Nathans perspektiv
När jag åkte upp på uppfarten till huset där allt mellan mig och Zoe egentligen startade var det ingen bil där. Klockan hade hunnit bli halv 6 redan så det hade blivit väldigt mörkt ute. Zoe kunde alltså inte vara i skolan fortfarande... om hon inte va med någon annan.. en kille kanske... fan alltså.
Jag klev ur bilen med mobilen stadigt i min hand. Att ringa Zoe va ju inget jag tänkte på att man kan göra i dagens samhälle. Jag gick sedan fram till ytterdörren och knackade på. Kanske kanske kanske var det så att William och Thyra bara va iväg en sväng och Zoe stannade kvar här. Efter ett tag så hörde jag steg inifrån och hoppet kom tillbaka. Men tyvärr var det inte Zoe som öppnade utan William, hennes morfar.
Han granskade mig först för att se vem det va och sen lyste han upp en aning.
"Aha du är ju Nathan!!" Säger han. Jag nickar innan jag säger:
"Är Zoe hemma? Jag skulle behöva prata med henne" sa jag.
"Nae.... hon är inte hemma, dom åkte in till stan, hon och thyra!" Sa William. Jag sjönk ihop. Så jag hade åkt hela vägen hit 1 och en halv timme, för att den inte ens kunna träffa henne eftersom hon inte är hemma.
"Men kom in och vänta! Du kan hjälpa mig med middagen, du stannar på middag va?" Frågade han.
"Om det går bra, jag skulle verkligen behöva prata med Zoe" sa jag igen. William fnös.
"Det har du sagt ett flertal gånger min pojk" sa han. Jag blev lite generad och kliade mig i nacken och sen gick jag in.
William hade börjat laga pasta och bacon. Jag hjälpte honom att duka. Efter typ kanske 1 timme öppnades ytterdörren och skratt hördes. Zoes skratt. Hon lägger inte märke till mig förens hon kommit in i köket/matsalen och släppt ner några kassar på golvet och sen kollar upp. Och stannar. Jag stannar också.
Hon ser likadan ut. Fortfarande lika vacker, men det är något annorlunda också.
Zoes ögon blir blanka. Thyra smiter förbi henne och intill William i vardagsrummet. Hennes underläpp börjar darra lite. För att inte börja tjuta jag med ler jag lite. Och då rusar Zoe emot mig och in i min famn. Hon kastar sig om mig och hulkar för att hon gråter så mycket. Jag drar mina armar hårt om henne och lutar huvudet emot hennes. Det här hade jag saknat. Åh herregud va jag saknat det här.
Hon va tillbaka i mina armar igen.
Datum: 5 & 8 november 2019
Har haft svårt att skriva på ett tag. Så ursäkta för den dåliga uppdateringen. Men jag har inte mått sådär helt jätte bra
