Världen under ytan

Del 34 - Varför kan inte jag?

Endast genom att ta bort förmågan att kunna forma ord och bokstäver med en penna har de gjort oss sårbara. Utan dem, utan handdatorer skulle vi inte kunna kommunicera.

    ❈
Cassandra Fox

Dagarna går och varje dag har Anthony kommit på en ny plåga. Första dagen får jag hugga ved tills ryggen värker och Ava säger att det är dags för lunch. Andra dagen tvingar han mig att klippa Avas gräsmatta som är flera hundra kvadratmeter stor. Tredje dagen säger han åt mig att springa upp och ner för kullen medan han står och tittar på. Fjärde dagen måste jag mocka komocka hela förmiddagen. Träningen fortsätter i en hel vecka när han ger mig sysslor där han inte behöver vara närvarande eller delta. Om det inte hade varit för att jag var så fruktansvärt trött, så skulle jag nog funderat på om han försöker undvika mig.
   En dag när jag vaknar upp är sängen tom bredvid mig och jag hoppas för en kort stund att jag slipper plågas om så bara för en dag. Jag drar in ett djupt andetag och tittar upp i taket. Ingen konstgjord stjärnhimlen ovanför. Jag känner hur något brister till i bröstet och hur den nu ständiga klumpen börjar växa. På senaste tiden har jag försökt skjuta undan tankarna, men jag vet inte längre om det går. Trots att de svek mig så saknar jag dem. Lukas barnsliga skämt, pappas mjuka ord och till och med min mammas gnällande. Jag saknar Kev som står bakom mig i spegeln och kikar över axeln på mig för att se hur den nya tröjan sitter på.
   Men framför allt saknar jag konstigt nog Liz. Eller Alice som hon nu heter. Vår vänskap kanske var kort och fejk, men jag uppskattade den tiden vi fick. Aldrig tidigare har jag haft en sådan vän. Alla vänskaper är unika, men det vi hade var något speciellt. Eller jag trodde iallafall att det var något speciellt.
   Jag sätter fötterna i golvet och lämnar tankarna kvar i sängen. Med värkande axlar och ben går jag fram till min väska som ligger slängd i hörnet av loftet. Jag drar av mig min tröja och viker ihop den innan jag lägger ner den i väskan. Den unkna doften av mina kläder får mig att rynka på näsan. Det är svårt att hålla det rent när man bor på en bondgård och tvingas att svettas varje tag.
   Såret på min arm har läkt fint. En sårskorpa täcker snittet, men kanterna på skadan ser fina ut. Trots det så vet jag att det kommer att lämna ett ärr efter sig. Ett minne för livet. Början på denna långa resa.
   Ibland är det lätt att glömma att jag faktiskt är i Swendway. Trots att det är så olikt gentemot Dallas, så känns det som hemma här. Det är i ett sådant här land jag vill leva.
   Precis när jag ska dra en av mina andra svettiga t-shirts över huvudet så hör jag försiktiga steg följt av klor mot trägolv. Upp för trappan kommer Ava med Rufus bakom sig. Hennes vita hår är uppsatt som vanligt och hon ger mig ett brett leende när hon får syn på mig.
   "Så passande att du håller på att byta om", säger hon och kommer upp på loftet. Rufus kommer fram till mig och jag klappar honom glatt på huvudet. Ava har berättat för oss att han är en Golden retriver.
   "Jag har med mig kläder till dig." Ava håller upp klädhögen som hon håller i. "Så som ni håller på, så behöver du fler kläder än de du har. Till och med jag kan känna stanken från dem och då är jag ändå van vid doften från koskit", säger Ava och slänger ner klädhögen på den obäddade sängen.
   Jag lyfter diskret på armen och sniffar. Hastigt rycker jag undan och ångrar att jag någonsin luktade. Istället går jag fram till sängen som kläderna ligger utspridda över. Flanellskjortor, jeansshorts, t-shirts och strumpor.
   "Jag tänkte att du kanske inte ville dela underkläder med en gammal tant, så du och Anthony kanske kan bege er till byn och köpa lite grejer?" föreslår hon. Jag nickar instämmande. Jag skulle verkligen behöva lite förnyande.
   Försiktigt tar jag upp en av flanellskjortorna och tittar frågandes på Ava innan jag tar av mig min tröja. Helt ärligt så känner jag mig inte besvärad över att stå i bara behå inför den äldre kvinnan. Hon verkar inte vara av den besvärade typen.
   Jag tar på mig en vit t-shirt för att sedan sätta på mig flanellskjortan som jag lämnar uppknäppt. Skjortan har ljusrosa, ljusblå och vita rutor. Till det tar jag på mig ett par slitna jeans shorts. De är lite stora i midjan, men de sitter iallafall kvar.
   "Det där var mina för några år sedan", säger Ava och tittar gillande på shortsen. "Sedan växte magen och de blev för små. Kul att de kan komma till användning." Ava ser uppskattande på mig med sina ljusa ögon. Rufus kommer fram till mig och nosar fundersamt på mina nya kläder.
   "Tack så jättemycket, Ava." Jag knäpper händerna framför mig och ser på den gamla kvinnan som ler genuint mot mig.
   "Det var så lite så. Nu går vi och letar rätt på Anthony och säger till honom att ni ska till byn."
   Med de orden början hon fösa mig mot trappan. Jag gör som den gamla kvinnan säger och går ner för trappen. Ava öppnar dörren och Rufus springer ut med en svans som viftar så snabbt att den fungerar som en fläkt. Utanför lyser solen så som den har gjort de dagarna vi hittills har tillbringat här. Jag stiger ut på grusplanen och stänger dörren till den lilla stugan bakom mig. Rufus hoppar glatt runt i cirklar runt sin mattes ben. Sida vid sida går jag och Ava mot hennes hus.
   "Jag tror att han är i trädgården", säger hon och fäster blicken på växterna bakom hennes hus. Mycket riktigt så står han där bakom med en spade i handen. Försiktigt gräver han upp ogräs från Avas trädgårdsland, noga med att inte röra de plantor som ska vara där.
   "Anthony!" ropar Ava för att få hans uppmärksamhet. Han vänder upp sin guldiga blick mot den gamla kvinnan och lägger ner spaden bredvid sig. Vi går fram till honom där han sitter på knä framför trädgårdslandet. De enda gångerna jag har sett honom de senaste dagarna är när vi råkat stöta på varandra, ska äta eller när det är dags för att sova.
   Kryddor som jag nu kan namnsätta växer i trädgårdslandet bredvid morötter som är redo för att dras upp ur jorden. Potatisplantor sträcker ut sin blast och solrosor står vända mot solen.
   "Hej", säger han och reser sig smidigt upp. Han bryr sig inte om att borsta av sina byxor.
   "Du och Cassandra ska till byn idag", säger Ava som om hon vore någon sorts förmedlare mellan oss. Anthony vänder sin guldglittrande blick mot mig och jag känner hur hjärtat stannar i bröstet. Han lägger märke till mina nya kläder, men väljer att inte säga något om det. Jag försöker mig på ett osäkert leende, men ångrar mig tvärt. Istället ser jag på honom med ett uttryckslöst ansikte. Han behöver inte veta att mitt hjärta fladdrar i bröstet varje gång han ser på mig.
   "Vad ska vi göra där?" frågar han och vänder sig mot Ava igen. Ava lägger omsorgsfullt sin arm över mina axlar och drar mig intill sig.
   "Dels ska ni köpa några saker till mig, men sedan behöver även ni en uppgradering så som ni luktar." Bredvid mig rynkar hon på näsan.
   "Okej", är Anthonys tvetydiga svar. Inget går att utläsa ifrån hans tomma ansikte. Det enda jag kan lägga märke till är hans hårt sammanpressade läppar och spända käkar.
   "Perfekt. Ni kan ta min gamla kärra. Jag ska bara skriva en liten inköpslista och hämta nycklarna. Vet ni hur ni tar er dit?" frågar hon och ser på oss.
   "Vi löser det", svarar Anthony och börjar vända sig mot trädgårdslandet igen.
   "Kommer snart!" tjoar Ava och börjar skutta iväg mot sitt lilla hus med Rufus i hälarna. Besvärat står jag kvar och ser på när Anthony tyst böjer sig ner mot trädgårdslandet igen. Han börjar försiktigt att dra upp ogräs från rötterna och ser till att inte råka dra upp något annat. Besvärat står jag kvar och försöker hitta något att fästa blicken på.
   "Sovit gott?" frågar han plötsligt. Jag rycker förvånat till av ljudet av hans röst. Häpet tittar jag ner på honom där han sitter och rotar i trädgårdslandet.
   "Ja, det har jag väl", säger jag förbryllat och omfamnar mig själv i en kram för att ha någonstans att sätta händerna.
   "Själv?" frågar jag osäkert. Vi har knappt pratat med varandra de senaste dagarna och nu frågar han hur jag har sovit?
   "Helt okej."
   Tystnaden breder ut sig mellan oss och han fortsätter att rota runt bland kryddorna. Besvärat står jag och ser på. Minuterna går utan att vi växlar några fler ord. Lättat ser jag hur Ava kommer runt krönet på hennes hus. I handen har hon en papperslapp och ett par bilnycklar. På sig har hon en rosa t-shirt där det med gul text står: stay happy.
   Leendes räcker hon över inköpslistan till mig och ser för en stund frågandes på oss båda med klirrande nycklar i handen.
   "Vem av er har körkort?" frågar hon med ett snett flin.
   Bilar körs knappt nu för tiden. Det enda fordonet med däck som kör runt på gatorna är bussar som svänger runt med turister samt självstyrande taxibilar. Jag rycker på axlarna och ser frågandes på Anthony. För en kort sekund möter han min blick innan han går fram och tar nycklarna ur Avas hand. Såklart att han har körkort.
   Jag tittar ner på inköpslistan och vidgar förvånat ögonen när jag ser vad som står där på.