Cynthias perspektiv
"Cynthia baby?" Det va Anthony som ringde
"Hej!" Sa jag.
"Zoe är på sjukhuset." Sa han. Jag blev stum. Fan. Fan. Fan. FUCK. Helvete. Alla rankt gick runt och runt. Det är mitt fel. Jag skulle inte skrikit på henne.
Klockan är 22.31. Och jag sätter mig på bussen som går direkt till sjukhuset. Ingen förutom jag är på bussen. Det är skönt. För jag gråter. Om jag inte skrikit på henne, skulle jag inte heller gått därifrån. Och då kanske inte hon skulle gjort något dumt. Om ens vad som en hänt va hennes fel. Eller orsak eller vad man nu säger.
Jag rusade in i sjukhuset och där stod redan Anthony. Han öppnade sina armar emot mig men jag gick förbi honom. Men sen stannade jag.
"Vart är hon????!!!" Utbrast jag och började gråta ännu mer. Anthony la sina armar runt mig ändå.
"Älskling" mumlade han och vaggade mig fram och tillbaka typ i hans armar.
"Vad hände" pep jag. Livrädd för vad svaret skulle vara.
"Hon har överdosat" mumlade Anthony. Betyder det att hon är död?
"Är hon..?" Frågade jag.
"Nej." Sa anthony bestämt. Antingen för att han inte ville att hon skulle vara det. För vem fan vill det. Eller för att han visste det.
Är hon död. Vet jag inte vad jag gör.
"Vet Nathan?" Frågar jag efter att vi satt oss i väntrummet.
"Nej.. det är nog bäst att han inte får veta" säger Anthony. Han kan ha rätt. Men också väldigt fel.
"Besökare för Zoe Parker kan tas emot nu!" Ropar en röst från någonstans. Jag flyger upp från stolen. En doktor leder oss till rummet där Zoe ska ligga. Därinne sitter redan Emma och Ethan.
"Hej cynthia" säger Emma sorgset när hon lämnar rummet för att det inte ska vara för många därinne. Anthony sätter sig bredvid sängen och tar Zoes hand. Hon kollar rakt fram in i väggen. Men jag står kvar vid dörröppningen. Vågar på något sätt inte gå in.
Efter ett tag ser anthony mig och sträcker ut sin hand emot min.
"Jag kan lämna er själva." Säger han. För han märker förmodligen att det är något. Jag suckar djupt men protesterar inte.
Jag sätter mig på stolen bredvid sängen. Och bara sitter där en stund.
"Jag döda mig själv" säger Zoe.
"Förlåt Zoe" säger jag och tårarna kommer igen. Hon vänder sitt bleka huvud åt mitt håll. En slang är kopplad till hennes näsa.
"Sluta, det är inte ditt fel att jag är en idiot" säger hon.
"Jo, du är min idiot, och jag ska stötta dig, kanske inte i just det här sammanhanget med att du har hamnat alldeles för mycket utan kontroll men ALLT annat, istället skrek jag bara på dig" sa jag sorgset.
"Ehm, jag hatar mig själv, och det är INTE ditt fel" säger Zoe.
Vi pratar länge.
Men sen behöver jag gå ut. Zoe kanske kommer åka in på rehab. Det får hon inte. Då gör jag samma sak som hon så vi kan vara med varandra. Och jag vet att det inte är så det funkar. Men.
"Zoe undrar om Nathan fortfarande ska vara med på talangjakten i december" frågar jag när jag kommit ut till Anthony. Egentligen är det inte en talangjakt, det är bara Zoe som inte kan läsa, mer som en show. En talangshow.
"Vetefan, men jag tror fan inte det, vi BoIS jag hoppat av i alla fall, gör han det själv är han en hjälte" säger Anthony och kysser mig sen.
"Juste hur går det med Tilja? Du har inte träffat henne på länge" säger jag sen.
"Bra, ehm, hon föder i februari, så de är ett tag kvar" svarar han.
"Vad heter dom?" Frågar jag.
"Ehm, ingen aning, men du ska välja ett av dom" säger han.
"JAG?! Varför ska jag?" Utbrister jag
"Tilja gillar dig, och du kommer förmodligen vara med dom mer än hon. Så hon tyckte det va en bra idé" säger han.
"Anthony, jag kan inte blir en extra mamma till dom, bara så du vet. Jag kan hjälpa till början har lust typ. Okej? Jag älskar dig men barn gör mig nervös" säger jag uppskrämt.
"Nej såklart inte, men namnförslag" säger han.
"Hummmmm, Alaia. Madison jag vet inte vad är det ens för kön?" Frågar jag.
"Alaia va jätte fint" säger Anthony. Jag vet inte vad jag känner om honom längre. Mitt fokus är Zoe. Ingen annan, inte barn och inte pojkvän. Men min bästa vän.
Datum: 19 oktober 2019
DÅLIGT.
