"ZOE" ropade mamma. Herre jösses vad alla ska skrika när de säger mitt namn. Jag kockade även om de inte kunde se mig och gick ner. Som vanligt.
"Vad?" Muttrade jag.
"jo sätt dig ner" säger hon. Oj då. Nu är det något som har hänt. Jag satte mig försiktigt ner på stolen. Mamma harklade sig och började:
"Jo jag sa ju aldrig varför vi skulle flytta" börjar hon.
"Jo du fick ett målar jobb eller något här" säger jag. Jag sitter biter i min lillfinger nagel för jag e så nervös för vad som kommer sägas.
"Nej, det va bara något jag sa. Och när jag berättar det här för dig vill jag att du inte säger något förens jag har sagt att jag är klar okej?" Säger mamma. Jag nickar bara.
"Jo det har ju gått 5 år sen er pappa dog, och jag har kunnige träffat någon, men nu tycker jag att det är dags att gå vidare i livet" säger mamma. En kniv huggs in i min mage och det känns som om jag ska kräkas. Jag öppnar min mun för att börja skrika på henne men hon stoppar mig.
"Jag vet att du inte gillar det här men anledningen att vi flyttade är för att jag har träffat en kille" säger mamma. Och då jävlar.
"FY FAN VA JAG HATAR DIG!!! HUR FAN TROR DU ATT JAG SKA KUNNA LEVA I ETT HUS DÄR DIN JÄVLA NYA KILLE KAN GÅ OMKRING?!?!?" Skriker jag. Ethan kommer bakifrån mig och drar in mig i hans armar. Men jag gråter inte än. Inte än. Jag sliter mig loss ur hans armar och springer ut genom dörren och kastar igen den så hårt jag bara kan. Aldrig att jag kommer tillbaka igen.
Efter att jag gått i typ 20 minuter sätter jag mig på en bänk för att jag inte orkar gå längre. Det börjar ösregna direkt och det ända jag har på mig är en hoodie och byxor. Regnet tränger sig igenom mina kläder och in på min kropp. Och jag kanske fryser till döds nu men det är okej.
Tårarna kommer och de är många som aldrig tar slut. Det va 5 år sen jag grät senast. När pappa dog. Jag grät inte ens på begravningen. Men innan oj oj oj. Ilskan och sakande av honom kommer och ännu mer tårar rinner.
En bil rullar in framför mig och stannar. Ännu en mördare kanske? Jag drar på mig luvan och lutar huvudet neråt så att det inte ska synas att jag gråter för den potentiella mördaren i bilen. Människan hoppar ur bilen.
"Hallå?!" Säger människan. Den rösten jag hört ett flertal gånger nu. Jag svarar inte.
"Parker?" Säger Nathan. Han vet fortfarande inte mitt namn. Han sätter sig bredvid mig på bänken och sitter bara så i tre minuter.
"Hur är det?" Frågar han och lägger försiktigt handen bakom min rygg och drar mig lite närmare honom. Jag gråter och skakar. Men han märker nog inte att jag gråter eftersom det regnar så mycket och jag är blöt.
"Bra" försöker jag säga men min röst brister.
"Kom, jag tar dig hem" säger Nathan. Jag skakar snabbt på huvudet.
"Snälla nej" viskar jag. Nathan kollar konstigt på mig.
"Då får du åka hem till mig, här kan du inte sitta" säger han. Hans röst är så lugnande att det är sjukt. Han tar min hand och öppnar bildörren för mig.
💓💖💘💗💞💗💗💘💖💓💖💘💞💕💝
*Nathans perspektiv*
Parker kallar jag henne till henne. Men i huvudet baby. Hon har inte sagt sitt namn till mig än.
Hon satt på bänken och jag såg att hon grät. Men låtsades inte att jag såg det. För hon försökte gömma sig.
Hon följde lydigt efter mig in i mitt hus. Så vitt jag själv vet kunde jag lika gärna varit en mördare.
"Shit du fryser ju svin mycket" säger jag. Hon kollar på mig som om jag var dum i huvudet. Klart hon gjorde.
Jag drog med henne upp på mitt rum och hon satte sig på min sång. Jag drog fram en hoodie och slängde den på henne.
"Vänd dig om" muttrade hon.
"Nej" sa jag och flinade.
"Fuck you" sa hon men började dra av sig sin dyngsura tröja. Om jag ska vara ärlig hade jag inget hellre än att fortsätta kolla på henne. Fuck va snygg hon är. Sen flinar jag och skrattar.
"Jag skoja bara hahah" skrattar jag. Men hon bara blänger på mig. Efter att hon sattit på sig min hoodie så säger hon att jag kan vända mig om och wow wow wow. Hon är så kort att min hoodie nästan räcker till knäna på henne. Hon är jävla vacker.
"Är du hungrig?" Frågar jag. Parker skakar på huvudet.
"Trött då?" Suckar jag. Och hon nickar.
"Du kan sova i min säng så sover jag i soffan" säger jag och ler svagt emot henne. Hon drar undan täcket från min säng och kryper ner. Sötare finns inte. Jag börjar gå ut från mitt rum innan hon säger:
"Tack Nathan, jag är skyldig dig" jag vänder mig mot henne och ler emot henne igen.
💕💝💞💗💘💓💖💖💓💘💗💞💕💝💞
Datum: 16 juli 2019
