Världen under ytan

Del 26 - Förbjudet område

Hon behöver kunna klara sig själv. Med själv menas ensam, utan mig. Det spelar ingen roll om jag vill det eller inte. Jag kommer inte alltid att finnas där för henne.

⚚
Anthony Cowen

Jag vaknar upp självmant och antar att det är tidig morgon. Jag sover aldrig länge. Städskrubben är mörk och det enda ljus som kommer in är det som sipprar in under dörren. Cassandra ligger på sidan med ryggen vänd mot mig. Hennes kropp är liten och vek, men jag har fått känna på styrkan som brinner där under. Igårkväll var jag hård mot henne, men jag var det av en anledning. Cassandra Grace Fox är förbjudet område. För att uppnå den potential som hon måste så kan inte jag finnas där i bilden. Även fast att jag mer än gärna vill det, men nu är inte stunden för att vara självisk.
   Jag tittar på strukturerna i hennes rygg och smeker de med blicken. Det jag igår sa till henne var sanningen, bara inte hela. Jag vill aldrig lämna hennes sida, men om det behövs så kommer jag. Hon har en stor tyngd att axla och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa henne på vägen, men i slutändan så är det bara hon som kan bära upp den. Hon står inför många prövningar och än kanske hon bara är en liten flicka, men hon är tvungen till att bli en stark kvinna. Tidigare än vad andra behöver bli.
   Jag viker undan filten och reser mig upp. Cassandra andas med djupa och jämna andetag. Sent ikväll kommer vi att vara framme i Norden och därför behöver vi förbereda oss så mycket som möjligt idag.
Cassandras skor ligger slängda i ett hörn medan jag sov med mina på. En skerhetåtergärd. Ett lås håller inte inkräktare ute.
   Jag drar handen genom mitt mörka hår. Igår kväll visade jag henne alla svaga punkter människokroppen har, samt hur hon skulle komma loss när jag höll fast henne. De första tjugo gångerna rörde hon sig inte en tum ur mitt grepp, men med tiden blev hon allt friare. Det har alltid handlat om att överlista sin motståndare. Hur stor eller liten den än är. Varje gång hon misslyckades träffade jag en av alla de där svaga punkterna. Dels för att visa hur svaga de verkligen var och för att poängtera min poäng. Överlevnad har ingen heder. Det handlar bara om just det, att överleva.
   Cassandra ger ifrån sig ett stön och vänder sig om på rygg. Med springor till ögon tittar hon på mig. Jag känner genast hur hjärtat kramar till i bröstet.
   "Vad är klockan?" frågar hon sömnigt. Flätan hon somnat med har lossnat under natten och nu står håret åt alla håll. Jag vill stryka över det där håret med händerna men än en gång måste jag påminna mig själv. Hon är förbjudet område. Iallafall för ett tag framöver.
   "Spelar ingen roll. Du ska träna i vilket fall", svarar jag och sätter på mig masken av orubblig kyla. Masken som min pappa alltid hade på sig alla gånger han skällt på mig för att mina slag inte var tillräckligt väl inriktade. Varje gång jag föll ihop för att jag var för trött. Varje gång jag låtit någon komma igenom mitt försvar. Jag börjar förstå honom mer nu tror jag. Han gjorde det bara för att skydda mig. För att förbereda mig inför världen.
   "Snälla säg att du skojar med mig?"
   "Vill du det här eller inte?" frågar jag istället för att svara på hennes fråga. Det är tyst några sekunder innan hon muttrar något till svar. Med en irriterad gest kastar hon undan filten och försöker resa sig upp. Hon ger ifrån sig ett smärtsamt stön och kommer slutligen upp på fötter.
   "Ta på dig skorna så börjar vi." Jag står alldeles stilla när hon tittar undrandes på mig som för att se om jag menar allvar. Till svar ser jag orubbligt på henne. Jag viker inte av en tum med blicken. Hon sätter sig på den ensamma stolen i rummet och börjar snöra på sig skorna.
   "Kan vi inte ens äta frukost först?" frågar hon klagande. Jag lägger armarna i kors och ser missnöjt ner på henne.
   "Förlåt för att jag frågade", säger hon och håller avfärdande upp händerna i luften.
   Jag går långsamt till lampknappen och trycker på den. Lampan hinner knappt tändas innan jag tagit Cassandra i ett fast grepp. Hon stannar inte länge i min famn innan hon vrider bak min arm och krånglar sig ur mitt grepp. Precis som jag har lärt henne.
   "Bra", säger jag dovt och tittar ner på henne där hon står och ser stolt ut. "Men inte tillräckligt bra."
   Glädjen försvinner ur hennes ögon och hon ser på mig genom springor till ögon. Hon verkar iallafall vara vaken nu.
   Jag stegar snabbt åt vänster innan jag slår till henne i sin högra sida som är en av alla de ställen hon blottar alldeles för mycket. Hon ger ifrån sig ett kvidande läte, men hinner inte göra mer innan jag håller henne i ett fast grepp, igen. Än en gång vrider hon bak min arm, men denna gången kämpar jag emot. Jag håller kvar henne framför mig medan hon försöker med alla sina krafter att bända bak min arm. Efter en minuts försökande släpper jag henne uppgivet.
   "Inte bra nog på långa vägar", säger jag bittert. Hon står framför mig och ser butter ut.
   "Cassandra", säger jag och tar ett steg mot henne. "Innan vi fortsätter så måste du fått höra en sak. Vi alla har varit nybörjare. Jag föddes inte såhär om det är det du trodde. Det ligger hundratals timmar av hårt arbete bakom det jag kan idag och trots det är jag inte fullärd än. Jag vet att du vill lära dig. Det har du visat, men för att lära dig så måste du gå med på de saker jag ber dig göra. Okej?" Jag tittar på Cassandra som står med armarna i kors framför mig.
   "Tack för peptalket, men det behövdes inte. Jag vet redan vad som behövs", säger hon tröttsamt och glor på mig. Uppenbarligen så vet hon verkligen inte vad som behövs. Den där attityden behöver hon lära sig att hålla i styr.
   "Armhävningar", säger jag och tittar stint på henne. När hon nonchalant tittar på mig med armarna i kors tänds ilskan inom mig. "Nu!" ryter jag.
   Hon hoppar till och tittar förvånat på mig. Hon behöver vara disciplinerad om hon ska kunna klara sig på egen hand. Inga fler sovmorgnar på ett bra tag.
   Cassandra lägger sig ner på marken och gör sig i ordning för att göra sina armhävningar. Denna gången kommer vi inte att stanna på tio.
    Armarna skakar redan efter tre. Jag står med armarna i kors utan att säga något. När hon har gjort tio så stannar hon och släpper ett ut ett djupt andetag. Kinderna är röda av andsträning.
   "Varför stannar du?" frågar jag och ser på henne med en kritisk blick.
   "Jag har gjort tio", svarar hon oförstående. Jag skakar missnöjt på huvudet innan jag lugnt går fram till henne där hon sitter på golvet. Utan minsta ostadighet sätter jag mig på huk framför henne och ser in i hennes djungelfärgade ögon. Vi är så nära varandra att jag kan känna hennes doft. Förbjudet område, påminner jag mig själv.
   "Jag vet mycket väl att du har gjort tio, men sa jag att du skulle stanna på tio?"
   "Nej, det sa du aldrig."
   Jag backar undan och tittar på henne när hon än en gång ställer sig i plankposition. Hennes smala armar skakar när hon böjer på dem för att komma ner mot golvet. Jag vet mycket väl hur det känns.
   "Längre ner", säger jag manande och tvingar ner henne med blicken. Hennes kropp skakar så häftigt att det helt ärligt är ett under att hon orkar hålla sig uppe. Med en kraftansträngning trycker hon sig upp till plankposition igen.
   "En gång till." Än en gång gör hon en skakande armhävning
   "En gång till", säger jag upprepande. Hon böjer på armarna tills hon är så nära marken som jag har sagt att hon ska vara. Skakandes hänger hon kvar där några centimeter över det gungande golvet. Jag väntar med andan i halsen på att hon ska trycka ifrån. Nu är det inte bara armarna som skakar utan hela kroppen. Jag kan se svetten som bildats i pannan och frustrationen som tydligt kan ses i hennes ansikte. Håret hänger ner i ansiktet på henne och hon biter hårt i sin läpp. Hennes rygg börjar svanka och jag ser redan nu att hon inte kommer att klara det. Med ett stön sjunker hon ihop på marken. Jag går fram till henne och tittar ner på hennes späda gestalt.
"Det räcker för nu", säger jag dovt och får syn på lättnaden hos henne. Kanske är just denna övningen klar, men dagens träning är långt ifrån över.