. Jawline, muskler och allt däremellan.
"Andrew" sa en.
"Zack" sa en annan.
"Jaden" sa en tredje
"Anthony" sa en fjärde
"Jason" sa en femte och sista.
"Nathan" sa Nathan.
Jag nickade och återigen tänkte jag inte på att jag kanske skulle säga mitt namn.
"Hur gammal är du då?" Frågar Anthony.
"15" säger jag. Alla kollar chockat på mig.
"Går du i åttan??" Säger Zack och flinar. Jag skakar på huvudet.
"Jag går i nian. Och fyller 16 i december" säger jag självsäkert. Zack nickar lugnt. Vilket betyder att jag nyss fyllde
"vi alla går i tvåan" säger Andrew. Jag flinar. Jaså. Hahah. Ingen aning om vad som var så kul där inte men något var väl kul gissar jag.
När lunchen var slut gick jag till mitt skåp för att kolla schemat utan att jag visste det så följde Nathan och Anthony efter mig. Jag hade två timmars håltimme sen hade jag en läxhjälp klockan 4 på dagen som jag verkligen inte tänkte gå på. Men nu hade jag ett till problem. Hur skulle jag ta mig hem? Klockan va just nu halv 1 och Ethan slutade 15.30. Jag suckade högt.
"Vad är det?" Frågade Nathan. Jag hoppade till av att jag inte visste att dom var här.
"Jag slutar nu men min bror slutar om typ fyra timmar" svarade jag, men kanske inte 4 timmar direkt. Men det vet ju inte dom.
"Men hallå jag kan ju skjutsa dig!!" Säger Nathan. Jag snurrar på huvudet om man fattar vad jag menar.
"Nej tack" säger jag innan jag tar min väska ur skåpet och sedan går därifrån. Om jag listade ut hur man åkte buss skulle det nog gå bra.
Turligt nog klarade jag att åka buss och gå av vid rätt hållplats. Alltså vid mitt hem. Såklart.
Jag öppnade ytterdörren och klev in.
"HALLÅ?!?" Skrek jag. Då kikade mamma ut med sitt huvud från köket och log stort emot mig.
"Är du redan hemma?" Frågade hon och log. Jag nickade och suckade. Innan mamma trodde att jag ville ha en konversation med henne så rusade jag upp till mitt rum.
Datum: 16 juli 2019
