Världen under ytan

Del 56 - Jordens himmel

Det är svårt att älska. Det är svårt att öppna sig. Men vad hade livet varit utan lite utmaning?

⚚
Anthony Cowen

Jag smeker hennes kind. Jag räknar fräknarna som är som flest vid hennes näsa, men som blir allt mer sporadiska längre ut mot kinderna. Jag drar fingrarna genom hennes hår. Jag njuter av hennes beröring och av att hon gör detsamma av min. Det är nästan det bästa. Att se hur hon skälver under mina händer. Framför allt älskar jag att se in i hennes ögon. De ögon som ser på mig med så mycket tilltro och kärlek. Att någon överhuvudtaget ser på mig med kärlek är något nytt för mig. Jag måste lära mig att vänja mig med det för jag tänker aldrig lämna min plats vid hennes sida.
   Jag visste att det var hennes första gång, men det tycks inte spela någon roll. Det som spelar var att det var vår första gång. Vi. För alltid.
   Trots att jag njutit av varenda sekund kunde jag inte låta bli att lägga märke till elden som vaknat till liv under min beröring. Det verkar som det finns fler sätt än att irritera henne för att få den att vakna till liv. Jag tror att jag föredrar att öva på det här sättet, tänker jag med minnet av henne i mina tankar. Med ett snett leende som lovar om mer smeker jag hennes lena hud. Hon ser på mig med ögon alldeles mjuka av kärlek. Ögon som får mitt hjärta att smälta och slå hårdare på samma gång.
   Jag drar henne mot mig och håller om henne. Jag njuter av känslan av hennes hud mot min hud. Inget däremellan. Jag lutar huvudet mot hennes hjässa och drar in hennes doft. Söt och vild på en och samma gång. Vi ligger kvar där och bara njuter av varandras närhet i säkert en halvtimme till. Hennes hud värmer mig inifrån och ut. Det är något speciellt med den här tjejen. Hon har levt i en falsk, men det finns inget som är falskt med henne. Det är just det som har fått mig att börja älska henne. Hennes öppenhet och ständiga vilja om att ta hand om sina nära och kära. Att veta att jag ingår i den gruppen är den största merit jag någonsin kommer att kunna få tag på.

         ➹

Vi äter middag tillsammans med Ava. Jag kan inte fokusera på den goda maten som bjuds. Det enda jag tänker på är Cassandras ögon som ständigt flackar åt mitt håll. Varje gång jag ser hennes blick i ögonvrån värms jag upp och ett rus av lycka sprids i min kropp. Ava verkar se våra blickar som hela tiden möts och jag försöker hålla det så diskret som möjligt, men det verkar vara en omöjlighet. Jag kan inte hålla mina ögon borta från henne. Det är som vår kärlek har fått fart på nytt. Innan var den stark och enorm, men nu tycks den var ostoppbar och oändlig. Jag fullkomligt älskar det. Jag älskar känslorna som flödar i min kropp. Kärlek är ingen svaghet. Det kan vara en svag punkt, men det är ingen svaghet. I det läget hade min pappa fel. Jag känner mig starkare än någonsin tack vare den kärlek jag och Cassandra delar. Det är kärleken som får oss att utvecklas. Det är den som öppnar upp oss. Det är den som öppnar dörren till himlen på jorden. Den öppnade den kista jag legat nedgrävd i och visade mig att det finns annat än mörker. Den visade mig att även en brasa kan brinna i natten. Cassandra. Min älskade Cassandra.
                                       ➹

Ibland retar jag henne bara för att få upp den där elden till ytan. Jag retar henne inte bara så som jag gjorde uppe på kullen, utan även på andra sätt. På det sättet som jag föredrar.
   Då och då retar jag henne med min beröring bara för att få se hur elden väcks till liv. Låter hon elden ta över slutar jag, men klarar hon av att kontrollera den belönar jag henne med kyssar. Ibland lyckas hon inte bara lugna den. Ibland klarar hon av att bemästra den. I sådana lägen märker jag hur hon börjar använda den mot mig. Antingen är det hon som börjar cirkulera runt mig eller så är det hon som får mig att skälva under hennes beröring. Ibland lyckas hon till och med släcka den och då faller vi skrattandes ihop i en hög. Men att ta kol på den är inte det vi vill. Vi vill få den slipad och skärpt, men det är alltid ett steg på vägen. Vi tar oss hela tiden framåt, tillsammans.
Kanske kan man tro att det bara är jag som lär henne, men så är inte läget. Cassandra har gett mig något av de viktigaste kunskaperna. Hon har lärt mig att älska. Att lära sig att älska har varit det svåraste jag gjort i hela mitt liv och jag har fortfarande inte lyckats bemästra det helt och hållet, men även jag är på god väg. För tillsammans tar vi oss framåt och jag älskar varenda sekund. Jag njuter varje dag jag är med henne och saknar henne varje gång jag är ifrån henne. Cassandra Grace Fox. Revoltens Ledare. Hon kommer att bli fantastisk, men det är en lång väg att gå.