Världen under ytan

Del 2 - Den första bomben

        ⚚
Anthony Cowen

Jag står i källaren i ett av Revoltens högkvarter och sorterar information om Förenta, alltså regeringen. Att sortera är en av mina specialiteter. Därför hjälper jag ofta Gus med det, men också för att det hjälper mig att skingra tankarna. Idag är ett sådant tillfälle då jag verkligen behöver tid att samla mina vilt spridda tankar. Mina händer går som självmant över alla gamla och nya dokument. Jag glider iväg i olika tankegångar med lungorna fyllda av doften av gamla arkiv och källarmögel. Dessa tankegångar har bara ett specifikt ämne som jag inte kunnat få ut ur hjärnan de senaste 24 timmarna. Hur mycket jag än har försökt. Min förföljare, eller ska jag säga flickan i gränden. Hon med de beräknande ögonen och...
"Ant! Var gör du? Den där ska inte ligga där. Det brukar ju var du som är proffset när det kommer till det här. Har det hänt något kompis?" frågar Gus.
Gus är en av mina äldsta vänner och även en av de få som känner till min bakgrund. Vi är inte den sortens vänner som berättar våra djupaste hemligheter för varandra, men vi finns där för varandra som ett osynligt stöd.
"Inget speciellt. Bara mycket på gång nu", svarar jag och rycker på axlarna.
"Förstår. Brudarna står ju på rad efter dig." Jag ger honom en varnande blick och han tystnar, men flinet leker fortfarande kvar på hans läppar. Rummet känns för litet för att rymma oss båda och mina krångliga tankar. Jag ursäktar mig hastigt och går ut för att ta lite luft.
När jag kommer ut möts jag av en sval bris. Jag drar in ett djupt andetag, sluter ögonen och låter stadens sus föra mig bort. Stillsamt hör jag hur svävare och övervakningskameror surrar, människor som pratar och fåglar som kvittrar. Jag öppnar ögonen och låter mina ben bära mig dit de vill.

       ❈
Cassandra Fox

Jag har kämpat mig igenom majoriteten  och nu återstår bara historialektionen.  Lektionen har hållit på i fyrtiofem minuter, vilket betyder att nu återstår bara en halvtimme. Sen är det ut i det fria och så snabbt som möjligt komma hem till Alexa.
   Jag kan inte fokusera på lektionen utan svävar bort i mina tankar likt en fjäder som fångas upp av vindar. Slött riktar jag blicken ut genom fönstret och blir bländad av den starka augustisolen. Den är så lik hans ögon. Lika bländande. Jag dagdrömmer om dem. Jag dagdrömmer om deras ägare.
En signal ljuder genom klassrummet och alla elever reser sig upp. Är det brandlarmet?
"Ha en fortsatt trevlig dag!" ropar Mrs Davids. Skoldagen är slut.
Jag kastar på mig ryggsäcken för att rusa ut genom skolan. Elever trängs i korridoren och på den dötrista skolgården som inte har en basketkorg, fotbollsplan eller något sådant som man hade förr och som verkar så roligt. Jag hoppas Kev förstår varför jag inte väntar på honom, för tiden finns inte där. Inte när den där sprittande känslan i kroppen får mina hjärtslag att bli oregelbundna. Inte när jag vet att jag kan få svar på mina frågor. Jag måste hem. Jag måste till Alexa som förhoppningsvis har svaren.

➹

Jag slänger upp dörren till vårt hus och kastar av mig ryggsäcken och jackan. Det gör inget att jag inte tar av mig skorna. Dammsugaren kommer ändå att ha fått bort smutsen innan mamma och pappa kommer hem. Jag tar svävaren upp till mitt rum och väntar otåligt på att min sovrumsdörr ska öppnas. Det känns som om den öppnas ovanligt långsamt idag bara för att jag har extra bråttom in. Till slut är springan tillräckligt stor för att jag ska kunna tränga mig igenom. Snabbt kastar jag mig efter Alexa som ligger på sängen och brummar då hon fortfarande arbetar hektiskt. Jag studsar nästan av förväntan. Alexa ger ifrån sig en flämtning som lika gärna hade kunnat vara en människas när jag greppar tag i henne.
"Vad har du fått fram?" frågar jag och är väl medveten om min starka iver.
"Ehm...Asså...Jag är ledsen att göra dig besviken. Förlåt. Snälla, jag har verkligen försökt!" säger hon förfärat i mina händer. Hennes förinställda ansikte dyker upp på handdatorns skärm. Alexas min är bekymrad och hon har en djup rynka mellan sina rosa ögonbryn. Hon kan själv bestämma saker som ögonfärg, smink och hårfärg. Just nu är hennes favorit färg rosa. Därav de rosa ögonbrynen, läpparna, linserna och håret.
"Något måste du väl ha fått fram?" Jag känner hur en knut börjar bildas i magen. Hur pirrandet sakta klingar av.
"Det enda jag har fått fram är en snabb bild på honom där han kommer ut ur något sorts övergivet lagerhus", Bilden poppar upp på skärmen ,"och att han tros vara med i någon form av liga. Ledsen för att jag inte hittade något mer, men det kanske ändå var bäst så. Som din personliga handdator och assistent tycker jag att du ska hålla dig borta från honom så att du inte dras in i något farligt. Även fast det hade varit så spännande och romantiskt!"
Jag kan föreställa mig hur hennes ögon tindrar vid denna "romantiska" tanke.
Med en suck släpper jag ner henne på sängen igen. Vad hade jag förväntat mig?
"Tack för att du försökte. Jag tror att jag ska gå ut på en lite promenad innan mamma och pappa kommer hem" säger jag. Rummet känns för litet för mig och mina fåniga fantasier. Jag behöver få komma ut. Ut i det fria och få känna sval luft mot min hud.
"Gör du det. Om du vill kan jag fortsätta leta efter mer information." Hon vill verkligen vara till hjälp. Det vill alla androider, men just nu orkar jag inte. Jag behöver lite tid för mig själv.
"Gör vad du vill", säger jag och viftar avfärdande med handen. Jag tar på mig jackan och går ut för att ta en nypa luft.