(Zoe=baby) *2 dagar senare*
Baby- 16.23
Nathan vi måste prata
Nathan- 16.33
Prata på❤️
Baby- 16.34
Det är viktigt
Kan vi mötas vid lekparken?
Nathan- 16.34
Vad är det????
Baby- 16.36
Kom bara till lekparken om 10
Nathan- 16.36
Du har inte pratat med mig på 2 dagar jag är orolig.
Baby- 16.38
Kan du snälla bara komma
Nathan- 16.39
Okej då.
Fan. Vad har hänt. Det har gått egentligen bara 2 dagar sen jag hämtade Zoe på festen. Men hon har inte sagt ett ord till mig. Hon gick inte till skolan i fredags förmodligen eftersom hon mådde så fruktansvärt dåligt. Men hon sa inte varför hon inte kom.
Men jag satte på mig mina skor och jacka och gick sedan emot lekparken där jag och Zoe träffades för första gången.
När jag kom dit satt Zoe redan på en gunga. Jag kom bakifrån och kramade henne men hon bara skakade av sig mig. Vad i helvete. Jag satte mig på gungan bredvid henne. Först sa ingen någonting. Men sen harklade sig Zoe.
"Nathan" sa hon.
"Ja älskling" sa jag lugnt i jämförelse med hur rädd jag var för vad hon skulle säga. Hade hennes mormor dött? Något värre?
"Jag vill göra slut" sa hon efter ett djupt andetag. Allt stannade. Det här har hänt en gång förut. Men då var det jag som sa det, för att vi firade hur länge vi hade varit tillsammans. Men den här gången var det något annat. Den här gången var det personen som betyder mer än allt i världen för mig sa dom orden. Jag blinkade frustrerat bort några tårar som letat sig ner från min kind.
"V- varför....?" Viskade jag för min röst sprack. Zoe snörvlade.
"Ja-" började hon men jag avbröt henne.
"Jag älskar dig mest av allt i hela världen. Du kan inte göra något så här mot mig" sa jag och torkade bort ännu mer tårar.
"Jag kan- jag- de är det som är problemet, du älskar mig mer än vad jag älskar mig själv " började hon igen. Allt rasade. Min värld rasade. Allt är skit.
"Och?" Nästan fräste jag och hon hoppade till där på gungan.
"Hejdå Nathan." Sa hon och reste sig sen upp.
Att se henne gå. Att se henne gå från mig sådär, det är det svåraste jag någonsin varit med om. För den här gången vet jag inte om hon kommer tillbaka igen.
Cynthias perspektiv
Zoe ringde mig. Storgråtande.
"Cynthia" sa hon men hennes röst bröts.
"Zoe... jag kommer" sa jag, la på och rusade sedan ut till bussen.
Jag knackade på men innan någon hann att öppna så öppnade jag själv. Jag typ bor här.
Emma kom direkt ut i hallen när jag tog av mig skorna.
"Hon är förstörd, jag har försökt att prata med henne men hon öppnar inte dörren" säger Emma sorgset. Hon är en så bra mamma. Bättre än min.
"Jag ska försöka" säger jag och hon ger mig en kram innan jag går upp till Zoes rum.
Först knackar jag på men hon öppnar inte.
"Zoe" säger jag. Hon svarar inte men jag hör hur hon gråter därinne. Och mitt hjärta brister.
Att Zoe mår dåligt är det värsta som finns. Hon har varit med om alldeles för mycket saker som ingen ska egentligen behöva gå igenom. Första dagen kommer jag ihåg att jag tyckte hennes leende var det finaste jag någonsin sett. Ler hon måste man själv liksom le. Hon sätter ALLTID andra före henne själv. Och hon märker det inte ens själv oftast.
"Zoe snälla" mumlar jag genom dörren. Då hör jag steg inifrån och dörren öppnas. Där står hon. Världens absolut världens bästa vän. Står där helt förstörd. På grund av en kille. Killen är Nathan. Nathan och Zoe som man aldrig trodde skulle göra slut. De är de sortens par som håller ihop för alltid.
När hon ser mig bryter hon ihop igen och kastar sig i mina armar.
"Jag gjorde slut med honom cynthia" viskar Zoe när vi ligger i hennes säng och hon med ansiktet mot väggen och inte slutat gråta på 1 timme.
"Jag vet" mumlar jag och stryker henne över håret.
"Och jag kan inte få tillbaka honom den här gången, aldrig mer vara i hans armar, aldrig mer känna hans läppar mot mina" mumlar hon och hulkar för hon gråter så mycket. Innan jag hinner säga något säger hon:
"Jag kommer inte klara mig. Cynthia. Jag kommer dö. Då skulle alla må mycket bättre" säger hon och vänder sig emot mig. Jag sätter mig upp.
"Tror du- tror du på riktigt att vi skulle må bättre OM DU INTE FANNS MER?!!????, du anar inte hur mycket skit jag mådde innan jag flyttade hit och blev vän med dig. Mitt liv var helt hopplöst innan du kom. Jag har aldirg haft någon i mitt liv som dig. Ingen som jag ha känt att jag kunnat berätta för när jag mår dåligt, ingen som jag någonsin berättat om mina armar för. Det finns ingen, ingen i hela världen som jag bryr mig mer om än vad jag bryr mig om dig. Går du under går jag under" säger jag och har även jag börjat få lite tårar i ögonen.
"Men det är sant" mumlar Zoe.
"Säger du så igen slår jag dig" säger jag och ler. Ett litet framtvingat leende visar sig på Zoes läppar. Min älskade vän.
Vi pratade lite mer efter det och sen kollade vi på Dear John. Eftersom vi kände att vi behövde gråta ännu lite mer. Sen somnade vi.
Datum: 18 oktober 2019
Älskar dig emilia.
