Världen under ytan

Del 17 - Kan jag lita på dig?

Tillit, det är något vi alla söker. Tillit är trygghet. Trygghet är en känsla som leder till att man slappnar av. Det är som enklast att komma nära någon, att få det man vill när personen känner sig trygg, när personen är avslappnad. När personen känner tillit.

❈
Cassandra Fox

Vi har precis lämnat Anthonys lägenhet bakom oss och är än en gång på väg mot bron som skiljer de två kvarteren åt. Så gott jag kan försöker jag godta det faktum att mitt liv har ställts på ända. Nu måste jag försöka att blicka framåt.
   Vinden leker med mitt utsläppta hår och en rysning går genom kroppen. Trots att vädret är fint når inte solens strålar hit. Bredvid mig går Anthony. Han är stor som ett berg. På något sätt känns det bra att ha honom bredvid mig. Respektingivande.
   Jag är tvungen att halvspringa för att hänga med i hans tempo. För varje steg jag tar bultar min värkande arm i takt. Jag kan föreställa mig såret med röda kanter och gult, slemmigt var. Rysandes försöker jag ruska av mig tankarna. 
   Den glittrande bron kommer i sikte och jag finner mig själv med att finna den som provocerande. Det är en onödig gest av Förenta att särskilja två kvarter.
   Lätt illamående går vi på bron. Det är som att komma in i en annan värld. Vi stiger in genom en portal som skiljer ett mörker och ett ljus åt. Som natt och dag. Bron glittrar i solljuset och skyskraporna sträcker ståtligt på sig mot den blå himlen. Människor av olika slag går fram och tillbaka i ett folkmyller över Dallas gator. Det är som att se staden för första gången. Något smutsigt döljer sig under den glittrande ytan. Något illabådande som av någon anledning vill särskilja människor. Vi stiger in i folkhavet. Alla går åt olika håll med olika mål i sikte. Jag hör olika samtal mellan mängder av folk och känner parfymer från världens alla hörn. En kvinna stöter till mig i sin hast, men fortsätter obekymrat att gå vidare. Det är som att försöka gå igenom en ström. Med Anthony gåendes vid min sida lyckas vi slutligen krossa strömmen och komma ut på andra sidan.
   "Det är bättre om vi är här i stan än i de ödsliga kvarteren. Revolten har sitt högkvarter där och dessutom är det enklare att smälta in i folkmassor", säger Anthony med blicken sökandes över gatorna. Hans stora gestalt och de vakande ögonen är långt ifrån diskreta.
   "Om du vill att vi ska smälta in så får du slappna av lite. En föredetta vän sa detta nyligen till mig", säger jag till honom utan att möta hans blick. Jag slappnar av i axlarna och kastar med håret innan jag går framåt med lätta steg. Med ett leende på läpparna flyger jag fram över gatan och försöker att glömma gränden och vännen som gav rådet till mig som jag nu gav till honom. Jag ler och vet att ett leende även leker på hans läppar utan att jag behöver vända mig om och se det.

➹

Efter en timmes vandring börjar mina ben och fötter bli domna bort. Jag är inte van vid att gå så här länge och långt. Det längsta jag brukar gå är de ynka kilometrarna mellan skolan och hemmet, men den tiden är nu passé.
Armen bultar efter den ovana ansträngningen och jag är tvungen att bita mig själv i läppen för att inte stanna och gnälla. Än kan jag inte visa mig allt för sårbar inför honom. Trots allt som har blivit krossat inom mig finns det fortfarande en stolthet kvar. En förhoppning om att starta ett nytt liv.
En molande värk strålar ut från armen och varenda ogenomtänkt rörelse smärtar. Jag hatar mig själv för tårarna som bränner bakom ögonlocken varje gång jag blinkar. Med ett djupt andetag biter jag hårt i min läpp för att ha något annat än smärtan i armen att tänka på. Blodsmaken fyller min mun och jag välkomnar den. Tungan är torr, men det lilla blodet som rinner från min läpp fuktar min mun. Väskan blir tyngre för varje steg jag tar och svetten börjar pärlas i pannan. Det blir allt svårare att hänga med i Anthonys höga tempo. Hans ben är för långa, hans steg för raska. Tröttheten kommer krypandes och ögonlocken blir tyngre och tyngre. Det enda jag ser framför mig är Anthonys breda rygg och måste kämpa  för att hålla hans takt. Det svartnar i kanterna och jag känner hur medvetandet glider ur mitt grepp som en slipprig tvål.
"Jag måste bara vila lite", mumlar jag innan det helt och hållet svartnar för ögonen.

➹

"Cassandra", hör jag en röst säga. Dimman är tät och svår att se igenom. "Cassandra." Än en gång hör jag rösten. I efterklangen kan jag ana en oro. En oro som får mig att bestämma mig för att leta efter rösten i dimman.
Huvudet är tungt och dimman tät. Sakta kommer jag kravlandes tillbaka till medvetandet och jag känner hur min skadade arm bultar frenetiskt. Mitt dunkla sinne klarnar sakteligen som vindar blåste bort moln från himlen och försiktigt öppnar jag ögonen. Ovanför mig stirrar två par guldglittrande ögon in i mina som två par solar. Som de solar som kikade fram när molnen försvann.
"Är du okej?" frågar Anthony. Jag ruskar på huvudet för att vakna till och ser jag mig omkring. Vi verkar vara i ett parkeringsgarage tomt på bilar.
"Jodå", svarar jag dåsigt. Det är som om en dörr stängs när han får mitt svar för hans ögon sluter sig och han reser sig upp till sin fulla längd.
"Det var inte det mest diskreta att svimma mitt på gatan", muttrar han och söker med blicken över parkeringshuset. Försiktigt sätter jag mig upp och känner hur världen börjar snurra. Armen skriker av rörelsen. Sammanbitet reser jag mig upp och borstar av mina kläder.
"Medan du var borta tog jag en titt på din handdator, Alexa. Pratsam typ." Han vänder sig om och sträcker ut sin hand mot mig med Alexa i.
"Jag tänkte att det var bäst att ta ut hennes spårningschip om vi nu inte vill bli hittade." 
Jag tar Alexa från honom och sätter fast henne på min handled igen. Mina kinder bränner av förnedran. Varför tänkte jag inte på det? Min lilla flykt hade inte blivit särskilt lång om jag hade fortsatt irra runt som en röd prick på någons radar. Jag tar ett djupt andetag för att försöka lugna ner min rodnad innan jag ser upp på honom igen med så mycket stolthet jag möjligen kan uppbåda.
"Vad ska vi göra nu då?" frågar jag med näsan i vädret.
Sakta vänder han sig om så att han står riktad mot mig. Hans mörka hår faller ner i pannan och hans ögon ser på mig på med en sådan intensitet att det får mig att känna mig naken. Jag sväljer, men tvingar mig själv att hålla kvar hans blick.
"Du ska vila", säger han och ser ner på mig från sina extra decimeters höjd. Förvånat lyfter jag på ögonbrynen. Han stirrar ner på mig och blicken är hård som stål. Vågar jag neka honom eller ska jag göra som han vill?
Efter en kort strid mellan ja och nej sidorna i mitt huvud vinner ja sidan. Jag behöver uppenbarligen honom för att kunna ta mig härifrån.
"Okej, chefen", svarar jag och sätter mig pladask ner på rumpan. Jag kan inte låta bli att känna irritationen pyra under ytan för att han har fått för sig att veta mitt bästa. Marken är hård under mig och jag väntar på att han ska sätta sig ner bredvid mig så att vi kan komma på någorlunda jämlik nivå. Tydligen tycker inte han att det låter som en lika bra ide.
"Sätt dig", säger jag bestämt åt honom. Han tittar ner på mig med ett ansiktsuttryck som är omöjligt att tolka. Trots det håller jag hakan högt och väntar på att han ska slå sig ner. 
Några sekunder går och vi mäter varandra med blickarna. Slutligen slår han sig smidigt ner framför mig och jag kan inte låta bli att fira vinsten inom mig.
"Bara så att du vet tänker jag inte låta dig bestämma över mig", fnyser jag snofsigt och glor på honom.
"Okej." Han svarar mig utan att ändra en endaste liten muskel i ansiktet. Jag betraktar honom och märker hur han sakta drar ner min fasad. Bit för bit river han ner det jag försökt bygga upp. Som om jag var en frukt han kunde skala, som om han klädde av mig med bara blicken.
Jag släpper ut en suck och skippar den stolta hållningen. "Vart ska vi ta vägen?" Min röst ekar i det tomma parkeringsgaraget. Jag drar upp knäna mot bröstet och kramar om dem. Anthony sitter bakåtlutad med händerna bakom honom. Det är bara våra andetag som hörs i några minuter i det tomma parkeringshuset. Uppgivenheten kommer tillbaka från dagarna innan och jag känner hur min hållning blir allt slakare och axlarna sjunker allt djupare. Jag stirrar tomt ut i luften framför mig. Detta kanske var en dum idé ändå.
"Vad säger du om att försöka ta oss till Norden?" frågar han plötsligt. Förvånad av frågan ser jag mig om i parkeringshuset som om det skulle gömma sig några svar. Åka till Norden. Det känns avlägset och omöjligt.
"Ja, varför inte", hör jag mig själv säga. Det spelar ju ändå inte direkt någon roll vart jag ta vägen.
"Revolten är inte lika starkt där", fortsätter han dovt. Nu när han säger det låter det som en underbar plan. Ett ställe utan Revolten som jagar mig.
"Hur vet jag att du talar sanning? Revolten kanske är som starkast där", säger jag och ser på honom med rynkade bryn. Till svar rycker han nonchalant på axlarna innan han möter min blick.
"Jag antar väl att du får lita på mig", svarar han. "Kan det bli en utmaning?"