Världen under ytan

Del 11 - Avslöjandet

Bomber. Bombade byggnader och bomber droppade i form av sanningar och avslöjanden. Vilken är värst eller är de båda lika illa, lika bra? De båda alternativen är ju trots allt bomber.

❈
Cassandra Fox

Jag vaknar upp av en försiktig knackning. Yrvaket gnuggar jag sömnen ur ögonen. Armen bultar lätt, men är inget akut. Med en stor gäsp sätter jag mig sakta upp. Ytterligare en knackning hörs och jag vänder min trötta blick mot dörren.
   "Kom in", mumlar jag sömnigt. Dörren glider sakta upp utan ett ljud medan jag sträcker på armarna för att skaka av mig sömnen. Pappas gestalt skymtas i dörröppningen innan han stiger in i rummet.
   "Godmorgon", säger han med ett försiktigt leende.
   "Vad är klockan?" frågar jag trött. Jag rättar till mina kläder som har skrynklat till sig under min spontana tupplur.
   "Halv ett. Matleveransen kom precis. Vill du komma ner och äta med oss andra?"
   Tanken på att träffa min mamma får mig att vilja dra täcket över huvudet och aldrig vakna till liv igen, men min hunger gör sig påmind och dessutom behöver jag få i mig riktigt mat.
   "Visst", svarar jag bittert som om en citronskiva var i min min och reser mig upp.
   "Vi väntar där nere."
   Pappa slinker ljudlöst ut genom dörren och lämnar mig kvar i mitt rum. Med springor till ögon vänder jag mig om och tittar på min säng. Täcket ligger i en hög vid fotändan och kuddarna ligger huller om buller. Slarvigt lägger jag dem till rätta.
  Svävaren väntar redan på mig utanför. Jag stiger på och gör ett fåfängt försök till att rätta till mitt hår, men som vanligt misslyckas jag med mina ansträngningar. Slutligen stannar den vid köket och jag kliver av. Raskt skakar jag på kroppen för att vakna till liv. Ögonlocken känns fortfarande tunga och min kropp och sinne vill bara gå tillbaks till den varma och trygga sömnen. Skrammel och min mammas söta stämma hörs från köket. Ljudet av hennes röst får mig att vilja vända om och gå tillbaka, men jag fortsätter sakta framåt. Jag kan inte låt henne påverka min tillvaro.
   Med en sista blick på min arm för att se till så att inget misstänkt syns går jag in i köket och möts av ett bländande leende från min mor.
   "Hej darling", spinner hon med len röst."Fått din skönhetssömn?" Jag ger henne en irriterad blick och sätter mig på min plats bredvid pappa utan ett ord.
   "Uppenbarligen inte" muttrar hon tillräckligt högt för att jag ska höra det. Ilskan flammar än en gång upp inom mig. Förvånat känner jag en sval hand på min arm.
   "Låt henne vara, Vanessa", säger pappa och ser på sin fru med orubblig blick. Jag ser mellan mamma och pappa som mäter varandra med blicken. Under hela min barndom har jag i princip aldrig sett eller hört min pappa stå upp mot mamma. Till och med Lukas sitter tyst och tittar på våra föräldrar. Atmosfären går nästan att ta på. Jag håller andan och väntar. Vad är det som händer?
   Mamma verkar uppenbarligen också förvånad över pappas försvar gentemot mig. Med en mordisk blick på sin dotter släpper hon ut en frustrerad suck och vänder sig om. Det är som om hela rummet andas ut. Jag drar in ett djupt andetag och kikar förvånat på min pappa. Han möter min blick och ger mig en lätt nick innan han släpper mig med blicken.
   Under tystnad äter vi vår lunch. Det enda som hörs är besticken som skramlar. Alla verkar en aningen chockade. Ingen säger ett knyst. Inte ens Lukas som konfunderat äter sin mat.
   När min matlåda framför mig slutligen står tom reser jag mig upp och tackar tyst för maten. Svävaren tar mig upp till mitt rum utan ett ljud. Som i trans går jag in i mitt sovrum och sätter mig på sängen. Vad som just hände hör inte till vanligheterna konstaterar jag enkelt. Det är som hela min kropp är i någon sorts stum chock trots att det inte borde vara en stor grej att en pappa försvarar sin dotter. Trots det sitter jag alldeles stilla på min säng och funderar på vad som försiggår nere i köket just i denna sekund.
   Plötsligt når mig en söt metallisk doft. Mina näsvingar fladdrar när jag vädrar i luften och känner den metalliska lukten tydligare. Jag reser mig upp och ser mig om i rummet. Lukten får mig instinktivt att rygga undan. Inget i rummet ser annorlunda ut, men den sötaktiga lukten hänger tung i luften. Allt ser fullkomligt normalt ut. Kanske är det bara inbillningar, men blev jag verkligen så chockad av pappas försvar gentemot mig?
   Jag vänder mig mot sängen och går lite närmare. Lukten växer sig allt starkare för varje steg jag tar. Trots att jag vill rygga undan och skapa så stort avstånd mellan mig och sängen som möjligt fortsätter jag framåt. Inget på sängen ser konstigt eller farligt ut. Ändå får lukten mina instinkter att göra motstånd.
   Jag böjer mig ner försiktigt och tittar in under sängen, rädd för att ett stort hårigt monster ska hoppa fram. Längst in i hörnet får jag syn på ett bylte. Det stinker av den söt metalliska doften här.
   Försiktigt sträcker jag ut mig på golvet för att nå ägaren till den obehagliga lukten. Tyget jag får tag i är klibbigt under mina fingrar. En rysning fortplantas från huden som är i kontakt med det illaluktande stycket och vidare ut i min kropp. Långsamt drar jag ut det så att ljuset lyser upp vad som döljer sig i mina händer.
   Jag håller i ett rött och fuktigt tygstycke. Grimaserandes av den starka metalliska odören bestämmer mig för att det bästa alternativet är att hålla andan. Försiktigt öppnar jag byltet. Ytterligare ett rött tygstycke döljer sig där i. Mönstret på det yttre tyget får minnen att kittlas inom mig. Med ens inser jag att det är mitt bandag och tröjan som uppenbarligen är dränkt i blod som jag har i mina händer. Jag insåg tydligen inte hur mycket blod som kommit från mitt sår och sugits upp av bandaget.
   Den metalliska lukten hänger tung i luften och mina händer är alldeles klibbiga av mitt blod. Jag måste göra mig av med detta, tänker jag och försöker lugna mig själv med djupa andetag. Försiktigt lägger jag ner tygstycket och ser mig om i rummet. Jag springer fram till mitt skrivbord och rotar runt bland lådorna tills jag finner en svart kasse som jag kan lägga mitt bandage och tröja i. Noga med att inte lämna några fler blodfläckar efter mig lägger jag i tygstycket i kassen. Med en blöt trasa tvättar jag upp blodet på golvet och sköljer av mina händer. Förtvivlat sprutar jag parfym i rummet för att få bort alla spår efter min skada. En obehaglig blandning mellan den metalliska doften från blod och parfym fyller rummet. Jag rynkar näsan och tar upp kassen. Nu ska jag bara obemärkt komma ut utan att min familj ser mig. Svävaren tar ner mig till nedersta våningen utan ett ljud. Med en blick åt vardera håll springer jag mot dörren och tar tag i en jacka i farten.
"Vart ska du?" hör jag pappa ropa bakom mig. Jag stannar inte upp utan öppnar dörren och fortsätter ut. Precis innan jag slår igen den ropar jag tillbaka.
"Kommer snart!" Med kassen tätt intill kroppen springer jag så snabbt jag kan ifrån mitt hus. Jag vänder mig inte om, rädd för att se min pappas frågande blick bakom mig.
Kassen med mitt blodiga bandage håller jag tätt intill kroppen medan jag springer ut ur mitt bostadsområde Carmeltop Street. Utan att veta vart jag ska kutar jag iväg. Mitt hjärta bultar hårt i bröstet och andhämtningen är snabb. Mina snabba steg smattrar mot den hårda asfalten. I farten drar jag på mig jackan som jag tagit med från huset och fortsätter framåt över Dallas gator.