Världen under ytan

Del 20 - Gentjänsten

⚚
Anthony Cowen

Klockan börjar närma sig lunchtid och vi har varken ätit frukost eller lunch. Solen står högt på himlen och gassar. Tidigare lämnade jag ett meddelande till Michel och berättade att jag behövde skjuts till Europa och att det var extremt viktigt att det stannade hos honom att han skjutsade oss dit. Till svar fick jag att han kunde möta oss vid en av stadens alla biografer där någon av hans underhuggare ska hämta upp oss med bil för att sedan ta oss till flygfordonet som ska ta oss till ön Kontinental.
   Förr om åren kallades ön Island, men sedan klimatförändringarna smälte det mesta av isen vilket ledde till att den döptes om till ön Kontinental tack vare kontinentalplattorna som dras isär på ön. Jag och Michel har inte alltid haft lika åsikter genom tiderna och han har gjort valet att dra sig ifrån Revolten. Därav en anledning att färdas med honom. Sedan jag räddade livet på hans syster som jobbade i en av byggnaderna som skulle sprängas på Revoltens begäran var hans egna ord att han var skyldig mig en tjänst, men aldrig skulle göra detsamma och riskera livet för mig.

              ➹

Byggnaden skulle sprängas efter stängning. Jag minns tydligt den natten när jag satt och väntade på explosionen. Natten var mörk och stilla, helt ovetande om vad som skulle ske. Ytterligare en gång sökte jag av byggnaden med blicken. Ingen gick varken in eller ut och byggnaden låg tyst och stilla. Plötsligt fick jag syn på ett fladdrande sken i ett av fönsterna på tredje våning. Innanför fönsterrutan stod en en ung kvinna med ljust hår uppsatt i en stram knut. Genast kände jag igen vem det var och innan jag visste ordet av var jag på springande fot. Med skräcken växandes i bröstet flög jag över den svala asfalten. Gatlyktorna lös upp min väg medan jag sprang allt vad jag hade mot dörren. Jag minns känslan av kylan som spreds inom min kropp när fokuset ställdes in. Det handlade om att rädda ett liv.
   Jag slet upp dubbeldörren till byggnaden och rusade in. Entren låg mörk och stilla. Glidandes på gnisslande skosulor rusade jag förbi och vidare till trapporna. Svävaren skulle ta för lång tid. Jag kunde nästan höra för mitt inre hur sekunderna tickade iväg innan bomberna som hade blivit utplacerade under dagen skulle explodera i ett hav av glassplitter och flygande föremål. Det enda som hördes i byggnaden var mina egna djupa andetag och ljudet när jag flög upp för trappan.
   Plötsligt var jag uppe på tredje våning och blev tvungen att stanna upp. Korridoren delade på sig och gick åt båda hållen. Mörkret sträckte ut sig och fyllde utrymmet. Med en blick åt vardera håll fick jag syn på ljus som sipprade ut under en dörr i den annars mörka korridoren. Med en gång var jag påväg igen. Med skräcken växandes i bröstet tittade jag ner på min handdator som visade de röda siffrorna som räknade ner. Sekunderna såg ut att snabbare och jag riktade upp blicken igen. Jag kunde känna hur tiden rann ur mina händer.
   Jag ställde mig utanför dörren och försökte öppna den, men den förblev stängd. Bestämt knackade jag på den blanka dörren. Innanför hörde jag hur rörelser plötsligt stannade upp.
   "Skynda dig!" skrek jag och bankade hätskt. Sekunderna tickade allt snabbare och svetten rann i min panna. Plötsligt öppnades dörren och ett förskräckt ansikte kikade ut. Snabbare än någonsin tog jag tag i hennes hand och ryckte med henne ut i korridoren. Till en början stretade hon emot, men hon förstod som tur var att det handlade om liv eller död. Tillsammans sprang vi mot trapporna som ledde ner till den mörka entren. Hjärtat bultade hårt i bröstet och än en gång tittade jag ner på siffrorna som visade när bomben skulle sprängas. Det var inte säkert att vi skulle hinna.
   Våra steg ekade i trappuppgången när vi sprang för våra liv. Jag minns hur jag hörde hennes snabba andetag bakom mig. Kanske var det hennes sista, tänkte jag.
   Slutligen kom vi ner till entren och jag minns att jag hoppade ner för de sista stegen. Bakom mig kunde jag höra en duns som tydde på att hon hade gjort det samma. Jag kastade mig mot ytterdörren med hjärtat i halsgropen och slet upp den. Kall kvällsluft slog emot oss, men det stoppade oss inte. Vi fortsatte att springa. Så snabbt vi kunde flydde vi från byggnaden och jag minns hur jag såg klockan räkna ner från en sekund kvar till noll.
   "Ner!" skrek jag för full hals och kastade mig ner på den hårda asfalten. Bakom oss exploderade byggnaden i ett moln av eld och byggdelar. Med händerna över huvudet höll jag andan och väntade på att bli träffad av en planka flygandes från himlen. Ett ringande dånade i mina öron efter den höga smällen när försiktigt kikade jag fram under armen. Bredvid mig låg Michels lillasyster med en hårknut som inte alls var lika perfekt längre. Scenen bakom henne kommer jag aldrig att glömma. Eldslågor dansade i natten och det enda som fanns kvar av byggnaden var ett stort brinnande moln av damm. På långt håll kunde jag höra sirenerna tjuta medan jag försiktigt reste mig upp och beskådade kaoset som Revolten hade orsakat.