"Det har varit en krasch, hon har varit med om en olycka, en bussolycka och lyckligtvis klarat sig med dock med väldigt svåra skador men lindriga" allt den där mannen snackade om va rörigt. Jag försökte öppna munnen men det kändes verkligen som att det inte gick. Då förstod jag vart jag var.
På sjukhuset IGEN. Hur lyckas jag alltid hamna här. Men den här gången är det nog betydligt värre än vad det varit innan, för hela min kropp gör ont. Varenda liten muskel, varenda liten nerv skriker efter luft och av smärta. Det luktar även väldigt mycket blod i min näsa. Näsblod kanske? Men vad kan ens möjligtvis ha hänt? Det sista jag minns va att jag satte mig på bussen, åh juste och att Kira berättade en massa saker om Nathan. Vad det va för saker minns jag inte däremot. Inte något så viktigt antar jag annars skulle jag väl kommit ihåg det.
Jag försöker lyfta upp min arm eftersom det kliar som fan på min näsa men det är helt enkelt omöjligt att lyfta armen men mina fingrar rör sig. Vilket som tur mamma verkar se eftersom hon skyndar sig fram till mig.
"Åh älskling hur är det?!?" Utbrister hon i förtvivlan. Jag suckar.
"Bra" svarar jag med en raspig röst. Jag är inte bra alls, allt gör ont och det är jätte synd om mig.
"Du va med o en bussolycka, bussen körde av vägen och välte men som tur är klarade du dig, du är så stark som klarat dig genom allt det här som hänt sen senaste tiden älskling!" Fortsätter mamma.
"Är Anthony här?" Frågar jag. "Det är en sak jag behöver säga till honom" förklarar jag och mamma ger mig en undrande blick.
"Nej, men det är någon annan som vill träffa dig" svarar mamma.
"Vem?" Frågar jag. Säkert Cynthia skulle jag ana. Men mamma svarar inte utan hon bara går ut tillsammans med den där mannen som pratade förut.
Efter 12 minuter öppnas dörren igen. Under de 12 minutrarna jag väntat har jag blundat, för mina ögon lock är tunga som attans.
"Zoe.." det är Nathan. Nathan? Vad gör han här? Varför är han här? Det är ju slut mellan oss, han va otrogen och jag kommer aldrig mer ta tillbaka honom? HATAR HONOM.
Eftersom jag är så arg på honom fortfarande att jag vet att om jag ser honom skulle han behöva gå ut för. För jag vill inte se honom.
*Nathans perspektiv*
Min hand skakar när jag sätter handen runt dörrhandtaget och öppnar dörren. Dörren till där Zoe är. Jag tror inte att Zoe berättat för Emma att hon och jag gjort slut. För Emma var verkligen som hon alltid brukar vara när jag va hos dem, ja innan allt hände. Emma sa att jag skulle gå upp och prata med Zoe och se hur det va med henne. Dessutom verkade hon inte det minsta arg. Därav att hon förmodligen inte vet någonting.
"Zoe...?"
Om jag hade varit Emma, hade jag aldrig förlåtit mig. Jag menar jag sårade Zoe djupt och jag kan liksom inte inte göra det. Vi är så fel för varandra fast samtidigt helt perfekta tillsammans.
Zoe ligger i den stora sjukhussängen. Hon ser så liten och skör ut. Hennes ögon är stängda så jag antar att hon sover. Tre jack i pannan, 2 på ena kinden och hennes näsa såg ut att vara bruten. Alldeles blå-lila. Tre slangar va inkopplade i henne. Av alla gånger hon varit här är denna gång nog den hon varit mest fysiskt skadad. De andra gångerna var det nog mer psykiskt.
Jag smyger långsamt fram till sängen och lyfter upp en stol och ställer den bredvid sängen.
"Zoe..." säger jag igen. "Jag vet inte om du sover så djupt att du inte hör mig eller om du bara låtsas, men jag känner att jag måste säga det här" börjar jag och tar sedan ett djupt andetag.
"När de ringde till mig och sa att min mamma hade varit med om en olycka vet jag inte ens vad jag tänkte. Allt bara rusade omkring så fort, sen kom jag till sjukhuset och fick träffa mamma. För hon hade inte blivit alls skadad, bara ett bruten ben, tack vare att hon alltid har bälten på sig oavsett vart hon är" säger jag och kan inte låta bli att le för mig själv litegrann.
"Men sen så sa mamma att du hade varit med henne på bussen där. Att du hade åkt genom glasrutan, och var väldigt skadad, hon visste inte ens om du levde. Då när jag trodde att jag förlorat dig igen, fast för alltid alltid den hör gången, att jag aldrig någonsin skulle få se dig, höra din röst, prata med dig eller ja, lyssna på dig åtminstone. Jag vet att du hatar Chessy saker och sånt, men Zoe. Du är den enda. Jag vet att det inte förlåter något av det som jag gjort emot dig, alla gånger jag sårat dig, eller alla gånger jag gjort fel. Den kvällen, innan du fick reda på allt" jag sväljer hårt för att få bort klumpen i halsen som kommit.
"Den kvällen när jag och Hailey.. ja, när jag trodde att du var otrogen emot mig. Att du va med Sam och Elias. Jag hade ingen rätt att känna så, eller att göra någonting av det som jag gjorde. För du hade aldrig gjort så emot mig. Jag hade inte förlåtit mig om jag va du, och jag vet att jag haft alldeles för många chanser som jag sabbat. Men i alla fall, den kvällen hade jag tagit galet mycket heroin och alla olika sorters droger och knark. Det är ingen ursäkt alls för vad jag gjorde, men jag tror jag använder det som en del av en ursäkt. En förklaring, för det är vad du förtjänar" snabbt torkar jag bort en tår som runnit ner på min kind.
"Jag hoppas i alla fall att du kan förlåta mig. Om du inte vill ta tillbaka mig förstår jag fullkomligt, men om vi åtminstone skulle kunna vara vänner. Eller bara att jag får veta att du förlåter mig. Du måste inte men aja"
Inget av det som kommer ut från min mun hänger ens ihop, jag fattar inget av det själv vilket förmodligen inte hon heller kommer göra.
"Jag älskar dig"
28 december 2020
