Nathan hade haft träning i typ 3 timmar redan men jag va hungrig så innan han åkte och tränade släppte han av mig hemma så jag fick äta och nu är jag tillbaka i hallen igen för att kolla. Det är ärligt det mysigaste som finns at sitta där. Inte för att låta som en sån där liten bitch men jag blir fan stolt över Nathan. Han e jävligt bra ska jag säga er. En lång träning var det 5 timmar. Men det är match tror jag imorgon så jag gissar väl att det är de de tränar för. Eller duh. Vad fan annars skulle det vara. När de åkte av planen stod jag vid kanten och Nathan gav mig en kram innan hans svettiga kropp lämnade mig och gick in i omklädningsrummet med de andra. Gay. Skoja. Om man är det är det ju okej såklart. Men kramen i alla fall. Den va lite stel. En stel kram av Nathan? De va längesen om de ens någonsin har hänt förut. Jag fick några hej från andra och jag som den fina människa jag är hälsade jag tillbaka.
Jag gick sedan ut och väntade där ute. Egentligen så skulle Cynthia ha varit med idag mig men hon fick mens och blödde genom sitt liv så hon behövde duscha och allt och sen började hon gråta och allt sög så då stannade hon hemma istället. Stackars människa. I alla fall som sagt väntade jag där ute och efter typ 20 minuter kom en massa från Nathans lag ut. Men jag kunde inte se någon Nathan.
"TJENA HJÄRTAT!!!" Skrek William en väldigt lång och snäll kille från Nathans lag, han har blivit min nya favorit kompis av Nathans kompisar som också nu är mina kompisar. För jaden han är så konstig.
De började gå emot mig, alla såklart längre än mig och jag blev lite rädd. Nu blir jag nersparkad. Men nej, jag blev upplyft...? Ew. Varför? Släpp ner mig. De lyfte upp mig och kastade typ omkring mig som om jag skulle varit en boll? Men efter ett tag slutades det och jag blev ner lyft på marken igen. Tack och lov. Och då såg jag att det va en Nathan som kom gåendes med sitt huvud neråt och kollade förmodligen då ner i marken. Eller på hans skor.
Jag rusade fram till honom och kastade armarna om honom. Ibland måste man visa extra mycket kärlek mina vänner. Ta hand om de du har. Han virade sina armar runt mig och lutade sitt huvud emot mitt.
"Hej" sa jag sen när jag drog ifrån.
"Hej älskling" sa han. Men kollade fortfarande inte på mig. Hans fina hår täckte ganska mycket av hans ansikte.
"Vad? Har jag gjort något eller?" Muttrade jag. För jag e lite trött på barnsliga fasoner nu för tiden. Då äntligen lyfte han upp sitt huvud. Men till min fasa såg han inte ut som han brukade. Eller jo han såg ju ut som han brukade MEN han hade blåtira och litet hack vid läppen. Jag spärrade upp ögonen men innan jag hann säga något sa han:
"Nej såklart inte du har gjort något!!"
"Vad i hela har hänt med ditt ansikte??" Utbrast jag. För det brukar alltid vara jag som ser ut så INTE han.
"Jag-" började Nathan men hann inte avsluta meningen eftersom William, Anthony, Jason, Simon och några till kom till oss.
William flinade och sa:
"Han hamnade i slagsmål på matchen idag med någon snubbe".
"MATCH?!?" Utbrast jag igen. Men sen kom jag på en sak. Vilket fick mig att skämmas.
"Ja du missade ju hela jävla matchen" flinade Jason. Och jag mentalt face palmade mig själv så hårt att jag dog.
För då låg det till såhär:
Nathan och alla hade ALLTSÅ MATCH under hela tiden jag va borta vilket visade sig visst vara typ 3 timmar eller något. Och när jag kom tillbaka så var den matchen slut och de tränade på något annat eller något när jag kom tillbaka. Så alltså missade jag matchen. Och jag vill dö. Jag hatar mig själv. Fuck.
"Men VA?!?"
"Det är okej" flinade Nathan lite men grimaserade när han gjorde det förmodligen kanske pga smärta...?
"Nae, varför sa du inte, jag trodde ju att det var imorgon..." mumlade jag. Då la William händerna på mina axlar.
"Gjort är gjort hjärtat det kommer mer matcher som du kan se när din pojkvän blir mosad" säger han. Jag sneglar lite mot Nathan som ser ytterligt besviken och ledsen ut. Fuuuck.
"Dessutom gör det inte så mycket att du inte såg för vi förlorade ändå" skrattade Simon och de andra instämde.
"HEJDÅ GUYS ÄLSKAR ER!!" Ropar jag när jag och Nathan sen går till bilen medans jag samtidigt kramar om Nathan arm för att hålla värmen.
På bilresan hemåt satt jag och Nathan i tystnad. Det va något som tyngde ner honom rejält. Och tystnad är alldeles för jobbigt för mina öron.
"Nathan vad är det?" Suckade jag.
"Men inget har jag ju sagt" svarade han lugnt och fortsatte stirra ut på vägen som man ska göra när man kör men...
"Fast jag känner dig och jag vet att det är något som stör dig!!" Säger jag. Nathan tar ett djupt andetag. Sen väntar ett litet tag och sen säger:
"Är jag en dålig pojkvän Zoe?"
Jag blir lite chockad av frågan. För han är dum i huvudet.
"Wtf VARFÖR skulle du vara det? Nej, såklart inte" säger jag.
"Vi har aldrig någonsin gått på dejt. Jag bara tvingar med dig på saker hela tiden utan att ens tänka om du ens vill" börjar Nathan. Men jag orkade inte höra bullshit mer så.
"Vi kanske aldrig gått på dejt MEN kommer du inte ihåg när vi gjorde slut och sen kom jag hem till dig för att lämna tillbaka hoodies och då så överraskade du mig för vi firade några månader (förlåt men jag kommer inte ihåg hur många) tillsammans. Och sen så är det väl för fan inte du som tvingar mig till något? Jag däremot tvingar dig till ganska mycket. Jag gör inget INGET hellre än att vara med dig hela tiden ungefär. För du är min nästan bästa vän, mitt allt osv blablabla och jag älskar dig innerligt mycket Nathan. Skulle inte ens kunna tänka mig en annan jag hellre skulle vilja va med förutom du" säger jag. Då lägger Nathan sin lediga hand som han inte håller på ratten på mitt lår.
"Älskar dig" säger han.
"Men vadå, nästan bästa vän..?" Frågar han efter ett tag.
"Jo du har ju pojkvänstiteln och om du får bästavän titeln också så har ju inte Cynthia något kvar" säger jag allvarligt.
Man ska aldrig glömma sina älskade vänner. För de i slutet av dagen är de som bryr sig mest om dig. Mer än vad du tror.
Datum: 5-6 oktober 2019
Älskar dig. 💓💞💖💗💘💕
