"Så Miss Zoe hur är det hemma?" frågar en tjej som jag aldrig träffat förut som vill att jag ska berätta allt om mitt liv för henne, vilket jag inte går med på. Jag är ledsen idag. Inte för att jag är här utan för att det är den 12 november idag. jag vet inte men 12 november känns som en så sorglig dag. Den 18 maj blev jag och Nathan tillsammans...
"Bra" svarar jag kortfattat. Sen helt plötsligt går hon ut ifrån mitt sjukhus rum och liksom bara är borta. Men efter 1 fucking timme kommer hon tillbaka. Tillsammans med mamma, Jack och ett par till personer som jag aldrig har kunnat minnas att jag sett förut.
"Hej" säger mamma, sätter sig bredvid mig i sängen och tar min hand. Hennes blick är sorgsen. Nu är det liksom som jag kommer bli avrättad pga dåligt uppförande för en 16 åring. En doktor harklar sig.
"Miss parker, vi har gemensamt fattat ett beslut om vad som kommer hända med dig nu framöver" säger han. Det knyter sig i min mage. Jag vet att jag kan ha skämtat lite om det här med Rehab eller behandlingshem, men om det är dit jag kommer börjar jag gråta.
"säg bara vad som händer ingen jävla historia" muttrar jag.
"Eftersom din pappa gick bort för ett par år sen och det tog väldigt hårt på dig, och nu fick vi höra att du nyss avslutade en relation med din pojkvän" sa hon som hade ställt en massa frågor förut. Jag nickade och höll tillbaka gråten.
"Jaja" mumlade jag.
"Du ska flytta hem till mormor och morfar i 1 månad för att se om det blir en förändring" säger mamma och suckar djupt. Liksom väldigt djupt. Hennes ögon är alldeles glansiga och hon är nära på att börja gråta.
"Men.... Men hon är väl sjuk eller?" fnös jag. De kan fan inte bestämma över mig. Inte för att jag skulle ha något problem med att bo hos mormor, för jag älskar henne men liksom de kan inte bara skicka iväg mig. För då kommer ju Samantha jäveln ta över mitt älskade rum.
"Hon är på bättringsvägen och är hemma!" sa mamma och tvingade fram ett leende. Jag gav inte henne ett leende tillbaka.
"Om det inte blir bättre då?" mumlade jag. Jag kunde väl inte veta hur mitt mående skulle bli.
"Då kan det hända att du åker in" säger Jack sorgset. Han är skön den där Jack. Mammas nya kille. Det har fortfarande inte sjunkit in för mig att mamma och en annan man är tillsammans och bor tillsammans, delar säng.... ew.
"När blir jag utkastad ur ert hem då?" frågade jag skämtade jag till mamma och Jack. Mamma kollade försträckt på mig.
"Jag skojade herregud" muttrade jag innan mamma svarade.
"Imorgon, klockan 12" sa mamma.
"Får jag åka hem idag då?" suckade jag.
"Ja, det får du men först ska vi ställa några frågor innan om det är okej med dig?!" frågade en doktor. Jag nickade, kanske frö att jag inte ens hade något val. Jag menar skulle jag säga nej skulle jag väl bli el chockad till döds istället.
Jag blir inledd till ett litet rum. Nästan som ett sånt rum som man är i i polisfilmer, du vet.
"Varför tog du så många droger?" frågade Susan som hon hette.
"Jag ville döda mig själv" svarade jag och ryckte på axlarna.
"Har du alltid varit självmordsbenägen?" frågade hon.
"Nae, eller asså jag gissar att det blev värre när jag gjorde slut med min pojkvän.." svarade jag innan jag om på att det inte är min pojkvän längre.
"Men du gjorde slut?" frågade Susan med ett upphöjt ögonbryn. Jag nickade.
"Varför?" frågade hon.
"Jag vill helt enkelt inte leva" svarar jag.
"Du VILL inte leva?" Frågar Susan.
"Nu vill jag leva, typ, men DÅ ville jag inte" svarar jag.
"Mhm" mumlade Susan och skrev i sitt block.
"Vet din förra pojkvän om att du är här och varför du är här?" Frågar hon efter ett tag.
"Nej och jag skulle föredra om han inte fick veta" säger jag.
"Varför?" Frågar Susan. Dummer.
"För han skulle bli så orolig" svarar jag. Susan nickar. Sen får jag gå.
På bilfärden hem till mitt gamla så är det tyst. Jag sitter i baksätet. Och saknar Nathan. Om han bara kunde komma tillbaka..
När vi kommer hem så är det mörkt ute, så jag gick direkt upp på mitt rum och gick och la mig.
Datum: 22 & 26 oktober 2019
