Världen under ytan

Del 53 - Elden

Klart jag kan behärska mig. Jag är inget barn. Jag är starkare än så.

Nästa morgon vaknar jag upp med huvudet klarare än någonsin. Det känns som om en stor tyngd har lättat från mina axlar. En konstig känsla pirrar i magen när jag tänker på ordet. Ledare.
Med starka ben reser jag mig upp ur sängen. Jag känner mig knappt trött. Snarare mer utvilad än någonsin. Anthony däremot ser helt slut ut där han sover som en stock med öppen mun på kudden. Jag smeker mjukt hans stubbiga kind och förväntar mig nästan att han ska vakna när jag smyger ner för trappan. Istället hör jag en svag snarkning från loftet och ler tyst för mig själv. Jag har aldrig sett honom så utslagen.
Jag går in i den lilla toaletten vid trappan och tänder ljuset. Här är det ingen lampa som automatiskt tänds när man stiger in. Jag fäller upp toalettlocket och sätter mig ner med en duns. I trosan ligger rött blod, men min mage är nästan som i vanliga fall. Det måste ha varit någon sammanslagen effekt av tankarna på min familj och min månatliga blödning som gjort magkramperna så fruktansvärda. Jag ruskar på huvudet och försöker glömma den förblindande smärtan.
Med ett tryck spolar jag i toan och tvättar snabbt av händerna. Jag går upp till loftet igen där snarkningarna blir allt högre. Anthony sover med munnen på vid gavel och breder ut sig över sängen. Nu när jag ser honom med armar och ben åt alla håll och kanter förstår jag inte hur vi tidigare lyckats dela säng.
Jag går till den lilla byrån och drar ut min låda. Allt ligger slarvigt ihop vikt i högar. Jag tar fram ett par av Avas jeans som hon så snällt låtit mig låna, samt en av hennes tröjor. Jeansen är ljusblå med fransiga kanter. Urläckra om du frågar mig, men sjaskiga om du hade frågat min mamma. Tröjan är mjuk när jag drar på mig den. För några sekunder omfamnar jag mig själv och njuter av känslan av tyget mot min hud. Jag tar upp min borste och drar den igenom mitt hår några gånger. Anthony ligger fortfarande och sover djupt i sängen. Han som i vanliga fall brukar vakna till vid minsta lilla ljud. Jag stänger byrålådan och tassar ner för trappan igen. Några äpplen ligger på köksbordet med en lapp bredvid.

Ifall ni skulle bli hungriga.
Har även ställt in en paj i kylen.
Kram Ava ♡

Jag ler åt till lilla hjärtat som hon har ritat bredvid sitt namn. Med mig tar jag ett äpple, men lämnar pajen i kylen tills senare. Jag tar på mig mina slitna sneakers vars sulor nästan har slipats bort. I hallen hänger en kofta av ull som jag inte har sett tidigare, men som jag drar på mig när jag går ut.
Det märks att hösten snart är här när den allt kyligare luften letar sig igenom tyget på min grå tröja. Gulnande löv har lagt sig på grusplanen och fukten hänger i luften. Jag drar koftan tätare runt om mig och börjar traska iväg mot kullen. Äpplet smakar ljuvligt och jag kan inte ens jämföra smaken av äpplena som jag fick i mina matlådor där hemma med dessa färska äpplen som Ava plockar från sina träd.
Kullen sträcker sig upp mot himlen och träden ser allt naknare ut som täcker den. Jag kan till och med skymta min utkiksplats härifrån. En svart fågel flyger förbi innan den kraxandes glider iväg med vinden under sina vingar. Jag går in i den snåriga skogen och ser upp med vart jag sätter fötterna. Rötterna och stenarna är hala så här års. Ett djur springer in i skogen när den hör mig komma gåendes. Om Anthony hade gått här så hade skogens djur inte ens hört honom förrän han var precis framför nosen på dem, men trots det så tycker jag att jag har lärt mig att gå tystare. Jag dundrar inte längre fram som jag gjorde tidigare.
Med lätta steg går jag upp för kullen men snart börjar vaderna bränna. Vinden är stark i dag och får träden att röra på sig. Det ser nästan ut som de dansar. Alla i takt.
Min andning är tung när jag tillslut kommer ut ur skogen och upp på kullen. Mitt hår hålls undan från mitt ansikte och den starka vinden får mina ögon att tåras. Koftan som jag har tagit på mig rör sig som en fladdrande mantel bakom mig. Med motvind går jag fram till min älskade utkiksplats. Den som får magen att kittla när man hänger ut med benen ovanför trädtopparna.
Jag vet att gruset är lurigt nära kanten. Ett felsteg och man faller mot en säker död. Ett steg till, sedan ett till. Gruset knastrar under mina skor och vinden försöker hålla mig ifrån kanten. Försiktigt sätter jag mig ner. Först en meter ifrån kanten, sedan hasar jag mig allt närmare. Stenar skär in i min bak, men adrenalinet som börjar flöda i mina ådror suddar ut smärtan.
Tillslut sitter jag där med fötterna över kanten och huvudet bland molnen. Nedanför sträcker sig trädtopparna mot himlen, men de når aldrig min höjd. Molnen rör sig i olika formationer och då och då skymtas en bit av den blå himlen där under. Trots att molnen är mörka är de inte alls lika skräckinjagande som de var den dagen då vi skulle bege oss ner till byn för att vara med på mötet mellan Revolten och Swendway.
Sakta börjar jag gunga med benen. Detta är definitionen av skräckblandad förtjusning. Man vet att döden väntar på en där nere, men ändå får adrenalinet än att sitta kvar och utmana ödet.
Jag ser på Avas lilla gård. På de små husen som bildar ett komplex. Jag kommer aldrig någonsin att glömma min tid här. Vare sig jag blir Ledare och åker tillbaka till Dallas eller inte. Swendway, Ava och Rufus kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta. Den här platsen är en stor anledning till att jag överhuvudtaget började fundera på att bli Ledare. Innan visste jag inte vad jag gick miste om, men den här platsen har förändrat min syn på det hela. Den här platsen har fått mig att inse att det kan vara så mycket bättre.
Att jag har fått uppleva det är ren tur. Tänk om jag inte hade åkt hit. Tänk om inte alla händelserna och små beslut lett mig hit. Vem hade jag varit då? Jag vågar mig inte ens tänka mig det. Jag gillar den jag har blivit. Jag gillar de människor jag har träffat på vägen. Jag gillar att jag har en ryggsäck med fler erfarenheter i. Men tänk om jag fortfarande hade varit kvar i Dallas där hemma, då hade jag aldrig kommit hit som jag är idag. Då hade jag aldrig fått uppleva den sanna glädje som jag har känt här. Det hade kunnat vara någon annan än jag om det inte hade varit för alla små sammanträffande. Om jag inte hade varit här hade kanske någon annan varit det. Om någon annan hade varit här hade inte jag då velat att den personen såg till att jag också fick uppleva något sådant här? Ett samhälle utan förtryck? Ett samhälle där man kan vara den man vill vara och leva säkert med sanningen som sin bästa vän. Svaret är självklart ja. Såklart jag vill det. De andra där hemma i Dallas lever i en oviss värld. Få av alla de har fått se vad som döljer sig under ytan och de som sett den makabra sanningen har Förenta snabbt tagit hand om.
De är som jag var innan. De vet inte att det finns något bättre än Förenta, men jag ska visa de att det finns något mycket bättre. Inom mig hör jag orden. Jag har alltid undrat vart jag ska, vad jag ska göra, men nu förstår jag. Det är detta jag ska göra. Jag ska bli en Ledare. Jag ska se till att de andra får se sanningen och får något bättre än förtrycket i Förenta. Jag har aldrig känt mig hemma, men det är för att jag inte fått chansen att skapa mig ett eget hem.
Med stängda ögon ligger jag på marken, fortfarande med fötterna utanför kanten. Jag känner hur kullen tar slut vid mina vader. Varje gång jag hör hur en sten trillar ner kittlar det till i magen. Vinden smeker min hud och den varma ullkoftan håller mig varm. Jag ligger som en liten kokong på marken. Lättnad, glädje, ro och framtidstro fyller min kropp. Ledare, viskas om och om igen i mitt huvud. Alla steg som har lett hit sjungs av vinden.