Världen under ytan

Del 13 - Ett eget liv

Låt de inte vinna över dig. Låt inte lögnarna, säger jag för mig själv och tänker på Liz, på pappa, komma åt dig.

❈
Cassandra Fox

Jag stannar vid en bänk och slår mig ner. Jag har gått i över en timme med min svarta sportbag över axeln. Tankarna virvlar runt i huvudet och förvirringen är total. Var ska jag sova i natt? Hur ska jag gå tillväga? Var är jag påväg?
   Trots alla frågar jag har döljer det sig en brinnande beslutsamhet inom mig. Mitt liv är mitt och ingen annans. Jag tänker inte låta andra styra det i en riktning eller styra det bort från något. Jag knyter nävarna hårdare.
   Magen kurrar redan, men såklart har jag inte med mig någon mat. Det får bli första prio imorgon.
   Trots att det fattas så mycket i min flyktväska väger den ändå tungt. Försiktigt masserar jag min ömma axel och tittar ut över vattnet framför mig. Solen reflekteras i ytan och kastar ett glittrande sken. Jag får helt enkelt se hela situationen från den positiva sidan. Nu får jag iallafall en äkta stjärnhimlen ovanför mig på nätterna istället för min påklistrade i taket där hemma. Hemma. Jag har inget hem längre än
   Jag öppnar min väska och rotar runt för att leta fram vattenflaskan. Trots att jag sa till mig själv att jag skulle snåla med vattnet är tungan torr och kräver mer. Jag tar en klunk kallt vatten och njuter av känslan när den svala vätskan glider ner i strupen. En ljummen bris fläktar och en fågel flyger förbi. Jag får helt enkelt lära mig att njuta av stunden och ta en dag i taget. För just nu klarar jag inte av att tänka mer en några dagar framåt. Framtiden är alldeles för oviss, för skräckinjagande. Det enda jag vet säkert är att jag ska hålla mig borta från de människor som vill styra mitt liv.
    Tankarna går än en gång till min svekfulla familj. Min mamma som alltid har hatat mig. Lizzys och min relation som bara var ytterligare en teater, och pappa som på något sätt hade varit med i denna bisarra organisation som har fått för sig att de vill ha mig som ledare. Hela tanken är fullkomligt orealistisk. Jag visste inte att Revolten existerade fram till idag. Tanken på Revolten och min familj får mig att tänka på ytterligare en familjemedlem. Lukas. Han är i samma sits som jag. Även fast han är extremt irriterande har även han levt i en lögn. Vi kanske aldrig har varit de perfekta syskonparet, men jag känner ändå en plikt att ta hand om min lillebror. Jag tänker inte låta mamma och pappa fortsätta att ljuga för min honom. Jag kanske inte kan rätta till mitt eget liv, men jag ska se till att min bror slipper att leva i en värld full av lögner. Den brinnande beslutsamheten inom mig fyr på av tanken.
   "Alexa", säger jag och ser ner på min handdator med mörk blick. Direkt tänds hennes skärm.
   "Cassandra..." Den sneda blick hon ger mig är olycksbådande.
   "Ja, jag vet. Jag ska berätta allt, snart. Jag har bara en sak jag verkligen måste göra först.
   "Okej..." säger hon långsamt. "Vad ska jag göra?"
   Tacksamt slappnar jag av. "Jag ska skicka ett meddelande till Lukas."
   Med en sur blick på mig försvinner hon från skärmen och upp kommer min och Lukas konversationer. Jag börjar knappa in ett meddelande.

Meddelande skickat 16:14 till Lukas

Låt de inte ljuga för dig. Ge inte upp förrän de har berättat allt om Revolten. Bry dig inte om mig. Jag kommer att klara mig, men jag är klar med att leva i lögner. Se till att du får veta sanningen och slipper att leva i en teater.
/Cassandra

Jag skickar iväg meddelandet med en suck. Lukas förtjänar även han att få veta sanningen. Ingen är värd att behöva leva ett liv utan att veta vad som är sant och vad som är falskt. Utan att veta vilka som är ens vänner och vilka som är ens fiender.
   Jag blundar och känner tyngden av allt som har hänt den senaste tiden. Var gick det snett?
Sakta öppnar jag ögonen och möts av solens mjuka strålar. Kvällen är perfekt, som om världen är helt omedveten om att mitt liv just har vänds upp och ner. Jag blickar ner mot Alexa som fortfarande har skärmen tänd och ser på mig med sammandragna rosa ögonbryn.
"Okej... Jag ska berätta allt nu", säger jag långsamt. Om jag förklarar vad som hänt för någon annan kanske det blir enklare att förstå själv.
"Du har ju själv varit med. Liz och jag träffades en dag då hon var väldigt fundersam och det hela slutade med att jag drogs in ett ett slagsmål. Anthony, killen som jag följde efter tog hand om mig och det visade sig att de kände varandra. Jag skadades i slagsmålet och var tvungen att göra mig av med ett blodiga bandaget. Annars hade det ställts allt för många frågor om någon hittade ett bloddränkt bandage i mitt rum", muttrar jag.
"Så jag gick till de ödsliga kvarteren för att göra mig av med bandaget, som för övrigt inte är så ödsliga." Jag ser menande på henne. "Precis när jag ska gömma det dyker Liz upp. Jag menar, ingen vistas i de kvarteren. Så vad gjorde hon där? I vilket fall så berättade hon att hon har haft i uppdrag att hålla koll på mig, som en stalker. Ta reda på allt om mig." Vreden växer vid minnet av hennes bekännelse. Mina käkar är så hårt sammanbitna att det gör det svårt att prata.
"Hon hade blivit utskickad av en organisation som kallas Revolten. En rörelse som är emot dagens samhälle. Inte bara att vår vänskap var ytterligare en teater, utan det visade sig att även Anthony är medlem. Du minns väl säkert att du varnade mig för det." Snabbt tittar jag ner på henne med bestämd blick. "Våga inte säga vad var det jag sa."
Hon ser på mig i tystnad och väntar uppenbarligen på att jag ska fortsätta. Jag tar ett djupt andetag och känner hur sveken svider på insidan av mig. Som ett växande klot, doppat i frätande syra.
"Inte nog med att min nyfunna vän och Anthony var medlemmar. Helt plötsligt slänger hon ur sig att det vill ha mig som ledare för deras dumma gäng! Är de seriösa? Det var det dummaste förslaget jag har hört i hela mitt liv. Dessutom försökte Liz få det att verka som om det var något prestigefyllt. Som om hon inte alls brydde sig längre om vad jag ville." Jag är tvungen att ta en paus för att andas in några häftiga andetag. Lögn har lagts på lögn och svek har lagts på svek. Ilsket knyter jag mina nävar. Jag knyter de så hårt att jag kan känna naglarna skära in i huden.
"Dessutom..." väser jag fram, "så har min pappa varit medlem i Revolten. Min egna pappa. Har han berättat något för mig? Nej!", nästan skriker jag av frustration och låter naglarna sjunka in ytterligare en bit in i köttet.
"Jag har fått nog av lögner och svek. Därför har jag stuckit. Jag har lämnat mitt gamla liv bakom mig." Jag stirrar på den nedåtgående solen och känner hur mjuka vindar försöker lugna ner mig utan att lyckas.
"Jag står helt på din sida, Cassandra", säger Alexa mjukt. "Men du förstår väl att detta inte kommer att bli lätt. Vart ska du sova? Vad ska du äta?" frågar hon. Irriterat ser jag ner på henne.
"Alexa. Du ska vara väldigt nöjd över att du har fått stanna kvar. Vem vet? Du kanske är den nästa jag lämnar bakom mig. Så sluta att klaga och låt mig sköta det här. Det är mitt liv och mina beslut!" gormar jag åt henne. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är snabb. Jag hatar mig själv för tårarna som är hotande nära. Inte gråta nu, Cassandra. Låt de inte vinna över dig. Låt inte lögnarna, säger jag för mig själv och tänker på Liz, på pappa, komma åt dig.
"Förlåt", viskar hon ynkligt. Med en sista blick på henne reser jag mig upp och drar bagen över axeln. Även jag inser att det börjar bli dags att hitta ett ställe att övernatta på.

➹

Solen sjunker allt lägre och lägre för varje sekund som går. Jag känner hur jag blir allt mer stressad över varje millimeter som den kommer närmare horisonten. Ett ställe att tillbringa natten på. Det finns inte direkt sängar utplacerade i staden.
Klockan tickar och jag irrar runt i Dallas alla vrår i sökande efter ett ställe att övernatta på. När solen väl når horisonten har jag fortfarande inte hittat en komfortabelt plats. Det slutar med att jag går fram till en bänk och slår mig ner. Temperaturen har sjunkit i takt med solens sista strålar. Även fast att jag har pengar har jag inte råd att övernatta på hotell. Jag får iallafall en äkta stjärnhimmel över mig i natt, tänker jag slött och rotar i väskan efter en hoddie.
Med hoddien på och min väska tätt tryckt intill bröstet lägger jag mig ner på den hårda bänken och iakttar solen som sakta försvinner ner bakom horisonten. Fåglarna ger ifrån sig några sista kvälls melodier innan även de tystnar. Månen tar över solens plats och stjärnorna poppar upp en efter en. Bänken är hård under mig och hur jag än vrider på mig hittar jag ingen skön ställning. Utmattat lägger jag mig på sidan med ansiktet tryckt mot bänkens ryggstöd och min sportbag pressad mot bröstet. Just nu är denna svarta väskan min enda livlina. Vad jag ska göra imorgon har jag ingen aning om.
Jag känner hur stressen kryper fram igen och jag måste påminna mig själv än en gång. En dag i taget, Cassandra. Slutligen somnar jag där på en av Dallas alla bänkar och lovar mig själv att från och med nu, ska jag skapa mig ett eget liv.