Klockan var ungefär 9 när Cynthia kom in i mitt rum. Och jag va inte vaken då. Mamma hade förmodligen släppt in henne men när någon väckte mig med en kudde drämd i ansiktet blev man ju lite rädd.
"Vakna din bitch du har lämnat mig själv tillräckligt nu" muttrar Cynthia och slänger sig bredvid mig i min säng.
"Tyst" muttrar jag tillbaka och vänder mig om bortifrån henne. Men då hänger hon sig över mig och drar upp mina ögonlock om ni fattar vad jag menar och då kan man ju inte inte skratta.
Och vi skrattar ett bra långt tag. Att skratta med Cynthia är något annorlunda. Det gör liksom ont i hela min kropp för jag skrattar så mycket. That's what she said.
"Okej nu måste du höra!!" Börjar Cynthia.
"Eller har du redan pratat med Anthony?" Frågar hon sen. Jag skakade på huvudet.
"Okej i alla fall han ringde mig och frågade om jag kunde komma över, och självklart sa jag ja" sa Cynthia och jag flinade och vickade på ögonbrynen.
"Sluta. Han berättade i alla fall att Tilja inte ville behålla barnen efter födseln för hon bara är en tonåring fortfarande men hon kan föda barnen men inte behålla dom om du fattar vad jag menar. Aa och då frågade Anthony vad jag tyckte att han skulle göra" sa Cynthia. Allt behövde åka omkring i mitt huvud innan jag förstod.
"Vänta BARNEN?!?!" Utbrast jag.
"Ja, de är tvillingar" sa Cynthia som om det var den mest självklara saken i världen.
"Wtf. Va kul, men tilja va ju jätte taggad på att få barn" sa jag.
"Något måste ha ändrat hennes tankar" sa Cynthia.
"Vad har hänt med dig medans jag va borta. Blivit en poet eller?" Frågade jag och flinade.
"Kanske det" flinade Cynthia tillbaka.
Vi gick och satte oss och åt frukost sen.
"förresten varför kom du inte i förrgår som du sa att du skulle?" Frågade Cynthia.
"För Nathan höll kvar mig hos honom" sa jag. Att han skrev en sång skulle bara låta cheesy och att jag sedan tjöt hela vägen hem sen undvek jag att säga.
-
Ungefär efter lunch behövde Cynthia gå hem för det va något i alla fall och då var ju jag väldigt taggad på att göra absolut ingenting men då trodde jag visst fel.
För gissa vem som kom och slängde sig på mig i mitt rum? Jo ni gissade förmodligen rätt. Nathan. Han kysste mig och jag log i kyssen. Men sen kom jag på att min hoodies armar va upprullade så jag drog snabbt ifrån och drog ner tröjärmarna. Men tyvärr mörke Nathan det.
"Varför gjorde du sådär?" Frågade han med sin seriösa röst som han använder ja när han är seriös.
"Inget.." sa jag och försökte låta så oskyldig som möjligt.
"Du rodnar det gör du aldrig. Säg vad som har hänt" beordrade han bestämt. Jag rodnade INTE. Absolut inte.
"Men det är inget" säger jag och försöker se så seriös ut som möjligt.
"Säkert?" Säger Nathan.
"Jag lovar" säger jag. Nathan kollar på mig med en skeptisk min vilket betyder att han absolut inte tror mig. Men han rycker på axlarna och låtsas inte om det. Du förstår. Han vet allt om mig ja men det betyder inte att jag INTE vet allt om honom. Eller ja nu vet ju inte Nathan allt om mig men men.
Helt plötsligt mitt i mitt och Nathans oseriösa samtal rycker Nathan snabbt upp mina tröjarmar innan jag ens hinner reagera. Hans ögon spärras upp. Och hans käke spänns. Han kollar just nu på mina armar som är fyllda av röda på väg att bli ärr. Jag vill sjunka genom jorden. Vafan ska jag göra nu liksom? Ingenting? Dö? Vet inte. Nathan säger ingenting på ett långt tag och jag blir nervösare för varje sekund som går.
"Varför?" Säger Nathan.
"Jag vill inte säga" säger jag utan att kolla Nathan i ögonen. Men han sätter handen under min haka och fingrarna på mina kinder och liksom gör så att jag tvingas kolla på honom. Jag ser då även att hans käkar inte är spända längre.
"Varför?" Frågar han igen lugnt. Men jag försöker titta bort. Och då istället för att fortsätta fråga massa frågar drar Nathan in mig i sina armar och håller om mig en lång stund. Jag lutar mitt huvud mot hans trygga bröst.
"Mormor är sjuk" mumlar jag efter ett väldigt långt tag. Nathan släpper mig och kollar in i mina ögon med hans perfekta ögon. Han är så fucking vacker.
"Väldigt sjuk?" Frågar Nathan försiktigt. Nej du vet. Jag nickar lite.
"Men hon kommer klara sig. Men mamma hon mår inte bra alls. Hon beter sig precis som hon gjorde när pappa dog" säger jag och har en klump i halsen med tårar. Eller något på det viset.
"Jag önskar att jag kunde hjälpa till" säger Nathan och låter väldigt sorgsen. Så jag sätter min hand runt hans haka om du fattar och säger:
"Jag älskar dig"
"Jag älskar dig mer" säger Nathan och kysser mig. Jag blir förjävligt varm i kroppen. 4 månader senare och det är fortfarande samma känsla som första gången mina läppar mötte hans.
-
Jag och Nathan sätter oss och spelar Mariokart och jag vinner tyvärr inte. Även om Nathan försöker få mig att vinna. Det går liksom inte.
"Åh juste vet du att Anthony ska få tvillingar?" Säger Nathan.
"Aa Cynthia sa det till mig imorse" säger jag.
"Hur går det med henne och Anthony då?" Säger Nathan nyfiket.
"Om jag bara visste" suckar jag.
"Ingenting?" Frågar Nathan och jag skakar på huvudet. Nathan tänker lite innan han sedan säger:
"Men vet du att Jason skaffat tjej då?"
Jag kollar kanske lite för chockat på honom.
"VA?!" Utbrister jag. Don't get me wrong. Men Jason är inte någon som jag skulle kunna se lett förhållande. Speciellt inte på sommaren. Då är det ju hans tur att ligga runt med så många som möjligt. Men det är nog bra för honom att ha någon som håller koll på hans stökiga liv.
Nathan flinar och nickar.
"Cameron heter hon men går vid Cami" säger han. Jag nickar.
"Har du träffat henne?" Frågar jag.
"Nej" säger han.
"Men va jag missade ändå när jag va borta i en vecka. Anthony ska få tvillingar, tilja vill inte ha dom, Cynthia vette fan, jason har skaffat tjej, något mer jag inte vet om som skulle kunna vara kul att veta om mina vänner?" Frågar jag.
"Tror inte det, nej" säger Nathan och flinar.
"Men du glömde inte Andrews födelsedag va?" Frågade jag av just den anledningen att jag inte gjorde det!!!. Han fyllde år den 23 juni och jag åkte till New York den 21 juni och kom hem den 28 och nu är det den 30 juni. Tiden går alldeles för fort.
"Nepp, han skulle haft fest på hans födelsedag men han kom sen på att han ville se dig full igen så han ska ha den den 2 juli istället. Kom ihåg det för då jävlar älskling ska vi festa" säger Nathan. Jag suckar uppgivet. Jag hatar fester. Tråkigaste som finns helt seriöst.
-
Vi åt nudlar till kvällsmat som Nathan för övrigt åt med oss utan älskade mamma för hon är kvar i sitt rum:(. Och när vi var klara hade det blivit mörkt ute vilket betydde att klockan ungefär är 12 på kvällen alltså.
"Ska vi åka bil en sväng?" Frågar Nathan och jag skiner upp. Att åka bil när det är mörkt är det BÄSTA SOM FINNS. BÄSTA BÄSTA.
"JAAAA!!!" Säger jag och sätter snabbt på mig en av Nathans andra hoodies. För jag hade spillt lite vatten på hoodien jag nyligen hade på mig. Sen gick vi ner och Nathan satte på sig sina skor medans jag gick till mamma.
"Hallå?" Viskade jag. Mamma låg i mörkret men jag visste att hon va vaken.
"Hej gumman" säger hon tillbaka.
"Jag och Nathan tar en bil tur bara så du vet var vi är men ethan är kvar här hemma!" Säger jag.
"Okej va bra då vet jag, va försiktiga" säger mamma.
"älskar dig" säger jag.
"Älskar dig massor" säger mamma tillbaka innan jag stänger försiktigt hennes dörr och går till hallen och sätter på mig skor jag med.
Vi sätter oss i bilen och jag koppar in Nathans mobil så vi kan lyssna på musik. Jag sätter såklart på "Ophelia" ungefär en av världens bästa låtar som finns.
Vi kör där i mörkret och sjunger med till låtarna som kommer. Inte en endaste bil ute. Men helt plötsligt i en sväng kommer en annan bil med strålkastarna på i världens fart och jag skriker.
Datum: 2 september 2019
