Världen under ytan

Del 29 - Blinkande ljus

Jag lämnar Förenta, Revolten och en del av mig själv bakom mig.

⚚
Anthony Cowen

Våra väskor är packade. Cassandras kläder har torkat och vi står nu redo för ankomsten till Swendway. Vi går ut ur städskrubben och stänger dörren för sista gången. Filten och kudden ligger kvar i hörnet som ett bevis på att vi har varit där.
   Dörren går igen med ett klick och vi börjar gå mot däcket. Alla är ute i korridoren och är påväg mot olika utgångar. Sovande småbarn bärs på och de barn som orkar hålla sig vakna går sömnigt med en nalle i famnen. Vi går tillsammans mot utgången och jag lägger märke till att Cassandra inte behöver mig för att hitta vägen ut. Jag går några steg bakom henne för att se om hon väljer rätt väg i korsningarna. Mycket riktigt så kommer vi fram till dörren som leder ut till däcket. Jag kan inte låta bli att vara lite stolt över henne. Något har hon tydligen snappat upp.
   Jag öppnar dörren och håller upp den åt Cassandra. Hon ger mig ett mjukt leende som tack och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Denna dagen har gjort det svårt för mig att inte le. Jag har tillåtit mig själv att njuta av hennes sällskap, samtidigt som jag sa till mig själv att detta var sista gången.
   Vi kommer ut på däck. En svag vind fångar upp hennes bruna hår. Himlen är svart och lyses upp av stjärnor. Det enda som hörs är det brusande ljudet från vågorna.
   Vi går fram till räcket och blickar ut. Framför oss sträcker Norden ut sig. Små ljus hälsar oss välkomna och värnar om en framtid. Månen lyser ner på oss och är lampan i natten. Jag kikar ner på Cassandra som storögt tittar på Swendway. Ljusen från staden speglas i hennes mörka ögon. Jag känner hur den sista delen av min självbehärskning för idag smälter undan. Utan ett ord drar jag in henne i min famn och drar in hennes doft. Detta är sista gången, säger jag till mig själv. Hon stelnar till, men slappnar snabbt av och ger ifrån sig ett mjukt kuttrande. Jag står bara där och njuter av ögonblicket med den blinkande staden framför oss och de tindrande stjärnorna ovanför. När vi kommer i hamn så är det inte bara vi som lämnar båten. Jag måste även lämna kvar en del av mig själv.
   Med ett sista djupt andetag som fylls av Cassandras ljuvliga doft släpper jag sakta taget om henne. Hela min kropp skriker åt mig att hålla kvar henne, hårt. Jag vänder blicken mot hamnen som nu närmat sig istället för att möta hennes gröna ögon. Ljusen går i gula nyanser och inga neonljus skymtas så långt ögat kan nå. Inga ljud från röster som är uppe sent. Är detta ett parallellt universum?
   Färjan åker fram till kajen som tar emot båten. Män, kvinnor och androider i gula västar lotsar kaptenen. Båten slår ljudlöst mot bryggan och motorerna stängs av. Trots allt jag har tränats inför och upplevt känner jag hur hjärtat slår lite extra hårt i bröstet. Vi är här.
   Kaptenen ropar ut att vi är framme och får stiga av. Jag ska precis börja gå mot dörren som leder till trapporna när jag känner Cassandras fingrar mot min hand. Dörren vi för en dag sedan kastade upp för att hinna gömma oss.
   Jag stelnar till och känner hur hjärtat skenar i bröstet. Cassandras mjuka fingrar nuddar än en gång min hand. Jag fortsätter att gå mot dörren. Jag måste lämna kvar dethär på båten. Det funkar inte längre. Utan att ta Cassandras hand öppnar jag dörren och går igenom. Cassandra kommer efter, men jag bryr mig inte om att titta efter henne. Jag klarar inte av att se smärtan i de där ögonen.
Med snabba steg går jag ner för den smala trappan. Paniken trycker på insidan av mig. Jag öppnar dörren som leder ut och går i land utan att vänta på Cassandra. Det måste stanna på båten.
Jag börjar gå från kajen och nickar lätt åt en av arbetarna i väst. Bakom mig hör jag Cassandras steg trots att jag försöker att inte lägga märke till dem. Hon kommer upp bredvid mig och jag svär tyst för mig själv. Jag försöker distrahera mig med att lägga märke till omgivningen runt om oss. Vi har kommit till ett litet torg som kantas av mindre affärer. Gatlyktor lyser upp vägen för oss, men det är inte sådana gatlyktor som kantar gatorna i Dallas. Marken vi går på består av kullersten och butikerna är inte stora med överlägsen skyltfönster. Det är som om båten vi åkt på har tagit oss tillbaka i tiden.
En fontän porlar tyst i natten och en katt jamar någonstans. Affärerna är nedsläckta, men vi går ändå inte i mörker. Det är som om staden ger ifrån sig ett eget ljus.
Doften av nybakat hänger i luften. Vi går tysta fram genom den lilla staden och det enda som hörs är våra steg mot kullerstenen. Timmen är sen och vi behöver hitta någonstans att sova. Pengarna vi har behöver vi spara på nu när vi har nått vårt mål. Vi är här nu. I Swendway. Det är här vi ska vara för att undkomma Revolten och Förenta. Jag kan redan säga att Förenta har vi kommit undan. Vi har kommit till raka motsatsen.
Något djupt inom mig säger att detta är platsen jag har letat efter i hela mitt liv. Det är här jag ska vara. Sanningen i orden får mitt gamla jag att vilja rycka undan. Den enda frågan som återstår är varför inte Revolten har kunnat nästla sig in här, tänker jag misstänksamt.
Vi går under tystnad tills jag ser att Cassandra knappt kan hålla uppe sina ögonlock. Jag vill lägga så stort avstånd mellan oss och hamnen som möjligt. När jag stannar upp och faktiskt känner efter så kommer stelheten i axlarna. Det kanske är dags att sova ändå.
   Det slutar med att vi tar varsin bänk som står i närheten av varandra. Cassandra somnar på studs efter all anspänning. Att kunna somna så snabbt borde vara en omöjlighet.
   Jag tittar på henne där hon ligger och sover på en bänk några meter ifrån mig. Hennes lilla näsa är röd och munnen öppen. Nu måste jag bara hitta ett ställe där vi kan stationera oss och se till att lära henne allt jag kan. Vad som händer sedan återstår att se.