Chapter 27

29.7K 794 191
                                    

Pagkatapos ng eksenang iyon ay naglibot pa kami. Ilang oras kaming nagstay doon at napagdesisyunan naming pumunta sa bay. Nilagay muna namin ang mga pinamili namin sa mga sasakyan at pumunta na kami doon.

Umupo kami sa hindi kataasang pader doon at tumingin sa harapan namin.

Inakbayan ako ni Blake ng makaupo kami. Sinandal ko ang ulo ko sa balikat niya at seryosong tumingin sa sunset.

"I really love watching sunset... especially when I'm with you."

Gaaaah! My heart.

I smiled. Still remembering what happened earlier. And my smile went wide when I remembered again that he sang infront of many people.

*Bzzt* *Bzzt*

Napatingin ako sa cellphone ko na hawak ko.

123 messages. Hindi ko pa binabasa ang mga ito simula kanina. I sighed and clicked my Messages.

Agad bumungad saakin ang pangalan na, Ate, Kuya, Mommy at Daddy. The rest ay mga gm ng mga kaklase ko.

"Read it." Napatingin ako kay Blake. Pero nakatingin pa din siya sa sunset.

I sighed again. Okay...

From: Daddy

- Kylie, what time will you go home? It's already midnight.

- Anak, text me once you read this.

- Kylie! It's already 2am! You're not asnwering your phone!

From: Mommy

- Answer our calls, anak.

- Nagaalala na kami sayo.

- Anak, please, answer. We can't sleep. Where are you now?

- Anak, please..

Anak... they called me anak for how many years. But I'm not.

From: Kuya

- Baby! Where are you?

- Ba't hindi mo sinasagot tawag namin?

- Goddamn it, Kylie Michelle! Answer your goddamn phone!

- FUCKSHIT! WHERE THE FUCK ARE YOU?! I'LL FETCH YOU RIGHT NOW! IT'S ALREADY 3:30 IN THE MORNING, MICHELLE!

- SANA NAMAN MAALALA MONG MAY NAGHIHINTAY SAYO.

Ang huli niyang text ay kaninang hapon.

- Kylie, please, we're worried! We're waiting!

Marami pa silang text na ganun. Halos paulit-ulit lang. Kay Ate na lang ang hindi ko ba nababasa. Iisa lang ang text niya. And I'm curious.

From: Ate

- She told you already, right? We're sorry. We're so sorry for hiding this from you. Sorry if we didn't tell you. Alam kasi naming nakalimutan mo na. You're still young when that happened. We can't afford to lose you. Mahal na mahal ka namin. Please, come back home. Mom and Dad are worried... so damn worried, sis! Kahit kami. Please, I'm begging you, come home. We'll fix this. We'll talk about this, right? Please. Please. Please.

Pagkatapos kong basahin iyon ay naramdaman kong may tumulo sa kamay ko. And I saw that it was a tear. Tuloy tuloy na ang tulo ng luha ko hanggang sa niyakap ako ni Blake.

"Gusto nilang pagusapan. They're worried. They want me to come home. I can't, Blake, I can't!" Hagulgol ko sa balikat niya.

"Hush, baby." Ayun lang ang tanging sinabi niya bago ko isubsob ang mukha ko sa balikat niya.

Campus QueenWhere stories live. Discover now